Robert David Leonard Thorburn (83)

(Från Valli Thorburns [46] levnadsteckning över sin fosterfar i Släktkrönikan 1956)

 

Robert David Leonard Thorburn föddes 23/12 1858 på Sörvik utanför Uddevalla, genomgick gosskolan i Uddevalla samt Chalmerska institutet i Göteborg, från vilket han utexaminerades 1879.

Härifrån fortsatte han till Polytechnicum i Zürich, vid vilken anstalt han tog sin ingeniörsexamen med goda betyg år 1882. Nästa år, 1883, anställdes han hos Cösters Trävarufabrik samt startade 1889 Uddevalla Tunnfabrik, vilken han skötte till sin död. 1887 gifte han sig med Vivi Palm, byggde Skanskullen och bosatte sig där 1891. Han togs i anspråk för många kommunala uppdrag. Han var ledamot av stadsfullmäktige, drätselkammaren, landstinget, byggnadsnämnden etc. Han arbetade med stort intresse för anläggandet av Uddevalla-Lelången banan samt för kanalförslaget Vänern-Uddevalla. Från alla dessa arbeten bortrycktes han helt plötsligt, då han den 23 nov. 1911 drabbades av hjärtslag. Sådant är i korta drag den yttre ramen kring min käre och gode fosterfars levnad.

Från hans barndom och ungdom vet jag mycket litet detaljer, men att båtar och segling redan tidigt varit ett av hans största nöjen är nog säkert. Denna kärlek höll sig livet ut. I Zürich var han livlig deltagare i en skandinavisk roddklubb, och med "Smut" gjorde han många seglatser, både långturer i skärgården och korta små eftermiddagsturer på Byfjorden. Utdrag ur ett långt brev till hemmet skrivet från Zürich julen 1880 kanske kan ge någon glimt av hans ungdomstid. Han deltog i ett skandinaviskt julgille, där julklappar utdelades till alla. Han skriver "I got a live tortoise as representing my phlegmatic turn of mind and general liking of "maklighet." Sköldpaddan som hans symbol var nog endast skoj av kamraterna, ty flegmatisk och maklig var han nog minst av allt. Så har föräldrarna funderat på att ge honom en klockkedja av guld, vilket han tycker blir för dyrt. "Then now I have already got a nice chain of nickel (8-öres) which is very neat, so I think for the present I will not make use of that kind proposal." Att han avstod från guldet var nog inte enbart skotsk sparsamhet. Han tyckte nog i själva verket att det gjorde detsamma vilken metall kedjan var av, alltnog den var stark och trevlig. Under ferierna reste han från Zürich till Holland och Frankrike, kanske flera platser.

I Paris råkade han sin blivande fru, Vivi Palm, som vistades där för konststudier. Om det var första gången de råkades, vet jag ej, men de blevo i alla fall förälskade i varandra, fast något frieri blev det ej av. Detta kom först senare, då David 1886 reste på studieresa till Amerika. Där tycktes längtan efter Vivi ha gripit honom så starkt att han i ett telegram med användande av bibelcode friade till henne. Om någon önskar veta vilket bibelställe så slå upp engelska bibeln Epistle II of John v. 5 och Epistle III of John v. 13 + halva 14. Flera telegram utväxlades dem emellan med påföljd att då David kom hem till Sverige, hade han en fästmö, som där väntade på honom. Från Amerikaresan finns en skissbok, där David ritat av det som intresserade honom*. Förutom en del hus och vyer finns där en hel del båtar av skilda slag samt många detaljritningar till grindar och staket, vilket sista måtte roat honom särskilt. I dec. 1886, då David kommit hem till Uddevalla, meddelade han sin förlovning för hemmafolket, och enligt brev till Vivi "voro alla så glada däröver och vänliga, utom Greta i köket, som tycktes smått ha sina dubier huruvida du vore huslig!! - Jag vet icke hur den skulle vara beskaffad som Greta fullt skulle gilla." 1887 gifte han sig med sin Vivi, och första åren bodde de på Ardmore, som de hyrde av sin onkel William Andrew Macfie, men eget hem lekte dem i hågen, och så uppbyggdes Skanskullen, ritat av Eugen Thorburn, men till stor del planerat av David och Vivi. Hit flyttade de 1871.

Till stor sorg för dem båda hade de inga barn fått, vilket de nog båda längtat efter. Så kom det till att de som fosterbarn togo undertecknad samma år de flyttade in på Skanskullen. Hur väl jag minns det trevliga huset, som ännu ej då var fullt färdigt, varken ut- eller invändigt. Ekonomiskt sett hade David det ganska bra dessa första år. Tunnfabriken gick fint och sålde så mycket tunnor de kunde tillverka. Men så kom ett bakslag, då de stora sillfångsterna togo slut. För Tunnfabriken och David innebar detta stora ekonomiska bekymmer, som inte upphörde under hela hans levnad. David hade många intressen. Som redan nämnts, var han anlitad i det kommunala. Trafiken till Uddevalla från inlandet låg honom varmt om hjärtat, och han lade ner mycket arbete på anläggningen av U-L-B, som skulle föra folk och varor från hela Dalsland till Uddevalla och omvänt. Kanalförslaget Vänern-Uddevalla arbetade han också med stort intresse på. Jag minns att han hade gjort en liten reliefkarta av den tänkta kanalens väg från Vänern genom diverse sjöar till Uddevalla. Den var mycket åskådlig. Men enbart arbetet, det privata såväl som det allmänna, upptog icke all hans tid. Han läste mycket, sittande i sin gamla gungstol, både dagens tidningar och "Scientific American", som innehöll alla nyheter ur vetenskapens värld. Både filosofi och religion läste han gärna. Han tyckte särskilt bra om Drummonds predikningar och Farrars Jesu Liv. Han föraktade heller inte den lättare litteraturen utan läste gärna både romaner och skämttidningar, men framför allt älskade han poesi och då särskilt Tennyson. Den tröttnade han aldrig på, och om han kände sig ledsen eller nedslagen av levernets bekymmer, tog han sin gamla nötta Tennyson som avkoppling. Barn älskade han också, och barnen älskade också sin Onkel Dava. De samlades kring honom som flugor kring en sockerbit. Han hade ett enastående gott handlag med barn. Jag tror det var för att han kunde sätta sig in i vars och ens tankegång och intressen och för den stunden göra deras intressen till sina egna. Att få följa med honom på Smut och segla var nog för den tidens barn och ungdom ett av de största nöjen som bjöds. Till lynnet var han livlig, kunde t. o. m. bli häftig och uppbrusande, men var alltid ledsen och ångerfull däröver efteråt. "A man ought to have a lot of temper and keep it" brukade han säga. Med mycken humor såg han på både sig själv och andra. Ritade gjorde han bra, och många äro de illustrerade roliga brev som utgått av hans hand.

Hans död blev ganska dramatisk. Stadsfullmäktige hade den 23/11 1911 på sin föredragningslista en motion av Herrar David Thorburn och John Bark om aktieteckning i Nordmarkens Järnvägs Aktie Bolag till ett belopp av 300.000 kronor. Denna bana skulle anslutas till U. L. B. Stadsfullmäktige, samlade i rådhussalen, väntade i det längsta på David Thorburns ankomst, men då han ej kom, togs motionen upp till behandling, och efter en kort diskussion beviljades aktieteckningen. Strax därefter kom bud till ordföranden, som kunde meddela de församlade, att David Thorburn på vägen in till sammanträdet segnat ner och dött och alltså ej längre befann sig bland de levandes antal. Under djup förstämning skildes stadsfullmäktige åt. Så slöts hans till synes allt för korta levnad.

*) David besökte även Canada där han hälsade på sin kusin, James Washington Macfie. Från denna resa finns alltså den skissbok, som du kan se ovan.