När vandringsman Knös gick till Kövenhavn

Do ja gick ti Kövenhavn, ja, ja kan ente säkert si når de va, men de e nock omtrent ti till femotjuve år sien. Förresten kommer ja gott ihu ad de va halanned år sien ja haed töjd mi en ny tvärsäckeposse ov den darre spjuvert ti jesjuvaren som bedro mi po en posse brö som han köfte ov mi ti sine öj. Litt udan om Mallme träffte ja den darre Svänn Halling. Han som stryer lann o rie omkring o får ser si om lia som ja, men den skithongen e en rikti gris for han har alltid så smorda possa. Vi hadde ett ärende bäjje två. Vi skulle in ti staen å sälla tyamad o köve brännevin for pengane. Men harre gud va de va kalt de åred. De frös so de knagede i väggane o snien skräj o viede onger träskone so vi va rent tvongne ti o lua po en rägtig solonk om vi skulle kunna håla voss varma.

Sien vi fåd voss en styrketår barkede vi norr ti sjöen for ad se po fartöjen for di kan ju lua i vanned norr de bles po di darre vide särkelappane di spänner ud. Men der va do nån sonna darre fartöj som där ente va stora trä me kors po o di lå o röj o pustede. Hallingen, den löjthongen, sa ad di kan springa i vanned udan ad di hisser opp nån särkelappe, men de får di tro som vill, for han trodde han skulle lyva for mej. Ente kan di få ett fartöj ti o gå for de di iller onger en sor gryde panntoffler.

Men va e de for en stor vej der luer udad isen? Den har allri ja sitt för. Hår går den hen, sa ja. Ti Tjövenhavn va der nån pågebläror som sa. Tjövenhavn, va e de fårr nånting, frågte ja. Vidd ente Knös de? De e jo den stosste staen po vår jor. Hår lant kan de varra ti den do, undrades ja nu. Di bellolkanne svarede en fjeringsvej elle trellefire skuddemål.

Ska vi ente gå did o lia der i natt, sa ja ti Hallingen. Kör ti for en gammel ladar, svarede han, o so bardede vi asta. Som vi gick möder vi en sonnidarren me en gul snor om huan som piorna e so galna etter, ja tror di kaller han forr en sjersant. O ettersom ja allri har vad blöj ov mi eller glemd mongen himma så fråte ja om ditta va rätta vejen ti Tjövenhavn o om der va en fjerringsvej did. Ja, gott o väl e der de, o fyller i borre sporred so kommer i did, sa han osse. Ja, då ska ja min liv o kniv gå did o låna hus i natt, men ja får nock brydde mina träsko eller bler ja hastestram, o brydde har en klog alltid me si do de e vinter o glatt. So satte vi oss po ett issticke o ja to o slo tre brydde forre i, o tre bag i var träsko. Men Hallingen, den lade drysshongen, han gadd ente so mie som o klå si säl i ännen lant minner o brydde sina träsko eller gå til Tjövenhavn udan han smogte po sin flaske, o sien vände han om igen.

Som ja sprant allt va töjed håla konne, tyckte ja ad ja kom ente lant ud frå Mallme ändå. De där hänger nock ente rätt sammen, di darre bellolkane har nock löjed for mi, elles motte de varre nonne jädrans långe fjerringsvej di har här po isen, tänkte ja, men ja har jo ente kommed forbi nån milepåle inu, so de va kanske ente so galed.

Sien ja gåd ronngelien eett par timmas tid så ja nån tjartjetorn lant ude po isen. I de samme kom Börringe hovbynner körenes me skovlass so de susede i töjed o röj bag etter. Hår ska i hen rofte ja. Ti Tjövenhavn, svarte di. E der lant inu, sporde ja. Nej der lier di ude, sa di o pregte me snärtana mod tjartjetornen, o so va di forsvongne.

Då ja nu gåd en tid ti så ja dom igen der di hålt ve itt brädeskul som der rög ud ov en skorsten som va li en silletynge. De va itt faselet balej. Di sor o di sjong o di rofte o va rolia men de hördes ente som di va ovänner men Knös vogede ente ti o gå der forbi for do gjårr di si löjlie me mi, tänkte ja o gick lia ad rakt po tjartjespirorna. O do ja so me allt gåd en fillefäm time kom ja ti en å som va lie so kroged som Segeå o ungefär lia bre o vanned lu precis lia så fort. Ja ble lia som litta rädd o ongeli ti homörs for man kan ju ente vidde hår bäckahästen har sin gång o ja hade jo lärd ad man ve sonne darra tillfällen skulle spytta tre gånger i vanned o de gjore ja min liv o kniv me so de va ente farlet. Ja kom do o tänka po va der står i frågebogen: "Hit ssskall du komma o inte vidare, Här ska dina stolta böljor sätta sig". Vänna him igen va jo en skam for Knös, o då hade ja jo ente nåd lann ti de va tid o lägga si. Ja leste fadervår bodde aved o rätt o ja tänjte: -Knös, nu e din siste stong kommen, men ti o jemra si tjente jo ti ingenting for de va ju ingen som hörde de. O som ja visste ad de ska varre bra o sjunga salmer do själen ska resa ifrå denna jämmerdalen så stämde ja opp o sjong nr 55 "Var hälsad sköna morgonstund" for de e ju en grann salm o den sjonger vi alltid nyårsaftan i Mellongövie manfolkestue. Som ja sto der o undrades kände ja mi liasom litt sylten. Ja tänkte då: de skulle vad gott o haft itt ov di goa grödefaden som ja so titt et po vesterlen, di har kanske ente so goa i himmelen. Men, tänkte ja, man får lov o ede ov den masäcken som en har for de kan varra lia so bra o fara mätt som sylten ti himla. Ja to derfor opp min fålekniv o skar itu de stuvfrusna bröed o suled i min madeposse. Sien åd ja mi rägtet mätt o drack ud allt brännevined ja hade po flaskan som ja bar inge ve skinged for de ente skulle frysa. Ja hade tad två klunka brännevin ti maden for ad der skulle komma en i värt ben so ja ente skulle gå o knicka. Sien kvartered va timd ble ja mer tost ov de salte spejeflesked o ja to då o tvilnede flaskan full ov vanned der lu i bätjen. Men harre Gud va ja spratt ti då ja satte flaskehalsen ti mongen, for i kan tro mi eller ej, so va vanned mied saltare än sillelage. Men vem der vad så dom o hott salt i vanned har ja aldri fåd reda po.

Men ja kom ti o täntja po ortyed som kjarringen sa "de e vel ente här en ska roddna sa kärringen då hom sad på tjartjegåren" o derfor ga ja mi ov igen. Då ja fölt bätjen en stong kom ja ti en planke eller brädebro som di körde over po. Sien bar di väll ente ov imod Tjövenhavn som om ja hatt en länsman i ännen etter mi.

I Tjövenhavn va der nån spillefule der to mi o satte mi halnyen i en ägnekorr o bar mi omkring o viste mi for pänge. O ja hade i liaväl bra for ja behövde ente gå o friste mine trätte ben.

Men folked grinede ad mi so ja forsto de men va di sa konne ente en åsne begripe. Di vrövlede o gick po som en käpp i ett hjul so man va ente själ ti o begripa ett andans or mer än di skällde mi for den "Svänskens Knös" so de va nån räktia plydder tyska som ente kunne snacka rent. For ad narra folk ti o se mi spilla di po en liromhej som pev o gnällde varre än en håssesjarre.

En da då kommianterna galnades aller som varst kom der sättanes ing en vacker kar me väldia monstaschar o röde snoror po klärna o en stor stubbekniv ve sien. Spillefulane ble rädde som backatroll o rände i sina holl o ja sad der ensammen i ägnekorren. Ja ble väl ente lide rädd for ja trodde att de va själve svårtepetter som hade fåd hornen onger nesan i ställed for i pannan. Han va mied bysterest o snackede so en konne ente få en syl i väred. Te sist ble han ilsken o dro ud stubbekniven for ja konne inte håle mi udan dro po smilebåned. Ti sist konne ja forstå ad han ville ha reda po hår ja va ifrå. De vidd han väll hår ja e ifrå sa ja. Men då ble han väll ente galen, karren der, o då ble ja rädd den foste o siste gång i mitt liv o sa: " Ja hedder Nels Fredrigssön Knös ällens ja e frå Mellomgrövie i Skååene der ja bor i manfolkestuen då ja ente e ude o ser mi om i världen". Karren to mi i armen o ledde mi ti itt stort slott der de va en hel lyng sonna dera ladhonge som ente hade nåd anned o sjutte än ad lua o fiska opp snälla folk imellom som di satte nesan i väred. Di va udpringlade me röde snor allesammen så töserna tyckte nock om dom.

Om två da va ja i Mellomgrövie igen. Men ja slapp o gå for den karbuste karren följde mi ända him o han va nock for lad ti o gå å så fick ja osse aga po bodde fartyj i ongvogn. Men prästen ble arrig. Han prylede mi me sin grove spanskrörskäpp o slo mi flera rälia rapp over skröntan o sa ad min resa hande kostat socknen 50 riksdaler enskönt ja hade gåd hela väjen o ente förnärmad en inderste lövennes varelse.

Till hemsidan