Lars-Inge Wallander

Sommar

Asså, jag tror inte att jag skulle kunna lämna ungarna en hel sommar, för att ses när plugget börjar. Men det var ju andra tider då. I alla betydelser. Politiska, ekonomiska och klassmässiga strukturer så annorlunda ut. för att inte tala om det som människor längtade. Man såg utvecklingen mot en strålande framtid tror jag. Tror jag. En framtid som inte bara var dröm. En längtan som skulle infrias, kantad av Folkor, televisionsapparater, mallorcaresor och tryggad, stickad och dragspelad ålderdom. Fast dragspel var inte så nödvändigt. Det kunde dom andra ha. Bonnläpparna. Och det fick dom gärna. Lois Armstrong och Duke Ellington var det egentligen. Men va fan, alla hade rätt att leva. Och dö. På rätt sätt. Eller aldrig.
    Jag vet inte, jag hittar ju bara på det här, men jag försöker förstå hur det kunde vara OK att skicka iväg ungarna en hel sommar för att ses när man skulle börja plugget igen.
    Det var OK för mig. Inte i början, då man stog och böla och undra när droskan skulle komma tillbaka och hämta hem en. Dom sa att den skulle komma snart, fast snart visade sig vara en hel sommar. Fem år gammal. Så man gav upp och började uppskatta det som fanns. Kor, häst, hund, höns, gris, kalv och några kattor. Bad, hölass, saft och kakor och så han och hon då som hette Fredrik och Agnes. Sommarföräldrar kallades dom och dom hade en vuxen son, så dom var nog runt femtio.
    Jag tyckte om henne, inte honom. Han var en hyperreligiös skit som gick omkring och var helig. Dom bad böner varje kväll och tyckte att gud skulle bevara mej. Skitjobbigt. Jag menar, jag bad inte om det.
    Jag överlevde i alla fall och fortsatte att göra så från fem år till tolv. Pratade norrländska, hade slutat svära och bad till gud varje kväll för säkerhets skull. Han kunde ju finnas.
    Syrran skickades också iväg till ett annat ställe. Det fanns kollo också, men jag tror det var dom alternativen som stog till buds, om barnen skulle få en sommarvistelse när båda föräldrarna jobbade och hade 2-3 veckors semester. Dom ville väl at vi skulle ha det bra och det hade vi väl på nåt sätt. Jag lärde mig ett annat sätt att leva och ett annat sätt att uppleva dödsångest. Bra för ålderdomen.
    Nu har jag mina tre ungar omkring mej mest hela sommaren. Hur dom kommer att uppleva sin barndom vet jag inte, men jag undrar om inte det jag upplevde hade en poäng ändå. Om deras framtid vet man ju inget. Men, Hammarby IF finns nog kvar då också. Då behöver man inte vara vilsen. Då är man alltid hemma. Det vet man.
    
    


        Sippe



Alla eventuella åsikter är naturligtvis krönikörens.
Pelles PAPPASIDA tar inget ansvar för materialets innehåll.
Copyright©Pelles PAPPASIDA 1998.