Första sidan I Sverige Till Indonesien Borneo Nya Guinea och krig Nya Guinea 1950-talet Och sen...
   Och sen...

Mellan åren 1962-1963 verkade Eric Lundqvist som skogsexpert i Indien på uppdrag av FN. Själva arbetet var inte speciellt stimulerande och inte fick han se särskilt mycket av landet heller, eller träffa människorna. Inte på det sätt han var van vid från Indonesien. Men han fick trots allt ihop material till boken Moder India, i mitt tycke hans bästa bok.
   Eric avslutade sitt arbete i Indien och skrev boken om denna tid 1964. Efter detta måste han helt ha ägnat sig åt sitt författarskap, då han i snabb följd gav ut Glädjens blomster 1965 och Dullah och hans kvinnor 1966. Var han satt och skrev är kanske mindre intressant.
   År 1967 var han 65 år gammal och folkpensionär. Det är inte troligt att han i normala fall skulle ha dragit sig tillbaka, men Eric utvecklade sjukdomen Parkinson som i allra högsta grad bidrog till ett stillsamt liv.
   Han bodde tillsammans med Sari på deras gård invid Sommen i Östergötland. Till Indonesien fick han inte längre åka då han av Suhartoregimen var stämplat persona non grata. Hans vänstersympatier var väl kända, han nämner det ofta i sina böcker, och i Suhartos system fanns inte plats för människor med andra åsikter än att ekonomisk blomstring, politisk stabilitet och en sömnig befolkning är den bästa av världar.
   Så dog Eric Lundqvist år 1978, med Sari vid sin sida, men skild från sitt älskade Indonesien.