Ur kapitlet Praktisk språklektion


Mina papuas har stannat vid en tjugu meter bred bäck som ser gyttjig och djup ut, med nästan stillastående vatten. De står där och tittar och pekar mot vattnet när jag kommer fram till dem.
   "Ajo! Gå på bara! Ni kan väl simma. Inte är en sån där liten bäck något att bry sig om!"
   De tittar halvt förläget, halvt förvånat på mig.
   "Imoko, tuan!"
   De kan ingen malajiska, och jag kan ännu inte tillräckligt av deras språk för att veta vad imoko betyder. Kanske det betyder djupt, tänker jag.
   "Ajo! Inte gör det något att det är djupt. Gå på bara!"
   För att visa dem vad jag menar och hur hurtfrisk jag själv är, spänner jag min taxationsbok och kompass i en rem om huvudet på vanligt sätt och hoppar i vattnet.
   Ett par förskräckta utrop:
   "Imoko! Imoko!"
   Det ropet kan ingen missta sig på. Det betyder fara. Intensiv, dödlig fara. Jag ser mig om med ett nervöst kast på huvudet. Deras otäcka rop har redan satt skräck i mig, och jag känner hur jag blir knottrig över hela kroppen. Jag vet ju inte vad det rör sig om och varifrån faran kommer. Jag kan ingenting se. Jag försöker få fotfäste, men floden är ännu för djup. Några ursinniga simtag för mig in under de överhängande träden på motsatta stranden.
   Återigen det vilda, skräckfyllda:
   "Imoko, imoko!"
   Och nu ser jag hur vattnet krusas bakom mig och går i svall som när ett stort djur rör sig tätt under ytan.
   Nu vet och känner jag vad imoko betyder: Krokodil.
   En kväljande skräckkyla griper mig. Jag är halvt paralyserad. Armar och ben slår förtvivlat genom vattnet, men jag kan inte ta ögonen från det som rusar mot mig under vattnet. Skall detta bli slutet?
   I en blixt står alla de knep, man skall använda när man blir tagen av en krokodil, klara för mina ögon. Ta in så mycket luft man kan innan man dras under vattnet. Sedan hålla sig alldeles lugn. Söka metodiskt med fingrarna efter krokodilens ögon. Sätta tummarna i dem och klämma till. Då släpper krokodilen, och man har bara att simma i land igen. Förfärligt enkelt! Om man inte blir vild och galen av skräck och i första ögonblicken drar lungorna fulla av vatten.
   En gren hänger ut över vattnet på endast en halv meters höjd. Den ger mig det räddande hadtaget. Jag klänger inte upp på den, det finns det ingen tid till, och det skulle inte heller föra mig utom räckhåll för krokodilens stjärt. Jag får bara tag i den med båda händerna och kastar mig framåt med ett våldsamt ryck just som de väldiga, tandspäckade käftarna slår ihop bakom mig och missar mina fötter med några få centimeter.
   Det dröjer några ögonblick innan krokodilen hugger efter mig igen och då är jag redan vid stranden och drar mig upp undan hans häftiga anfall.
   Papuas skränar och skriker och skrattar. Jag är rätt matt. Jag kan inte säga någonting på flera minuter. Så gör papuas med tecken klart för mig att de tänker gå uppför floden ett stycke och söka en lämpligare plats att komma över på.
   Om en stund är de hos mig igen. Nu kastar vi stora trästycken i vattnet för att se om vi kan skrämma krokodilen. Han ligger på lur tätt invid stranden och gör våldsamma rusningar efter varje trästycke vi slänger i. En hunger och en vildsinthet som är nästan otrolig!
   Jag har inga vapen med mig. Det bär jag aldrig när jag själv går och taxerar. Och mina papuas har inga spjut med sig. De förklarar med tydliga tecken att hade de bara sina spjut skulle den där galna "imokon" snart rusat för sista gången.
   Så går arbetet vidare igen:
   Sträck-å-sätt...satt!
   Men jag fick lära mig vad krokodil heter på Oemardialekten.
   
   
   


   Tillbaka till Kamrat med kannibaler