Första sidan


Eric Lundqvist - Sawah 1947

Sawah betyder risfält och risfält har en central plats i denna bok. Här berättar Eric Lundqvist om sin tid som risbonde i den lilla byn Nagrek, fyrtiofem kilometer öster om Bandung. Han flyttade hit redan 1939 då han förvärvade en bit land, men det var först vid japanernas ockupation 1942 som han tillbringade en längre tid här. Närmare bestämt tre år, till 1945 då kriget var förlorat för japanerna och Indonesien tog de första stapplande stegen som självständig nation.
   I boken får vi möta olika personligheter som Eric gjort bekantskap med under åren i Nagrek. Det börjar med dukun (trollkarl) som senare blir hans svärfar, dvs Saris fader. Vi får också möta den sadistiske förmannen på en angränsande plantage, och vi får läsa den oerhört tragiska historien om deras adoptivbarn Titi som dog i unga år.
   Rent litterärt utvecklas Eric Lundqvist mycket under tiden i Nagrek. Man får anta att det fanns tid att skriva och fundera. Stilen är som vanligt i lätt förtäckt dagboksform, men varje historia står för sig, inte nödvändigtvis en kronologisk följd av föregående historia. Eric Lundqvist håller helt enkelt på att utvecklas från en duktig berättare till en duktig författare.
   Samtidigt börjar en annan typ av medvetande utvecklas, där nation, ras och politik intar centrala begrepp. Man ska betänka att boken utgavs 1947, mitt under rasande strider med den holländska kolonialstaten som strax efter japanernas retirerande kom tillbaka till sin gamla koloni för att fortsätta regera som ingenting hade hänt. Den nationalistiska tanken var väl inplanterad i den bildade medelklassen, dit Eric hörde, och började spridas även bland massorna.
   Ännu finns bara tendenser och antydningar till funderingar i dessa banor. Vad som är mer slående i Sawah är den fullständigt självutlämnade hållning Eric antar. Som berättelsen om Titi, eller den om den blinde nattvakten som Eric skrattade lite överseende åt, men som dog på sin post efter att ha jagat iväg ristjuvarna. Han skriver:
   "Det blev stor uppståndelse i byn. Vad var det väl för omänskliga rövare som hade mördat en stackars blind? Man var djupt indignerad och ännu mera rädd. Det var de nya, hänsynslösa tiderna...
   Och man talade om hur Parto hade givit sitt liv för den som hade givit honom mat. Hur grundligt Parto hade betalat sin skuld.
   Vad jag kände mig sorgsen och skamsen den där morgonen då den minutkorta gryningen tycktes så oändligt lång! Sorgsen över att jag hade förlorat en verklig vän."


   <<<