Gården nr l i en by synes knappast rent händelsevis ha fått sitt nummer. Den kan vara prästens gård - eller kyrkovärdens - eller åtminstone ett stort kronohemman; som en utgångspunkt för bysamfundet? Detta kan i alla fall gälla för Kattarp n:o 1, "Stensagården" åtminstone sen slutet av vår danska tid har där suttit en rad av kyrkvärdar och rusthållare och andra driftiga mannar i Kattarps socken. (Men ingen riksdagsman - "riksdagsmannastället" låg i Signestorp; nu på backen hinsides Kattarps mosse).

Kattarps mosse - fordom en grund sjö på fäladen - ja, den kan man nog se som kyrkebyns "moder": invid dess vatten och ängar röjde väl för en tusen år sen, en Kati åkermark, det blev KATATHORP - och kanske blev hans gård i sinom tid Kattarp n: o 1!

Fantasi kring fakta; ett faktum är i alla fall att Kattarpsgårdarna (inalles 13 st) efter hand grupperat sig, i en vinkel, längs mossens östra och norra stränder (och längst hän i väster byggdes sen, i kristen tid bortåt 1200, en stenkyrka "ute på fäladsmarken". Fäladen var ju "faelles", gemensamt bete för alla, så den fick duga till kyrkogård. . . . . ).

Öster om moss -sjöns ända var där plats till tre gårdar-. nr 1 - 2 - 3 från söder mot norr (de övriga lades i en lång rad öster - väster ovanför mossens norra kant). Kvar ligga nu nr 1 och nr 3 (Magnilund); mellan dem (där nu järnvägen löper) låg nr 2 (Jöns Anders'/Mattis Anders') som vid enskiftet flyttades en km österut, vid "Malle ma " (Gamlegård, sen Grönvik, i nuvarande Hasslarp).

Så skymtar en "kulturgeografisk" miljö bakom Kattarps by - men kan vi finna människorna, åborna på det gamla stamhemman, som Kattarp nr l tycks vara? Ja - tack vare Kurt Bengtssons (Ornakärr) arkivforskningar för Kullens Hembygdsförenings "Släktgårdsbeskrivningar" och familjen Wemmerts hågkomster ha följande huvuddrag kunnat tecknas av "Stensagårdens" människor och hus genom 300 år.

Bonde Ingelsson kan ha suttit som åbo på kronohemmanet Kattarp l redan under danska tiden (före 1658), för halva hemmanet var "statt" (från Kronan) 11 i dansk tid" och andra halvan i svensk (1664, för 50 daler silvermynt). 40 lass hö kunde han få om året, bl a från ängarna Gröne Veije och Malmar (= Grönvik, Malle ma', dvs den stora maden öster om Hasslarp). Och kyrkvärd var han 1664-85. - Bonde var (o. 1670 ?) gift med Kirstin Larsdotter (o. 1640-1727), som efter hans död (o. 1690) får en ny make och husbonde på nr 1.

Sten Stensson (1663-1733) - det är han som skurit in sitt STEN jämte årtalet 1708 i en ornerad "överliggare,, av ek, som ännu med all rätt kröner dörren på Stensminne. Kanske har han då byggt om den gamla "danska" längan (som kan ha varit en ryggåsstuga i grovtimrat skiftesverk). För skog hade han på ägorna, strax söder om gården. - Som ingift kronoåbo och desslikes rusthållare (för en ryttare) lever han här till 1733; då återgår gården till "fädernesidan" - genom en kvinna!

Och så gick det till:
Bonde Ingelssons son (som ännu var omyndig 1690) blev tydligen sen ingift på det angränsande nr 3, där han fick en dotter Elna. Men hon blev tidigt (1710) faderlös och fick troligen växa upp som "fosterdotter" hos sin farmor, Kirstin på nr 1. Kirstin dör 1727 och maken Sten Stensson 1733 - men detta sistnämnda år gifter sig Elna med en åboson från den "fjärran" byn Ejlesköp (i Välinge) vid namn

Per Nilsson (1699-1782) - och så kan hon ta arv efter sin farfar och far: återvända som husmor på nr l ! - Återigen en ingift åbo på gården, men Per sköter sig tydligen, som rusthållare och kyrkvärd (1740-64). Efter Elnas död gifter han om sig 1759; de två sätta sig på undantag och låta yngste sonen, den bara 17-årige

Sten Persson (1742-1815) ta över alltmer. För följande år gifter han sig med Gunnel Gunnarsdotter (dotter till Gunnar Persson på Signestorp 3 och hans hustru Marna Tufvesdotter, som var dotter till den mäkta ryktbare "Starke Tufvell på Duvestubbe i Allerum),
- Kyrkvärd blev Sten Persson direkt efter fadern: de två hade så det ämbetet från 1740 till 1797! Så det är inte underligt, att han skänkte -".  Kattarps kyrka dess första (?) ljuskrona: "Mig hafwer Rusthållaren Sten Pärsson och des hustru Gunnela Gunnaresdotter i Kattarp till denna Kyrckia skiänckt anno 1772", säger den lilla vackra rokokokronan (förr i koret, nu i vapenhuset).

År 1813 delas gården (mycket noggrant och något invecklat) mellan Sten Perssons fyra söner, Nils, Tufve, Gunnar och Hans (och blev tydligen en dubbelgård). men det är

Gunnar Stensson (1785-1873) som blir åbo och efterhand friköper gården. På sin lott bygger han 1814 en ny stuelänga (i korsvirke, möjligen vitputsad från början ?), färdig lagom till hans bröllop med Elna Karsdotter (från Signestorp). Så sitter han där som, inte bara åbo utan hemmansägare av kronoskatterusthållshemmanet Kattarp 1, "anslaget till första majorens Compagnie och Kongl. Skånska Husar Regementet". Han lär ha kallats "Kattarpskungen" - vare nog sagt! Hans "kronprins" blev

Per Gunnarsson (1827-1915) som redan på våren 1855 kuskade iväg till Malmö (Kockums?) för att beställa en ny gjuten sättugn, "udeliggare'' till "stuan", med hans och fästemöns initialer på gavelhällen: PGS IPD 1855. För hon hette Ingar Persdotter, från Ebbarp 2, och återvände nu till sin faders hem! (Ty han, Per Nilsson, var son till Nils Stensson på Kattarp I - och alltså kusin till Per Gunnarsson! - men "ingift" på Ebbarp omkring 1830). Och efter "säahösten" hämtades järnugnen hem från Malmö och sken svartputsad i stuan vid bröllopet (och är kvar i gården än).

Så Per Gunnarsson var allt en "ställandes" karl och grann och reslig därtill (ett arv från Starke Tufve?) - och han hade en röst därefter

Han, som många andra bondsöner i socknen, var med om att bilda både Kattarps Sparbank (1866) och Kattarps Sångförening; dess "sångarhövding" var han från 1865 till 1911! Och såg han en dräng (egen eller andras!), som inte kunde plöja en rak fåra, så gav han honom en åthutning, som hördes till nästa by! Så naturligtvis var han domare i plöjningstävlan vid närmaste lantbruksmöte. Ja, han var betrodd: "Har Per Gunnarsson sagt det, så är det nock rätt", sa man i Kattarp. (Där gick också ett annat talesätt: "han fallt raint i Per Gunnars ' forunnran! - men om det gällde Per Gunnarsson på nr 1, det förmäler inte historien ..... ). Hemma byggde han ut gården; han vårdade trädgården och planterade parken, med lusthus och varjehanda; där låg han död en dag år 1915 , efter ett långt livsverk. Och då hade han redan fått följa sin son till graven och möta näste ägare ..... Hans yngste son

Sten Gunnarsson (1874-1908) hade trätt till redan 1898. Han hade musikintresse som fadern. men däremot blev hans liv kort, och i sitt äktenskap med Alva Herrman hade han ingen son. Så efter hans tio år på gården fick den - genom hans syster Bothilda (gift med Olof Nilsson på Kärra i Strövelstorp och "stammoder" till Sönne-släkten) - gå vidare till hennes dotter Ingeborg. som år 1909 blev gift med

Gottfrid Johansson (1881-1945) från Vemmentorp (i Strövelstorp). Han moderniserade den gamla "Stensagården" (bl a med ett helt nytt boningshus år 1939) och gjorde den - under dess nya namn "Stensminnell - vida känd tack vare sin fina hästavel. - Hans son

Eric Wemmert arrenderade tills vidare gården 1943, men den äldste brodern

Gösta Wemmert tillträdde Stensminne 1945, och i sambruk har det gamla hemmanet Kattarp nr 6 - med välbevarad korsvirkeslänga norr om "byavägen" - tillkommit. Och nu ( 1981 ) har hans dotter

Ingrid Wemmert med sin make Christer Bengtsson övertagit Stensminne - som det elfte (kända) ledet i "Stensagårdens" 300-åriga (skrivna) historia -

KATTARP N:o l har sålunda genom tiderna bildat en minnesrik utgångspunkt för åtskilligt i socknens liv. Och här ha trådar löpt ut till (och in från) familjerna på t ex Ebbarp, Östraby. Signestorp, Lundsgård, Grönvik, Kärra och många andra, som nu ha redats ut och räknats in i just denna nya del av vår gemensamma "Släkt-Tafla" Denna gården är väl inte nr l för ingenting - och kanske kan man se den som något av ett "stamhemman" för de sammanknippade släkterna i vår stamtavla

Ur säden stiga
ättehög och kyrka,
lärksång och klockors klang.
Det är en hemlig styrka
att ha ett sammanhang ...
        (Hjalmar Gullberg)