En varm augusti dag med starkt sol på ute platsen sitter jag framför
datorn i källaren och försöker erinra mig några spännande
och givande kvällar på DH i andra hälften av Juni.
Det kunde knappt undgå de som arbetar med dans och musik i Stockholm och
i synnerhet de som på ett eller annat sätt är knutna till DH
att där pågick ett två veckors evenemang under titeln Mercury
Project. Jag trodde när jag såg programmet att det kommer att fånga
ett stort intresse och att många dansare, koreografer och musiker kommer
att fylla danssalar och DH's lilla teater till bristningsgränsen så
jag var mån om att reservera plats så fort som möjligt. Det
blev inte så många där som jag befarade, åtminstone inte
på kvällsföreställningar, (den andra veckan såg jag
alla) men, de som inte var där får skylla sig själva för
de har missad några väldig intressanta musikaliska (Mats Persson
och Kristine Scholz) och koreografiska uppvisningar. Jag har hört att de
många olika workshops och klasser däremot var välbesökta
och gav en hel del att begrunda.
Det är i första hand om föreställningar och "work in
progress" visningar jag ville skriva några ord om, och naturligtvis
vill jag fokusera det som ligger mig närmast d.v.s. musikens plats i koreografisk
sammanhang.
De senaste åren har jag funderat mycket över tendenser som mer och
mer präglar nya koreografiska verk och inte enbart de som görs av
de unga koreograferna. Jag syftar på den höga decibel nivån
med vilken musiken eller ibland "ljuddesign" strömmar ut ur de
enorma högtalarna. När man delar ut öronproppar innan en dans
föreställning på Dansens Hus tycker jag att måttet år
rågat.
Det finns många musiker som tillsammans med mig tycker att fenomenet är
märkvärdigt och att överdimensionerad volym av musiken förstör
helhetsintrycket.
Det är svårt att peka på någonting som kan har orsakat
utvecklingen åt det hållet, men jag misstänker att det är
disco och pop musiken som är boven i dramat. Ingenting ont sagt om genren
i sig, men min bestämda åsikt är att dess ljudklang och nivå
inte alltid passar till den nutida dansens uttryckskänsla och karaktär,
samt att det som man vill använda som styrka förvandlas till svaghet.
Den expressiva sidan av dansen går förlorad. Man ser den inte.!
Varför skriver jag nu om detta? Jo, för att efter det jag har sett
på DH's teater den veckan i Juni, blev jag mycket positivt överraskad
inte minst i samband med det jag just har klagat över.
Koreografer/dansare: Sebastian Prantl, Tony Tatcher och Steve Batts, har använt
musiken både "levande" och inspelade på ett sätt
som vittnade om deras superba känsla för balans mellan dans och musik
i alla avseende. Det var både ljudnivå och klang kvalité
som de tydligen ägnar avsevärt intresse åt, och i sina verk
lyckas de med att skapa ett mycket tillfredsställande och balanserat helhets
uttryck.
Det som också lyste igenom var deras mycket personliga sceniska och koreografiska
uttryckssätt. Det är kanske det som gjorde att man upplevde dem som
annorlunda och deras verk så inspirerande.
Jag lyckades växla några ord med Sebastian Prantl om hur känsligt det är att hitta rätt balans och på ett organisk sätt passande musik till dansen. Han samarbetar kontinuerligt med sin fru Cecilia Li som är pianist i deras studio "Tanz Atelier Wien". Sebastian har också själv gjort ett mycket lyckat musik collage, som demonstrerade hans utmärkta känsla för musikaliska förlopp som möjliggjorde ett fint samspel med hans danssolo. Det förvånade mig inte att vårt korta samtal snabbt gled in på problematiken om användning av musiken och i synnerhet betydelsen av musikens rätta volymnivå. Hans förklaring var att en viss traditionslöshet kan vara orsaken till att så många koreografer idag använder musiken lättvindigt och kanske publikfriande, eller enbart i "energiskapande" (om det vore så?) syfte, med hög volym som följd.
Ett annat exempel på utomordentlig eqvilibrium mellan dans och musik var Tony Thatcher's dans, framförd med live elektronisk musik som komponerades och spelades av den tyske slagverkare Cristoph Hillmann. Man kan verkligen tala om "fin lir", på samma gång kraftfull och lyriskt. Hans urval av egna samplade ljud hade egenskaper och kvalité som på ett utmärkt sätt kompletterade rörelsens dynamik och form. Rytmisk dialog var i full gång och det sprudlade av lust och dansglädje.
Steve Batts, koreograf & Alexander teknik lärare, lurade oss att tro
att den inspelade musiken för hans solodans var speciell komponerad för
hans koreografi, det passade som hand i handske, men i själva verket var
det musik av 60-talets avangard jazzmusiker Albert Ayler.
Mycket har hänt på de två veckor av Mercury Projekt på
DH, flera intressanta workshops, klasser, som t.ex. intressanta föreställningar
av Ornella D'Agostino och Linda Forsman, visning av Rosemarie Lee's kreativa
korta dans filmer, men jag uppmärksammade det som på något
sätt starkast fångade mitt intresse och självklart är det
som jag nämnde musikens användning och samspel med koreografin.
Jag tycker att vi får vara glada och tacksamma att sådana projekt
äger rum och görs i samarbete med Danshögskolan. Mera!!
Davor Kajfes