Fy fan "Sjuk text, måste nog läsas med glimten i ögat och med en underton av söderslang"
© Marcus Tull 1998
- Du ska inte snacka om Beroende eller inte, sa jag och slängde cigaretten på marken.
Janne som aldrig rökt i hela sitt liv skulle inte stå och snacka om att det var lätt att sluta röka. Han hade aldrig tagit ett bloss i hela sitt liv. Han haja inte hur de va. Dessutom syntes det att Janne aldrig hade rökt, han var fet som en julgris. Tjockisar brukade inte gå omkring med en cigg i käften. Det har åtminstone aldrig jag sett.
- Du ska inte snacka om att du är beroende av den där skiten, sa Janne.
Jag tände till på momangen, klart som fan man lackar ur när en människa som aldrig rökt står och anklagar mig för att inte vara beroende. Vad vet han om beroende? Han har ju aldrig rökt.
- Vad vet du om rökning, sa jag och tände en ny cigarett, inte för att jag var sugen. Men Janne stod ju där och vad fan man göra, man kan ju inte stå och snacka utan att röka, det fattar väl vem som helst.
- Du drar i dig 2000 giftiga ämnen för varje bloss, sa Janne och drog på sig en slags akademikermask över hela fejset. Nu blev jag jävligt arg, så arg att jag slängde ciggen på marken och stampade på den.
- Vad fan käftar du om din jävla kis, sa jag och var nära att nita fanskapet. Han stod där mitt framför mig och tyckte han var så jävla smart. Bara för att han aldrig hade rökt.
- Du vet väl ingenting om rökning, du har aldrig rökt så du kan inte ha en aning om hur många ämnen jag drar i mig. Så säger du bara för att du inte vet bättre.
Det gick inte att snacka med grabben, tänkte jag. Han stod där på sina feta lår och tyckte att han var någonting. Till slut sa han en så korkad grej att jag än idag ångrar att jag inte gav honom på käften redan då.
- Det är sant, han talade högt och tydligt och såg ut som en stor fet padda som var på väg att kapsejsa på sitt näckrosblad. "Det är sannt"
- Vadå sant, skrek jag.
- Att du drar i dig 2000 giftiga ämnen, sa Janne och det lät som om han talade till ett barn.
Klart man får stjärnor i planeten när man hör en sådan korkad grej.
- Hur fan vet du att det är sant, skrek jag och var tvungen att vända mig om för att slippa se människan.
- Därför att jag har hört det.
- Bara för att du har hört det, utbrast jag och kände att ett ord till skulle göra mig tokig. Det fattar väl vem som helst, att sådär kan man inte säga. Nej fy fan alltså, tänkte jag.
- Så allt du hör är sant, skrek jag.
- Nej men just det här är sant.
Nu fick det räcka, jag gav grabben på käften och gick därifrån. Människor som Janne gick det inte att snacka med. Han fattar ju ingenting. Han har aldrig rökt och ska inte komma och slänga käft om sånt han inte fattar. Komma här och snackar om gift och prylar, klart som fan man lackar ur.
"Jag har hört de". Fy fan.