Vägen var torr och fin och jag körde ca 65 km i timmen. 5 km före Uppsala kom jag in i ett skogsparti och plötsligt blev vägen alldeles vit och frostig. Det kom en svag höger- kurva, bäst att bromsa lite, tänkte jag, och plötsligt kände jag hur bakdelen på bilen kom glidandes. Vi hade då en bakhjulsdriven bil. Jag parerade och tyckte att jag hade kontroll över bilen, då bakhjulen fick fäste i snökanten och bilen slängdes över på andra sidan vägen. Plötsligt dök en Volvo 240 upp och jag hann aldrig över till min sida igen, vi frontalkrockade med halva bilarna, så det tog som tur var inte tvärstopp.

Min bil hamnade i diket på min sida och Volvon i diket på sin sida. Då bilen var så intryckt hade jag svårt att få upp mina ben, men lyckades till slut. Min första tanke var att hämta ut Chivas ur bilen, men där var det tomt. Vart var han? Han låg inte på vägen och jag såg honom ingenstans. Jag sprang över till Volvon och mötte en ung tjej som kom krypandes ur diket. Efter att ha kollat att hon var OK frågade jag om hon sett Chivas. Ja, det sprang en dalmatiner upp i skogen. Härligt, tänkte jag, då vet jag vilken sida av vägen han är på.

Det hade nu stannat flera bilar, en kvinna kom fram till mig. Hon hade ringt efter en ambulans. Det behövs inte sa jag, "Jag skall bara hämta min hund uppe i skogen, sen kan vi gå hem", ca 35 km!! Som tur var så tvingade kvinnan kvar mig vid olycksplatsen. När ambulansen kom frös jag som en tok och jag hade börjat få lite ont i mina knän. Byxorna var blodiga och sönderslitna. Min vänstra ärm på jackan var sönder riven. I en ren reflex hade jag lutat mig över mot passagerarsidan vid olyckstillfället, denna reflex räddade troligtvis mitt liv, enligt räddningspersonalen.

När jag skulle gå in i ambulansen kunde jag inte lyfta mina ben mer, dom var helt borta. Ambulansen ville åka direkt, men jag vägrade. Ni måste hitta min hund!!! Jag fick ambu- lansen att vänta på polisen så att jag kunde berätta för dom om Chivas. Dom lovade att leta och skulle höra av sig så fort dom hittade honom.

Jag hamnade på sjukhuset med bruten knäskål och många blödande sår. Äntligen fick jag ringa mina anhöriga. Dom åkte till Uppsala på en gång för att leta efter Chivas, men ingen hittade honom i skogen och nu hade det blivit mörkt ute och det blev bara kallare och kallare. Vi ringde Ulltuna djursjukhus för att höra om dom fått in någon dalmatiner, men ej. Vi ringde även radion, dom gick ut med en efterlysning, men ingen hörde av sig. Klockan 23 gav dom upp letandet, alla frös, det var då nästan -20 grader ute. Jag låg på sjukhuset och kunde inget göra, detta är den värsta natten vi varit med om.

Jag hade svårt att sova, men slumrade till slut in ett tag, vaknade med ett ryck vid 06.00 och satte på radion. Fick då höra " Vi har en efterlysning, vid 15.30 tiden i går sprang en 10 månader gammal dalmatiner till skogs efter en bilolycka, om någon sett honom, han lyssnar till namnet Chivas, ring då Uppsala polisen" Ingen ringde! Jag stortjöt, en dalma- tiner klarar inte -20 grader. Chivas är död och det är bara mitt fel. Jag var helt för- störd.

Klockan 07.30 kom anhöriga till sjukhuset, alla hade tagit ledigt från jobbet och dom gav sig iväg ut och letade. Polisen hade gett upp redan kvällen innan. Klockan 14.00 kom våran uppfödare Johan Lenkel till skogen med Chivas mamma och syster. Husse och Johan började söka från olycksplatsen igen. Johan släppte mamma Wilma och hon började söka. Husse hade nästan gett upp hoppet nu. Chivas hade varit borta i 23 timmar och ingen visste hur han mådde. Efter ca 10 minuter började Wilma skälla, och där låg han under en stor gran. Husse och Johan skrek till nästan samtidigt "Chivas" och han sprang fram och började slicka husse i ansiktet, det var en otrolig känsla har husse bearättat. Han var smutsig och blodig, men ändå jätteglad. Chivas hade grävt ner sig i marken under granen, där var det ingen snö!

När telefonen ringde på sjukhuset och husse sa "Vi har hittat Chivas, han lever och ver- kar vara helt OK". Ja, det går inte att beskriva den känslan. Chivas fick åka till Ulltuna. Dom röntgade honom och det visade sig att han hade blod i lungan och han hade skadat ena ansiktshalvan. Ögat var blodsprängt, men ej allvarligt skadat. Han hade massor av grus intryckt i skinnet. Han hade även en spricka i nosen, men annars var allt OK. Inga kylskador trots att han legat ute i 23 timmar i -20 grader. Helt otroligt!

Även matte fick lämna sjukhuset den kvällen, med kryckor i 6 veckor, efter det värsta dygnet någonsin. Idag mår vi båda två bra. Chivas är inte rädd för att åka bil, däremot har han fått brosk runt sprickan i nosen, så hans ena tårkanal är tilltäppt, vilket leder till att han lätt blir tårögd. Men vad gör det, han lever och mår bra!

Hälsningar Matte och Chivas.