Jean och hans bröder var kända för sin styrka, äldre brodern Jan bröt väg från sin gård Nysätra till Bortan och Fredros. En
sträcka på halvannan mil i bägge riktningar från Nysätra räknat. För sin odlargärning fick han Patriotiska sällskapets medalj.

Men det var om Jean(Jon) vi skulle berätta han var mycket stark och hade dessutom ett häftigt humör. Blev han retad när han var i dryckeslag kunde han råka i bärsärkaraseri. Största "bragden" gjorde han när han tuktade smederna i Fredsros. Många inom släkten har berättat om denna episod men den som bäst tycks känna till denna historia är Fredrik Nilson Levin på Nytomta, Bålgård. Enl. hans berättelse var förloppet följande:

Fjorton (14)  smeder hade sammangaddat sig mot Jean (Jon). När denne en söndag hade besökt kyrkan, ställde smederna till ett supgille i en liten stuga utmed vägen. När Jean kom ridande från kyrkan, blev han inropad och undfägnades med supar och sedan med okvädningsord, som övergick till handgripligheter. Jean blev inte svaret skyldig. Den förste smeden slog han så kraftigt mot den murkna väggen att den brast, och smeden kom ut i det fria och var utan tak över huvudet. Därefter började trakteringen av de övriga och den blev så grundlig att smederna inte kunde arbeta på 14 dagar så bruket fick stå.
 

En annan gång hade brukspatron något otalat med Jean. Han tänkte uppgöra saken såsom bruksherrar brukade på den tiden. Jean uppkallades till kontoret, där en pinbänk var iordningställd.
Patronen omgiven av en hop manliga tjänare, stod med vredgad blick, hållande i handen ett verktyg, som en gång tillhört det behornade släktet Bos. och befallde Jean att lägga sig över bänken. "Låna mig den där först" sade Jean och vred verktyget ur patrons hand. Därpå började han mäta med samma mått, som det var meningen, att honom skulle mätet varda. När han tyckte att han hade mätt dem skäppan full, bjöd han adjö och sparkade till den väl stängda dörren så att bitarna foro hit och dit och gick sedan sin väg.

Jean flyttade till Bjurbäcken i Mangskogs s:n. Om det var för att bli kvitt sina plågoandar eller ej vet vi inte.
Den enda som kunde lugna Jean och få honom på gott humör var hans barnbarn Marta som kröp upp i hans knä och tvinnade hans skägg.