Lars-Inge Wallander

Livets inre mening

Jag sitter i natten och tänker. Eller låter tankarna flöda. Associerar. Typ Freud, fast utan sex. Ja, va fan. Men jag tänker att ett lag, t. ex. Hammarby, är det lag som finns när man föds, och alla andra lag blir otänkbara. Varför blir det så? Hammarby är ju bara en geografisk plats. Likadant är det för andra lag. Dom heter efter en stadsdel eller en landsdel. Utom AIK då förstås. Men i alla fall.
    Jag föddes på södra BB liksom min farsa. Åsögatan respektive Götgatan var hemadresserna. Senare flyttade vi ut till Hammarbyhöjden och Nytorp. Det var bara en kort bit söderut och fortfarande hammarbyland.
Livets inre mening.     Så kom det en kille som flytta in på första våningen. Han hette Kent och kallades Etter därför att han var det. Och så var han AIKare. Jaha, och hur då? Tyckte vi. Men han fortsatte att vara det, bara för att han kom därifrån. Solna. Han gick på våra matcher, men ibland så pös han iväg och kolla AIK och kom hem och berätta, fast ingen var intresserad. Han kunde mala på¨rätt länge. Ingen lyssnade. Men det var rätt lungt. Bara konstigt. Vi var polare alltså och han gick på alla Hammarbys hemmamatcher och höll på AIK. Jag fattade aldrig det där och det gör jag nog fortfarande inte. Det kan ha varit kärlek till fotbollen som sådan tänkte jag ett tag. Ni vet, man kilar upp till Tantos grusplan en lördagseftermiddag och tittar på korpen. Det är en möjlighet. Men varenda hemmamatch? Jag menar, om jag höll på Högalid så skulle jag inte gå och se Reimers alla hemmamatcher. Jag vet vad ni tänker, vi var polare och han ville hänga med. Men varje hemmamatch! Och han var fortfarande AIKare! Jag fatta aldrig.
    Ja, ja, skit samma. Min morsa föddes i Sundbyberg. Hon slutade plugget efter sexan och började jobba med diverse saker vid tolv års ålder. Barnflicka, affärsbud, brödräknerska, städerska och andra högstatusjobb. Sista jobbet innan pensionen var städerska på stadsteatern, när den låg på Norra Bantorget. Skitbra, för vi fick biljetter till föreställningarna eller genrepen. Det var på den tiden man inte somnade utan mindes hela pjäsen.
    I alla fall så flytta hon ihop och gifte sig med farsan när syrran skulle födas. Dom bodde alltså på Åsögatan i en kyffig etta och så kom jag då. Sen fick dom chans att flytta ut till Nytorp vid Hammarbyhöjden. Fräscha lägenheter med svindyra hyror, men det fick gå för det var ju i alla fall bättre än proletärgettot Söder. Fast det var rätt många proletärer i förorten också, men inte bara. Jag vet inte om det berodde på farsan, med kärlek och allt det där eller om hon ville göra mej glad, men hon höll faktiskt på Hammarby då. Och hädanefter. Hon kunde till och med en del killar i laget och tippade senare, när svenska matcher kom på tipset, Hammarby som segrare. Det kan jag förstå. Jag skulle ha förstått Sumpan också, om dom nånsin hade kommit i det läget.
    Jag har en svåger också, för att nu byta ämne. Han har alltid varit en idrottsgalning och har alltid varit sju år äldre än jag. Han började i Kärrtorps IF eller nåt och kom så småningom till Hammarby och spela i A-elvan nån säsong. Dom var nog i tvåan då. Sedan spela han i Sundbyberg, Spånga och några andra lag runt stan. Men jag vet aldrig att han sagt nånting annat än Hammarby, även fast han kom från Solna till Björkhagen när han var liten.
    Vad jag menar är att det funkar. Du kan komma var som helst, men ändå kunna förstå. Det är sånt som gör att man tänker gott om mänskligheten. Livet kan rulla på med fasta värden och allt måste inte omvärderas.
    Efter en lång samvaro, så gifte jag mej med min fru. Den nuvarande. Alltid hon. Och hon kommer från Skåne. Klart man blev skakis, men efter en del rundsnack så förstod jag att hon var ett blankt kort. Det var bara att fylla i. Men det var som sagt skakigt innan vi hittade en gemensam lägenhet på Ringvägen. Vi kunde ha hamnat var som helst. Visst, jag skulle kunna bo på Kungsholmen eller i Sundbyberg eller Åkersberga. Det hade inte ändrat nånting, men kanske lite svårare för mina barn att förklara sig. Så med tanke på dom då, så bor jag kvar här i borgarskapesgettot på Söder. Fast jag undrar om inte Brandbergen är bättre? Hur som helst.
    Min son skiter i fotboll och spelar pingis för Spårvägen, min första dotter skiter i idrott och spelar piano och min yngsta dotter Tora, hon med begåvningen och känslan, hon spelar för Reimers för närvarande. Det är OK. Men alla dom nu uppräknade är hammarbyare. En klar vinst för livet. Dom förstår.


        Sippe


PS. Det är fortfarande natt. DS

Alla eventuella åsikter är naturligtvis krönikörens.
Pelles PAPPASIDA tar inget ansvar för materialets innehåll.
Copyright©Pelles PAPPASIDA 1998.
Copyright©bilden Lars-Inge Wallander 1998