Lars-Inge Wallander

Tävling II

"Inga poeter blir rånade eller nerslagna om dom vistas utomhus mellan tjugotvå och tjugotre en vardagskväll." Det är väl underbart! Men vad säger oss nu dessa kalla siffror och bokstäver? Kan vi utläsa något mer än satsdelar av dom till intet förpliktigande orden. Jag vet inte, men visst vore det fantastiskt om vi kunde (ta till) oss just orden med lite större respekt. Då kanske det skulle spilla över lite på poeterna, som även om dom aldrig blir rånade mellan tjugotvå och tjugotre, ändå lever i en ytterst osäker värld den övriga tiden på dygnet. I alla fall enligt citatet. Och inte kan dom försörja sig på sitt värv heller. Så dom blir tvungna att ha sitt levebröd som bensinmackföreståndare eller sorterare på postens årstaterminal. Allt för att inte grumla den klara blicken och hålla huvudet kallt när ordstormarna börjar vina.
    Kanske kunde vi alla (och då menar jag alla!) skänka dom en tanke då och då, på det att dom skulle känna sig styrkta utan att veta om det. Trancendentalt uptjack. Det är sann poesi det!
    Själv har jag väl mest slentrianmässigt betraktat dom som oduglingar och klena pappersförstörare, även om några av dom går omkring i läderpaj och kaxar. Vad fan ska dom göra?
    Ingen bryr sig i allafall.
    Alltså, det här hände för länge sen; nu är det inte så. Nu är dom hjältar som klättrar på varandra för att nå finaste utsikten. Det handlar alltså inte om att komma högst, mellerst eller i något annat nivåläge i sig, utan först och främst att ha utsikt. Utsikten tjänar som en spegel där upp och ner, höger-vänster, ut och in inte spelar någon roll. Fast dom flesta är väl vänster. Mer på ett intellektuellt plan än fysiskt. Jag har inte glömt Ezra Pound.
    Många bra tennisspelare är förresten vänsterhänta.
    Hjältarna, klättrarna, poeterna; dom som inte blir nedslagna, dom har - vare sig vi vill det eller inte - sammanfattat våra liv till ord. För något annat hade dom inte. Men som sagt - det var förr i tiden.
    Du skulle aldrig känna igen dom idag. Dom har blivit både privata och allmänna och finns snart sagt överallt. Framför allt har dom bytt teknik och kläder. Inga baskrar, långa halsdukar eller manchesterbraller. Ej heller fyllskallar, narkomaner eller psykfall är de. Dom bara är. Som vi. Du och jag. Och så säger dom: -Hej, var det bra så? Då blev det sjuttiofem och nitti. Eller något annat, men alltid nitti.
    Vad betyder nu det här. Rätt svar och du kan vinna:
Första pris: En t-tröja med Saddam Husseins namn och adress.
Andra pris: Pelles vänskap (inte min).
Tredje pris: Odödlig själ.

Tips: alla system är instabila.


        Sippe



Alla eventuella åsikter är naturligtvis krönikörens.
Pelles PAPPASIDA tar inget ansvar för materialets innehåll.
Copyright©Pelles PAPPASIDA 1999.