Greta & Lisbeth "Damerna föddes efter en dröm, det är faktiskt sannt. Jag har inte gjort någonting annat än att skriva ner den"
© Marcus Tull 1996
Utanför det regnprickiga fönstret är himlen grå och tung. Om två veckor är det jul och egentligen ska det snö men det gör det inte. Egentligen ska det var minusgrader men det är det inte. Människor ska stanna vid skyltfönster, tänka en stund, ställa sig frågan om de ska gå in och köpa den där julklappen till sig själv eller vänta och se vad som gömmer sig i paketen under granen, men så är det ingen som gör. Utanför fönstret stressar bilar, bussar och fotgängare och det ser ut som om de inte ägnar julen en tanke.
  Lisbeth sitter vid det runda bordet på kafé Eden på söder. Mitt emot sitter Greta. De sitter vid fönstret med blicken ut mot Götgatan. Rummet bär en doft av te, kaffe och nybakade saffransbullar, småkakor och vetelängder.
  Det är två damer. Två ensamma människor vars vardag mer liknar Roslagsbanans tidtabell. Ett tåg avgår två gånger i timman, tre minuter över hel, tre minuter över halv. Deras liv är inte längre en njutning som styrs av impulsiva initiativ, livet är ett tåg, ett tåg som går från Östra station prick tre minuter över, ett tåg som går mot samma ändhållplats.
  Greta och Lisbeths lever för varandra lika mycket som de lever för att snart dö. För så ligger det till. Än så länge går tåget enligt tabell men imorgon kan någonting hända. Livet är så inrutat, så bestämt och döden måste komma någon gång. Döden går inte att stoppa men fram till dess skall tåget gå tre minuter över, hel som halv.
  De sitter på sitt fik som alla andra tisdagar. De dricker kaffe, äter en bulle och idag är den jämn vecka då ska Greta betala. De sitter mitt emot varandra. Det påbörjade samtalet har redan skapat starka känslor.
- Det heter på Lidingö och inte i, sa Lisbeth upprört och känner att kinderna blir varma.
- Jaha, och jag växte upp på Falun, svarade Greta uppnosigt.
- Det heter i Falun och inte på.
- Men du säger ju på Lidingö, då växte jag också upp på.
- Jag bodde på Lidingö och du i Falun. Du hör själv vilken skillnad det är.
- På Falun om det heter på Lidingö, sa Greta barnsligt, i ett sådant tonläge som Lisbeth avskydde och Greta visste det.
- Men älskade vän. Det gör inte det sirru. På Lidingö och på Kungsholmen. I Falun, Mora och Orsa. Du har fel.
- Nej.
Greta kände hur hennes panna och kinder blev varma. Lisbeth skulle alltid ha rätt, men den här gången skulle hon inte ge sig. Det hette på Falund om det hette på Lidingö.
- Jo älskade vän du har visst fel.
Lisbet tog en klunk kaffe och stoppade en småkaka i munnen, tuggade långsamt och tittade på sin vän. Greta drack också kaffe och började se sådär finurlig ut. Så som hon alltid gjorde då hon funderade över en motattack. Bästa att själv hålla sig lugn, tänkte Lisbeth.
- Nej, svarade Greta bitskt. Du har fel och jag har rätt. I Lidingö heter det.
- Men älskade lilla vän. Enligt talpedagog Andersson så heter det på Lidingö och i Falun, du har fel älskade vän.
- Det har jag då inte, där jag kommer ifrån säger man på Falun och i Lidingö, sa Greta snabbt.
- Det gör man inte alls.
- Det gör man visst. Du har aldrig varit på Falun?
- Jag frågade faktiskt en yngling när jag var där senast och han sa att det hette i.
- Snälla Lisbet säg inte att du frågade om det hette på eller i för då ljuger du, sa Greta och tillade sedan med ett stön. Söta, snälla, älskade du, nu ljuger du
- Min son och jag skulle fira midsommarafton där för, ja vad var det nu, 20 år nej 15 år sedan. Vi trodde att vi åkt för långt och stannade vid en bensinstation. Vi frågade var vi hamnat och ynglingen bakom disken svarade i Falun och inte på.
- Då hade du åkt för långt.
- Snälla du han så i. Då måste vi ju varit i.
- Eller på.
- Så sa han inte.
- Då sa han fel. Det var säkert en Stockholmare.
- Inte i Falun.
- Det heter på Falun.
Nu började Lisbet känna sig irriterad. Hur kunde Greta vara så trångsynt och aldrig ge sig. Hon visste att hon hade fel men förmådde sig aldrig att erkänna det. Hon skulle alltid veta bäst. Ibland var det jobbigt, nästan tråkigt att fika med henne. De kom ingen stans i diskussionen, fann inget djup som berikade deras liv och allt var Gretas fel. Det var alltid hon som var dum.
  Greta var också arg. Hennes kinder hade fått en mörkare färg, hennes kropp var varm, hon vinkade på servitrisen och beställde in ett glas vatten. Hon blev trött på Lisbet som aldrig kunde inse att hon hade fel. Ibland var hon den mest enkelspåriga människa hon kände. Alltid hade hon rätt och satt och gottade sig åt att andra inte kunde lika bra som hon själv. Lisbeth var patetiskt barnslig.
  Tanken på hur Lisbet fungerade som person retade Greta i sådan hög grad att hon svepte vattnet hon nyss fått och tände en cigarrett. Hon rökte inte särskilt ofta, endast vid dessa tillfällen då hon och Lisbet var på café.
- Jag tycker faktiskt att du är ganska barnslig, sa Lisbet med föraktfull röst, ett sådant röstläge Greta hatade. Ett röstläge som från Lisbeths sida var väl utstuderat. Lisbeth spände ögonen i Greta och log gåtfullt. Greta avskydde det, nu trodde Lisbeth att hon hade ett verbalt övertag.
- Jaha, jag tycker minsann att du är lika barnslig, kontrade Greta.
- Älskade Greta, varför ska du alltid ha rätt. Du kan aldrig ha fel.
- Det kan jag visst, men du däremot har alltid rätt. Du är trångsynt. Så svårt är det inte att säga att man har fel. Du är dum.
- Det är jag inte alls, svarade Lisbeht.
- Säg att du har fel då.
Lisbeth blev arg. Hon kunde visst erkänna ett fel även om det hände väldigt sällan. Men det berodde snarare på att hon alltid hade rätt. Nu kände hon sig förolämpad och diskussioner som dessa brukade hon faktiskt vinna. Nu måste hon kontra med något så att hon kunde få tyst på Greta. De hade trots allt andra saker att tala om.
- Du vet inte vad som är rätt och fel. Du bara pratar massa smörja. Du är ingen vän när du håller på sådär, du är elak.
- Det kan hända att du tycker det. Men jag anser ändå att du har fel. Dessutom ljuger du det gör aldrig jag.
- Ljuger, flämtade Lisbeth och två unga flickor vid bordet bakom vände sig om.
Lisbeth torkade sig oskyldigt i pannan med en pappers servett och rörde stelt på huvet. Försökte spela oskyldig men blickarna från de andra gästerna trängde igenom hennes mask. De såg vem som höjt rösten, hon skämdes och skammen gav Greta övertaget. Hon hade tappat koncentrationen och sitt lugn. Greta hade lyckats med sin taktik.
- Du har aldrig varit på Falun och Andersson är talpedagog i Engelska, dessutom var det för hundra år sedan. Gubben börjar bli gaggig, sa Greta nöjt och tog den sista småkakan från fatet trots att hon visste att det var Lisbeths. Nu hade Greta ätit tre kakor och Lisbeth bara en.
- Hundra år sedan, stönade Lisbeth med överdriven tydlighet. Nu överdriver du precis som du alltid gör. Andersson är inte alls gaggig.
- Han är visst gaggig. Det har han varit länge.
- Inte då.
- Sen blodproppen i augusti har ha varit gaggig.
- Inte då. Jag talade med honom så sent som igår.
- Om inte du tycker han är gaggig kanske du borde söka läkarhjälp för då är du också gaggig. Gaggtant.
- Gaggtant kan du vara själv, sa Lisbeth.
Hon avskydde Gretas överlägsna leende.
- Gaggtant, upprepade Greta nöjt.
När de båda vännerna bråkade hade Greta som vana att ändra sin röst, den blev gnällig, pipig och fick det att klia i öronen på Lisbeth. Hon hade i början av deras gemenskap skruvat ner volymen på hörapparaten. Nackdelen var att hon då inte uppfattade allt som sades. Det var nämligen mycket viktig att följa med och kontrollera varandra eftersom de bägge damerna var mycket skickliga på att ljuga, för att inte tala om överdriva.
- Du är barnslig, sa Lisbeth.
- Och du är omöjlig och gaggig.
- Du har löständer.
- Jag är åtminstone inte senil, sa Greta rappare än vanligt.

Så gick nästa tåg mot Österskär. Det avgick tre minuter över. Passerade universitetet, Djursholm och Täby. Åkte igenom Åkersberga. Trettio minuter efter, tre minuter över halv avgick nästa tåg. Timme efter timme, dag efter dag.