Det finns väl knappast något ord som brukas och missbrukas mer i vår kultur än ordet kärlek.
Det är också nästan omöjligt att definiera ordet, att med bestämdhet säga vad det betyder. Det är helt klart att det betyder olika saker för olika människor, och för en och samma människa har det olika innebörd vid olika tidpunkter.
När en vetenskapsman ger sej på att beskriva kärleken, verkar den lätt snustorr och ointressant... Men går det då inte att säga något allmängiltigt om kärleken? Jo, utan tvekan, nämligen att alla människor hela livet igenom behöver få kärlek och ge kärlek. att vara älskad är skönt, och man kan kanske aldrig bli tillräckligt älskad, varken som barn eller vuxen. Vårt kärleksbehov är så enormt att det aldrig går att tillfredställa helt.
Vårt kärleksbehov börjar i födelseögonblicket och består livet ut. I livets olika faser visar sej kärleksbehovet på olika sätt. Spädbarnets kärleksbehov är inte detsamma som det äldre barnet, och 60-åringens är inte detsamma som 19-åringens. Med växt, utveckling och mognad fördjupas kärleksbehovet. Men det finns där hela tiden och kommer till utryck i omsorg, hänsyn, respekt och värme -- ett ömsesidigt givande och tagande.
Det är lättast att ge och ta emot kärlek för den som tidigt i livet var omgiven kärlek. Kanske är den djupaste meningen med all religion att den ger löften om en kärlek och omsorg som aldrig sviktar och sviker. Den utlovar det människan ofta inte kan ge varandra nog av, nämligen Kärlek.
