Adoption
Adoption kan vara en mycket krävande graviditet.
När man fattat ett beslut om att man vill adoptera ett barn är det inte alltid så lätt som man hoppats på.
För några år sedan stod utländska adoptivbarn i kö för att få komma till familjer i Sverige. Nu måste föräldrar räkna med väntetider på 3-4 år. De måste också vara beredda på att ta emot lite äldre barn, även barn med handikapp.
Alla blivande adoptivföräldrar måste godkännas av socialnämnden i kommunen och där svara på en mängd olika frågor. Där vill man veta allt, vad man förväntar sig av barnet, hur man tänker uppfostra det, vad man själv gör på fritiden. Adoptionen sköts sedan via auktoriserade organisationer, under övervakning av justitiedepartementet eller en särskilt tillsatt statlig nämnd.
Några exempel på auktoriserade organisationer är
Förbundet adoptionscentrum [], vilken är den största, för internationell adoption [FFIA], Barnen framför allt adoptioner [BFA-A] och
Sri Lanka barns vänner [SLBV].
När man väl godkänts som adoptivföräldrar börjar den långa väntan. Skulle man väntat på ett biologiskt barn skulle det ta nio månader och inte mer, nu har man ingen aning om hur lång tid det kan ta. Att vara "gravid" med ett adoptiv- barn innebär också att vänner och släktingar inte riktigt tar väntan på allvar. Föräldrarna tröstas ofta med "det vet ni väl att man kan få vänta länge på adoptivbarn".
De tycker inte att föräldrarnas väntan är lika viktig som den är för dem som väntar biologiska barn.
Det finns idag över 30.000 adopterade barn, ungdomar och vuxna i Sverige. Mer än tusen av dessa är över 18 år.
Sverige har en speciell myndighet, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA. Deras huvuduppgift är att adoptionsverksamheten håller sig till lag, etik och moral. I och med detta har Sverige, trots sin litenhet och sina ibland snäva krav gott rykte i barnens födelseländer. Varje år genomförs ca 22.000 av myndigheter godkända adoptioner. Men experter tror att det verkliga antalet adoptioner är mycket högre.
Att det har blivit svårare att adoptera barn kan man visa med att 1981 adopterades 1.789 barn från andra länder till Sverige. 1989 hade antalet minskat till knappt hälften, 883 barn. Andelen spädbarn har också sjunkit, från 67 procent till 61 procent. Många fattiga länder har satt totalt stopp eller höjt kraven för bortadoptering.
Indonesien t ex tillåter bara adoption om de nya föräldrarna har ett långvarigt förhållande till
Indonesien eller har bott där i minst tre år.
Sri Lanka, som för några år sedan var ett av de länder Sverige fick de flesta barn ifrån, tillåter numera
bara förmedling via statliga organisationer.
Från Indien kommer numera endast barn som man inte
funnit inhemska adoptivföräldrar till.
Den allmänna regeln är att barnen först och främst ska placeras inom landet, men kön för adoptivföräldrar inom det egna landet är mycket kort.
I Korea har regeringen bestämt att alla barn ska tas omhand inom landet från och med 1995.
En annan orsak till att färre spädbarn kommer till Sverige är att fler länder konkurrerar med Sverige om de få barn som finns tillgängliga. De har nu kontakter med samma organisationer som Sverige och det är väldigt stor efterfrågan runt om i världen.
Under de allra senaste åren har nya adoptionsländer tillkommit som Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och Vietnam, men de länderna kommer aldrig att bli lika
stora adoptionsländer som till exempel Korea, Indien,
Sri Lanka och Colombia.
De helt fria och okontrollerade adoptionerna minskade i början av 80-talet i och med 1979 års lag.
Lagen gav NIA rätt att auktorisera adoptionsorganisationer vars verksamhet man kontrollerar. Men på senare tid har dock de privata adoptionerna ökat igen.
Kostnaderna för adoptioner via en godkänd organisation
kan uppgå till 50.000- 60.000 kronor per barn. Man skulle kunna tro att folk anlitar privata byråer för att komma billigare undan, men priset på en privat adoption kan
ofta uppgå till mycket högre. Det som lockar är istället
en mycket kortare väntetid.
Sverige är det enda land i Norden som fortfarande tillåter sk privata adoptioner från utlandet. Det betyder att barnen förmedlas av privata kontakter, utan myndighetskontroll i Sverige eller i barnets hemland.
Hur fungerar då de privata organisationernas verksamhet? Jo, de har sk babyfarmer placerade ute i olika länder.
De är svåra att upptäcka och ligger ofta i slumområden. Spädbarnen ligger i ett litet rum, de är oskötta och smutsiga men de blir naturligtvis uppsnyggade innan de visas fram för adoptivföräldrarna.
Barnen kan komma från fattiga och ogifta tjänsteflickor
som varken skulle klara den ekonomiska biten eller skammen att vara en ogift mamma. De är ett lätt byte för adoptions- firmornas agenter. De betalar nästan ingenting för späd- barnen. Mödrarna får kanske 100 rupier motsvarande
30 svenska kronor- och säljer sedan vidare barnen för tusentals kronor till utlänningar.
Agenterna håller till utanför sjukhusen, skaffar sig upplysningar om vilka mödrar som är ogifta och övertalar dem. Några gånger blir barnen kidnappade.
Det enda som kan stoppa handeln med små barn är avslöjanden i utländsk press så att regeringarna känner sig tvingade att göra något. På det här sättet vill man inte få något förbud mot adoption till utlandet, men den ska bara ske genom statskontrollerade barnhem.
Ett annat sätt att motverka privata adoptioner är att tänka på våra auktoriserade organisationer. De befinner sig nu i kris som innebär att "de rätta" organisationerna minskar. Stadsbidragen bör därför räknas upp med en miljon kronor, anser NIA. Organisationerna själva anser att de behöver betydligt mer, drygt fem miljoner kronor.
Man kontrollerar nu adoptioner mer än förut för att hindra de som sker olagligt. Det gäller t ex de barn som felaktigt sägs vara föräldralösa. Ett nyfött barn kan stjälas ur barnvagnen på en gata i Colombia och säljas till ett adoptionscenter, en ämbetsman kan mutas att skriva falska intyg, det talas om "spädbarnsfarmer" på
Sri Lanka, det finns illegala firmor som ordnar kontakter mellan adoptionsland och ursprungsland.
Massor av barn förs in till USA - och troligen även till Europa - som de nya föräldrarnas "egna barn, födda i utlandet". Ett äkta par är på en utlandsvistelse, köper ett spädbarn, anmäler det som kvinnans barn och tar hem det utan problem. Rumänien har varit ett av de värsta exemplen på senare tid. Utåt sett var det endast "bortglömda" barnhemsbarn, men det visade sig att över hälften av de drygt 20 000 som sändes utomlands bara var någon vecka gamla.
Adoptivföräldrar till utländska barn får från den
1 januari 1989 bidrag från staten för sina omkostnader
för adoptionen. Riksdagen har beslutat att ersätta
hälften av genomsnittskostnaden för adoption från barnets ursprungsland, dock med högst 20.000 kronor.
Bidraget gäller för barn som kommit till Sverige efter
den 30 juni 1988. En förutsättning för bidraget är att adoptivföräldrarna fått tillstånd av svensk domstol till adoption eller via Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor [NIA].
Barnet ska vara utländsk medborgare och inte ha fyllt
tio år. När det gäller adoptivföräldrarna finns det
inget krav på något visst medborgarskap, men de måste
vara bosatta i Sverige både när de fick barnet i sin
vård och när adoptionen blev giltig i Sverige.
Ansökan om bidrag görs hos försäkringskassan.