Ur kapitlet Jag äter inte människor...


"Jag heter Paulus! Jag äter inte människor och inte råttor!"
   Detta är den stolta hälsning jag får av den första sydkustpapua jag möter. Hög och reslig står han där och ser mig frimodigt i ögonen. Urtypen för en stolt krigare, en "vilde", en friboren son av otämjd djungel!
   Hans kropp är krigarens och storätarens. Den brunsvarta, glänsande huden ligger spänd över brottarmuskler och över en mage som kan ta emot en oxes middagsmål. De breda, starka fötterna med de höga fotvalven är den outtröttlige djungellöparens. Och ansiktet, det är vildens och kannibalens. Den väldiga näsan har ett gapande hål i väggen som det sitter en svintand i. De fylliga, men fasta läpparna grinar över tänder som har filats spetsiga som på ett rovdjur. Det krulliga håret är tätt och kort. De djupliggande, mörkbruna ögonen har ovanligt lätt att omväxlande blixtra av stolt trots och uppsluppet skratt.
   Nu står han där fullkomligt allvarlig, men när jag inte kan återhålla ett leende åt hans underliga hälsning, ler han frimodigt tillbaka.

(En stund senare har de gått iland från pärlskonaren "Spray" där ovanstående scen utspelades. Efter en beskrivning av byn och människorna där kommer följande dialog.)

   "Varför sa du att du inte äter människor?"
   "Längre öster ut äter de människor, men det gör inte vi. Nu."
   "Ni är alltså bättre människor än era grannar?"
   Paulus höjer på ögonbrynen och gör ett kort kast med huvudet bakåt: hans sätt att säga ja. Och så ler han belåtet: jag har förstått honom rätt!
   "Kan dina kamrater tala malajiska?"
   "Inte alla. Några kan lite grand. Jag talar bäst."
   "Varför kom ni hit egentligen?"
   "Vi ville bara se vad det var för en båt. Vi trodde det var en kines."
   "Jag ska till Oemarfloden. Vet du om man kan gå in där med den här båten?"
   "Det går! Vid högvatten - och det är det nu. Jag skall visa vägen."
   "Fint! Vill du kanske följa mig med dina kamrater in i djungeln längs Oemarfloden. Hugga trän, hugga upp stigar och bära bördor. Kanske två månader?"
   Paulus snattrar ett tag med sina kamrater på ett stötigt, gutturalt språk.
   "Vi följer!"
   "Bra! Far då genast hem och säg till i er by att ni blir borta ett par månader, och hämta era grunkor."
   Paulus tittar bara oförstående på mig.
   "Följer med!" säger han igen.
   "Men ni kan väl inte följa med som ni går och står! Vi stannar minst ett par månader i djungeln! Ni har ju inga kläder, inga vapen, inga sovmattor, inga parangs. Ni har ju ingenting. och ni måste väl sända bud till dem hemma i er kampong!"
   "Vi följer med! Nu! Tuan ger oss mat??"
   De följde mig som de gick och stod. Utan att fråga efter vad de skulle säga hemma i deras by. Utan att fråga efter om skulle få någon lön, utan att ha något med sig utom en liten bastlapp på magen. Det är fria män!!


   Tillbaka till Kamrat med kannibaler