Rymdfärder
Sammanfattning:
På 50-talet startade en rymdkapplöpning mellan USA och dåvarande Sovjetunionen. Sovjet tog ledningen genom att skjuta upp den första satelliten, Sputnik 1. Bara ett par månader före USA. Det var år 1957. Tätt därefter sände man också upp den första levande varelsen i rymden, hunden Lajka. I USA startade man styrelsen NASA som skulle ansvara för USA:s kommande rymdprogram. Men det blev ändå Sovjet som fick upp den första människan i rymden, Jurij Gagarin. Hans kapsel Vostok 1 kretsade ett varv runt jorden. Även denna gång snubblade amerikanarna på mållinjen.
I början på 60-talet tillkännagav President J F K att USA hade för avsikt att skicka upp en amerikan till månen före decenniets slut. Projektet som skulle ta hand om detta kallade man Apollo. Den här gången kom man före ryssarna. Det var på den 11 Apolloflygningen år 1967 som Neil Armstrong och Buzz Aldrin landade på månen i sin månlandare Örnen. Man gjorde ytterligare sex Apollo flygningar på vilka man bl.a. samlade in prover från månen.
En Rymdstation är en sorts satellit som man arbetar och bor på. 1971 kom den första rymdstationen på plats. Det var den ryska 20 meter långa metallcylindern Saljut 1.
Columbia var den första rymdfärjan. Den hade skapats för att NASA ville ha en rymdfarkost som kunde lyfta som en raket och landa som ett flygplan. 1986 hände det en olycka med rymdfärjan Challanger då hela besättningen dog.
I framtiden är de främsta målen med rymdfärderna att:
Upprätta en internationell bas i rymden.
Kolonialisera månen.
Landstiga på Mars (och även kolonialisera den planeten).
Utveckla ett rymdskepp som gör det möjligt att resa till stjärnorna.
Raketen är uppdelad i tre steg som avlöser varandra allt eftersom de är förbrukade. Dagens raketer är drivna av flytande väte och syre. Principen för raketen är kortfattat att drivmedlet strömmar bakåt så att raketen drivs framåt (reakraft). Ovanpå raketen sitter rymdskeppet, en kapsel hopkopplad med en servicedel med jetmotorer. Vid landning på månen kopplas rymdskeppet ihop med en månlandare som astronauterna går in i. Dagens rymdskepp är rymdfärjorna.
Syfte:
Jag har delat in uppsatsen i två delar.
I den första delen är mitt syfte att kartlägga de rymdfärder som har gjorts hittills och som kanske kommer att göras i framtiden. Jag har också försökt att berätta om utvecklingen av de tankesätt som till sist ledde till att man fick upp en satellit i rymden och en människa på månen.
I den andra delen berättar jag om den tekniska utvecklingen av raketer, rymdskepp, rymddräkter och andra attiraljer som är nödvändiga vid rymdfärder. Där står även hur de fungerar.
Inledning till en ny tid
Redan för flera hundra år sedan började människan samla kunskaper om raketerna. I mitten på 1200-talet använde man så kallade flygande eldpilar i krigen. Troligen var de tuber som var packade med en blandning av kol, salpeter och svavel. Så småningom trängdes raketen bort av kanonen som lättare
kunde träffa sina mål.
I slutet av 1800-talet var det bara visionärer som var intresserade av raketkonstruktioner, men de brydde sig inte om att raketerna skulle kunna träffa mål på jorden. De ville bygga rymdskepp som skulle kunna flyga ut i rymden. En av dem var den ryske matematikern Konstantin Tsiolkovskij, fadern till den moderna raketvetenskapen. Han ansåg att det var människans öde att sätta sin fot på asteroidernas jord, att med sin hand lyfta ett klippblock på månen och att kunna landa på mars. Det var Jules Verne som hade inspirerat honom med sin bok Från jorden till månen. När Tsiolkovskij dog 1935 var hans drömmar långt ifrån förverkligade. Men amerikanen Robert H Goddard testade hans teorier och som student började han experimentera med fasta bränslen. Han fick dock en varning av skolan när en av hans krutraketer exploderade i fysiksalen. Ändå fortsatte han med sina experiment och konstruerade en vätskeraket. Han skrev en bok om sitt arbete, En metod att nå extrema höjder. I och för sig kom raketen, som var dri
ven av ett spritkök, bara 13 meter upp.
En rad försök att skicka upp en raket i rymden gjordes av USA och Sovjet under 30-talet. Men det blev Tyskland som fick den första riktiga framgången i början av 40-talet. Tysken Walter Dornberg berättade: "Det var en oförglömlig syn. I flödande solsken steg raketen högre och högre. Lågan som stod ut från stjärten var nästan lika lång som själva raketen. Medan den accelererade till en hastighet av 1340 meter i sekunden, försvann den snart utom synhåll." Raketen steg till 84 kilometer innan den dök ner mot jorden igen. "Idag har rymdskeppet uppfunnits", förklarade Dornberg.
Rymdkapplöpning
Några år senare startade en kapplöpning mellan USA och Sovjet att sända upp en satellit i rymden.
Sovjets chefkonstruktör Koroljov hoppades kunna få uppskjutningen samma dag som Tsiolkovskij skulle ha fyllt 100 år. Han hann inte riktigt, men den 4 oktober 1957 stod satelliten startklar med sin raket, R-7. Den lyfte och steg i en bågformad bana mot nordost och blev som en ljus knappnålsspets
på himlen. 320 kilometer över jordytan i en hastighet av 29000 kilometer i timmen frigjordes satelliten som kallades Sputnik (följeslagare). Sputnik var det första föremål skapat av människan som sattes i en omloppsbana kring jorden.
I USA var man chockade. "Vi visste inte att dom tänkte göra det ", utbrast amerikanernas chef von Braun (Han var för övrigt en tysk ingenjör från början och hade skapat den tyska V2-raketen som nazisterna använde i slutet av andra världskriget för att terrorbomba London med). Bara ungefär två månader senare sköts Amerikas första satellit Explorer 1 upp. Rymdkapplöpningen som hade
startlinjen på jorden och mållinjen någonstans i universum hade börjat på allvar.
Mindre än en månad efter att man hade skickat upp Sputnik 1 skulle man i Sovjet försöka sända upp en satellit med en levande varelse i. Passageraren ombord på Sputnik 2 var Lajka, en brun och vit hund. I 8 dagar kretsade hon runt jorden i en Volkswagenstor kapsel. På den åttonde dagen, när hennes syre höll på att ta slut fick Lajka en portion mat som preparerats för att smärtfritt ta livet av
henne. Satelliten förintades slutligen när den kom tillbaka in i atmosfären. Fem dagar senare inledde kongressen i USA en undersökning om USA:s rymdansträngningar och sommaren 1958 underteck-
nade president Dwigt Eisenhower en lag som instiftade rymdflygstyrelsen NASA (National Aero-
nautics and Space Administration). Inom 6 månader hade en hastigt hopsamlad grupp av tjugo
vetenskapsmän dragit upp ramarna för USA:s rymdprogram för de kommande tio åren. Men även om
NASA jobbade i ett rasande tempo så var det Sovjet som låg steget före i kapplöpningen. Och nu skulle man skjuta upp en raket till Mars utan att den hade utprovats särskilt grundligt. Strax efter solnedgången nådde nedräkningen noll. En oroväckande tystnad följde. Raketen som innehöll nästan 500000 kilo explosivt bränsle stod kvar orörlig medan observatörerna väntade nervöst. Man undersökte raketen. Efter en timme detonerade startraketen i en gigantisk explosion som måste ha hörts hundratals kilometer bort. Under några få mardrömslika ögonblick brändes ett hundratal medlemmar inom den sovjetiska rymdforskningen till döds.
Men detta minskade inte det våldsamma tempot hos Sovjets experimenterande. T.ex. skickade man i början av 1961 upp en människodocka som man lät spela upp ett band med den ryska Platniskij-kören i radion så att man kunde testa utrustningen. Amerikanarna kunde bara dra slutsatsen att Sovjet var mycket nära att sända upp en bemannad farkost.
Bara några månader senare sköts mycket riktigt den första människan upp i rymden. Det var Jurij Gagarin, en 27 årig löjtnant i Sovjetflyget. Hans kapsel, Vostok 1 var monterad på en så kallad A-1 raket, (en mycket kraftfullare raket än någon av dess amerikanska motsvarigheter). Efter att Vostok 1
gjort ett varv runt jorden på en timme och fyrtioåtta minuter så seglade den stillsamt ner i byn Smelovaka inför ögonen på två häpna bönder.
Även denna gång så var USA bara drygt en månad efter Sovjet, när man sköt upp den första amerikanen i rymden ombord på Freedom 7. Tre veckor senare tillkännagav president John F Kennedy att USA skulle skicka upp en Amerikan till månen innan decenniets slut. Detta tvingade NASA att drastiskt påskynda utvecklingen av det projekt som skulle ta den första människan till månen, Apollo programmet.
Flygningarna innan Apolloserien koncentrerades på forskning om hur man skulle kunna landa på månen och att förena två farkoster i omloppsbana, (dockning) vilket var nödvändigt för att kunna göra en landning. Eftersom dessa övningar krävde två astronauter så kallades programmet för Gemini, efter det latinska namnet på tvillingarnas stjärntecken. Det sista problemet för Geminiprogrammet var
utombordsaktiviteterna, ingen månresa skulle vara lyckad om man inte kunde lämna månlandaren. Efter vissa problem så lyckades till slut astronauten Edwin "Buzz" Aldrin tillbringa totalt fem och en halv timme utanför kapseln. Gemini 12 blev en storslagen final på programmet. Mellan den 23 mars 1965 och den 15 november 1966 hade tio bemannade Geminiflygningar gjorts till en kostnad av nära 1,3 miljarder dollar. Därmed hade USA hämtat in det försprång som Sovjet haft i rymdkapplöpningen det senaste årtiondet. Men ännu viktigare var att de två länderna tillsammans hade bevisat att människan hade den teknologiska förmågan och den fysiska och psykiska uthålligheten att överleva den långa och farliga färden till månen. Apolloprojektet kunde börja.
Språnget till månen
Den första bemannade Apolloflygningen blev försenad några veckor p.g.a. många tekniska fel (som troligen uppstått eftersom man var pressad av den tidsgräns som presidenten satt ut). Till och med när astronauterna stängdes in i förarkabinen och gick igenom en förberedande kontroll fortsatte pro-
blemen, avbrott i kommunikationerna. Astronauten Gus Grissom blev så irriterad att han fräste: "Hur i helvete ska vi kunna flyga till månen när vi inte ens kan tala mellan två byggnader. Efter omkring fem timmars test rapporterade en av astronauterna: "Det brinner, jag känner brandrök". Kaos utbröt i
kabinen och han skrek: "Vi har en svår brand, vi brinner upp här". Sedan hördes ingenting utom ett
förtvivlat bankande på väggarna. Några sekunder senare exploderade en del av kabinen i våldsam rök
och eld. De tre astronauterna dog av kvävning. Några veckor tidigare hade Gus Grissom sagt: "Om vi dör vill vi att folk ska acceptera det. Vi arbetar i en riskfylld bransch, och vi hoppas att om det händer
oss något ska det inte försena programmet. Det är värt att riskera livet för att erövra rymden." Men förseningen var oundviklig.
De följande nio Apolloflygningarna gick bra. Man passerade t.ex. månens baksida och man gjorde en generalrepetition av en månlandning. Slutligen var det dags, Apollo 11 skulle försöka landa på månen.
Dagen då uppskjutningen skulle äga rum grydde. På toppen av en ångande Saturnus V raket (fastbränsleraket) fanns de tre astronauterna. I det vänstra sätet satt skeppets befälhavare, Neil Armstrong. Han hade haft flygcertifikat sedan han var sexton år och betraktades av sina kollegor som en av värdens bästa testpiloter. I de två andra sätena satt Buzz Aldrin, stridspilot i Korea och Michael
Collins som förklarade sig vara mer intresserad av "flickor, fotboll och schack" än av flygplan.
Den jättelika startraketen åkte iväg med ett vrål. Efter att ha cirkulerat runt jorden i några timmar och utfört vissa förberedelser för månlandningen så lade man sig i omloppsbana kring månen. När man hade cirkulerat tio varv gick Armstrong och Aldrin in i månlandaren som de hade döpt till Örnen. Där slog de på landningsmotorerna för att gå in i en lägre omloppsbana från vilken de skulle påbörja landningen. På en höjd av 16 kilometer tände de landningsmotorn. Enligt planen skulle motorn gå oavbrutet i tolv minuter tills Örnen var nere på månen. Med mindre än 30 sekunders bränsle kvar tändes ett blått ljus: fotplattorna hade fått kontakt. Klockan var 16:17, östamerikansk tid, den 20 juli 1969. Det var knappt sex månader kvar till slutet av årtiondet.
Trots sin iver att komma ut, tillbringade astronauterna mer än sex timmar med att kontrollera utrustningen och ta på sig kläderna. Till sist gick Armstrong ut genom modulens lucka. Medan hundratals miljoner människor på jorden såg på, tog Armstrong de sista kliven nerför stegen till månytan. "A small step for man, a big step for mankind", sa han. När Buzz också kommit ut så fick
de inom kort ett telefonsamtal från president Nixon, som denne kallade "det mest historiska telefonsamtalet genom tiderna". När de ceremoniella plikterna var över tog sig astronauterna an vetenskapliga sysslor som att samla in jord och stenprover eller placera ut en rad instrument som skulle stanna på månen efter deras avresa. Ett instrument var en laserreflektor som kunde användas att mäta avstånd mellan månen och jorden med bara 15 centimeters felmarginal. Därefter klättrade de tillbaka in i månlandaren. Hemresan gick felfritt och nere på jorden igen fick de tre sitta i karantän i sjutton dagar för den händelse att de skulle ha dragit på sig några månbakterier.
På de kommande Apolloflygningarna ägnande man sig bl.a. åt att samla in mer geologiska prover och man testade månbilen som påminde om en strandbil. Alla de Apolloflygningar som gjordes efter Apollo 11 gick bra bortsett från det ödesdigra talet 13. Den flygningen visas nu som film på bio. Där har man gjort det som egentligen bara var ett stort fiasko till ett hjältedåd.
Hela Apolloprogrammet kostade USA sammanlagt 24 miljarder dollar.
Rymdstationer
Under tiden som USA arbetade med Apolloprojektet hade man som sitt största mål i Sovjet att upprätta en fungerande rymdstation (en slags satellit som går att bo och arbeta på ). 1971 hade man
lyckats med detta före amerikanarna. Det var Saljut 1, en tjugo meter lång metallcylinder. Mellan 1971
till 1988 tog sovjetiska rymdstationer emot mer än femtio män och en kvinna. Förenta staterna skickade däremot bara upp en station, Skylab, 1973.
Rymdfararna som bor på stationerna får stå ut med trånga förläggningar, starkt begränsad rörelsefrihet, färdiglagad mat och de fysiska förändringar som orsakas av viktlösheten. För att skapa en känsla av vad som är upp och ner på rymdstationerna där gravitationen nästan är noll så fäster man bord stolar och det mesta av utrustningen i den yta som godtyckligt valts till golv. För att kunna röra sig utanför stationen använder man sig av något som liknar en stol. På stolen finns det munstycken som avfyrar gasstrålar därigenom kan astronauterna röra sig åt olika håll.
Långt innan Skylab hade lyfts upp i bana, drömde NASA om att kunna ha en rymdfarkost för att ta
sig till sin rymdstation med, som kunde lyfta som en raket och landa som ett flygplan, rymdfärjan.
Den 37 meter långa farkosten som skulle lyftas från marken av två smala fastbränsleraketer utveck-lades under 1970-talet. Rymdfärjans främsta uppgift var/är att placera ut rymdsonder. Columbia var den första att ge sig av och gjorde en övningsflygning 1981. Flygningen följdes av tre andra försöks-flygningar. Ett par år senare kom en mer effektiv färja vid namn Challenger. En tragisk händelse inträffade dock 1986 med denna färja. Det varbara sjuttio sekunder efter uppskjutningen som färjan exploderade i ett moln av spillror som sprängdes isär när bränsletankarna tog eld. Alla sju ombord dödades. En av dem var Christa McAuliffe, hon skulle ha blivit nationens första lärare i rymden.
Katastrofen chockade världen och för NASA innebar den en kraftig försening. Men två år senare var man tillbaks med rymdfärjan Discovery som följdes upp med färjan Atlantis. Tätt i hälarna på Amerika avtäckte Sovjet sin egen rymdfärja, Buran. Den liknade väldigt mycket sin amerikanska motsvarighet men saknade egen drivkraft, all kraft kom från den enorma startraketen.
Det har bara gått trettiofyra år sedan människan tog sitt första steg ut i rymden vilket är en väldigt
kort tid med tanke på hur lång tid den tekniska utvecklingen har pågått. Vad kan vi då vänta oss av den framtida utvecklingen inom rymdforskningen?
Framtidens rymdfärder
Det främsta målen för det framtida samarbetet mellan NASA, Storbritannien, Tyskland, European Space Agency och Japan är att först och främst upprätta en bemannad bas i rymden. En sådan bas kan innebära som Reagan uttryckte det "ett kvantumsprång för den vetenskapliga forskningen". I slutet av 1990-talet hoppas man att den 30 miljarder dyra basen som är kallad Freedom ska vara på plats. Basen är avsedd att bli en inkörsport till planeterna. Man planerar även att ha verkstäder där man ska kunna tillverka t.ex. mediciner och material som man inte kan göra på jorden. I framtiden ska likartade stationer kunna sända upp farkoster ända bort till stjärnorna. Fördelen med att starta från en station som ligger 500 kilometeröver jordytan är att kraven på rymdskeppet blir rimligare eftersom hastigheten inte behöver vara så hög. Baser ska också sättas ut på månen, för att en dag kunna kolonialisera den.
Ett annat mål för rymdforskningen är förstås att människan ska sätta sin fot på Mars. Det är tekniskt möjligt att flyga dit på två eller tre månader, men det skulle kräva så mycket bränsle att rymdfärjan varken kunde landa eller flyga tillbaka. Därför måste man välja ett långsammare ressätt som är mycket bränslesnålt. En sådan resväg skulle ta ungefär nio månader. Obemannade satelliter har klarat att åka denna sträcka. Men för en människa är nio månader i ett rymdskepp en väldigt lång tid. Det finns ändå flera astronauter som är villiga att göra denna expedition som troligen kommer att inträffa i början av nästa sekel. Men en kolonialisering av Mars kommer troligen inte att bli verklighet före slutet av 2000-talet.
Det mest främmande målet och troligen också det mest intressanta är den långa flygningen till världar som kretsar kring en annan stjärna. Men den bistra sanningen är att med den teknologi som används idag så skulle det ta 50000 år att resa från vårt solsystem till den närmaste stjärnan. Denna resa vore ju i och för sig möjlig om rymdskeppet var en småskalig värld som erbjöd alla fysiska och psykologiska förnödenheter som behövs för att underhålla en sund mänsklig koloni. Men hela resan vore egentligen totalt onödig då man om kanske hundra år har kommit på en metod som skulle klara av samma resa på 5000 år. Det kommer man med all sannolikhet att kunna göra med hjälp av t.ex. lasersegel (20 % av ljusv.),kärnfusion (30 % av ljusv.) eller kanske kombinerad materia-antimateria/kärnfusion (99 % av ljusv.). Alla tre grundas på vetenskapliga teorier, men ingen är praktisk genomförbar idag.
Enligt Einsteins relativitetsteori så är det omöjligt att färdas i ljuset hastighet vid vilken punkt massan skulle bli oändlig. Men detta utesluter konstigt nog inte att något slags materia skulle kunna röra sig snabbare än ljushastigheten. Teoretiskt skulle sådan massa (partikel) kunna ha oändlig hastighet. Fysikerna kallar denna partikel för tachyon efter det grekiska ordet för snabb, tachys. Än så länge är den inget annat än en tänkt matematisk konstruktion, men den har undersökts i mer än 20 år.
Ännu snabbare än ett tachyondrivet skepp för interstellära resor skulle ett "maskhål" (Enligt beräkningar ur Einsteins relativitetsteori är det resultatet av en enorm förvrängning av rum-tiden som orsakats av supermassiva svarta hål) vara. Om man kunde hitta ett tryggt sätt att färdas igenom maskhålen kanske ett skepp skulle kunna färdas åtskilliga miljarder ljusår genom universum på ett ögonblick.
Teknisk utveckling och funktioner av utrustningen
Raketernas utveckling sedan man använde krutraketer i krigen på 1800-talet har minst sagt gjort stora framsteg. Man har t.ex. på de senaste århundradet ökat hastigheten med 400000 %. I och för sig kanske man inte ska säga att sena 1800-talets raketer var riktiga sådana.
En raket är uppdelad i tre steg. Steg 1 tänds vid starten och då lyfter hela farkosten. Efter två och en halv minut har det första steget brunnit ut. Då kopplas det loss och faller ner på jorden. Sedan tänds steg två för att öka farten. När det också brunnit ut och kopplats bort tänds steg tre. Steg tre ger raketen tillräcklig fart för att bryta bindningen till jorden. Om det är en rymdfärja som ska skickas upp behövs det också två startraketer som sitter på den stora bränsletanken.
De största förändringarna av raketerna är storleken och bränslet. Idag är raketerna i allmänhet drivna av flytande syre och väte. För 20, 30 år sedan använde man i stället fasta bränslen som drivmedel.
Även om raketteknologin kommer att förfinas ännu mer i framtiden så förblir grundprinciperna de samma: Ett bränsle av något slag förbränns i en kammare som utrustats med ett munstycke i ena änden, heta gaser släpps ut genom munstycket och skapar en motkraft i kammarens andra ände vilket resulterar i att raketen drivs framåt.
Rymdskeppet var fram till 80-talet en liten kapsel i vilken besättningen fanns. Kapseln satt ihop med en servicedel med raketmotorer. Rymdskeppet (kapseln och servicedelen) satt högst upp i toppen på bärraketen från vilken den befriades när man kom upp i rymden. På tillbakavägen kopplades kapseln som var utrustad med en värmesköld på undersidan bort från servicemodulen och landade med hjälp av fallskärmar i havet (de ryska kapslarna landade dock på land). När en kapsel kommer in i atmosfären kan temperaturen på värmeskölden uppgå till över 3000 Celsius. Rymdfärjorna är dagens rymskepp. De landar som sagt som flygplan.
Månlandaren används som framgår av namnet för själva landningen på månen. Den är ungefär sju
meter hög när de fyra benen är utfällda. Den har en lucka i taket som används vid dockningen, två rymdfarkoster som kopplas ihop i rymden. Månlandaren består av två delar: I den övre sitter astronauterna. Den undre används som avfyringsramp på månen och blir kvar där när besättningen återvänder till kapseln. Det har inte skett någon större förändring av månlandaren sedan den först användes av Apollo 11:s besättning. Detta beror förstås på att det inte har gjorts någon resa till månen på de senaste 15 åren.
Månbilen prövades första gången på Apollo 15:s flygning. Den hopfällbara bilen liknade en strandbil med en topphastighet på 15 kilometer i timmen. På jorden vägde den 210 kilo, men på månen var dess vikt bara 34 kilo, så en person kunde lyfta den. Besättningen beskrev den som "en hoppande vlldhäst som gjorde säkerhetsbälten nödvändiga". När bilen körde på månen lämnades det självklart hjulspår efter den, de här spåren kommer att vara kvar där i tusentals år eftersom det varken blåser eller regnar på månen.
Rymddräkten härstammar från tryckdräkter avsedda för djuphavsdykning eller höghöjdsflygning. Problemet med dräkterna har alltid varit att de skulle skydda mot kyla och fungera som skottsäkra västar mot damkornsstora mikrometeorider, samtidigt skulle de vara rörliga och inte för tunga. Dessutom ska utstyrseln förse astronauten med syre, vatten, och kommunikationer.
De första riktiga rymddräkterna kom på 40-talet. Men de var alldeles för tunga. Först ett decennium senare kom den första fungerande dräkten. Den var gjord av aluminium, nylon och gummi och vägde
bara 9 kilo. Dagens rymdfärjeastronauter bär en hybriddräkt som kombinerar hårda och mjuka
material, och ger då både rörlighet och säkerhet.
Analys:
Se framtidens rymdfärder på sida 5!
Efter att ha läst en del om rymdfärderna och kostnaderna så undrar man om det inte hade funnits något bättre att lägga pengarna på när det t.ex finns människor som svälter i världen. I och för sig ligger det i människans natur att hela tiden utvecklas. Man vet ju heller aldrig vad utvecklingen kan leda till. Det fanns nog ingen som på 50-talet, när man startade rymdfärderna, kunde ana att 40 år senare skulle vart och varannat hus vara försett med parabolantenner eller att hela världen skulle vara hopknuten genom gigantiska datanätverk.
Källförteckning:
1. Människan i rymden........... Jörn Polack............. Alla tre
2. Resmål: stjärnorna........... Jörn Polack....................är från serien
3. Framtidens rymdfärder........... Jörn Polack...............På resa i universum
4. Rymdfärder................ Donna Bailey
5. Först på Mars............... Frank Miles och Nicholas Booth
6. Rymdfärder i solsystemet............ Helle och Henrik Stub
7. Rymdskepp i färg......................Kenneth Gatland