mtrl
Fiktivt brev från futuristen Giacomo Ballas.
Rom 13 mars 1913
Kära Elisa!
Äntligen börjar verket bli färdigt! Äntligen har jag lyckats fånga rörelsen. Under det senaste året har de accelererande automobilerna på Via Veneto hånskrattat åt mig under det ögonblick de passerat mig, samtidigt som arbetet gått väldigt långsamt. Att långsamt och noga under tysthet arbeta fram den livliga, kraftfulla rörelsen är ju en motsägelse!
Det som hjälper mig är att uppleva ljudet från automobilerna på Via Veneto. Men det når ju inte alls upp till de tusentals motorfordon och spårvagnar jag bevittnade i Paris för över 10 år sedan.
Att lägga ner så mycket arbete för just detta mål gör att de andra möter mig med närmast avsky. Rörelsen är ju viktig! Vårt samarbete grundar ju sig på manifestet. Förtrogenhet med energin, den aggressiva rörelsen, fartens skönhet. Det är ju det jag ska beskriva! Men att omsätta rörelsen, från den rytande automobil som verkar driven av en kulspruta och är vackrare än Nike från Samothraki, till ett konstverk är vad jag verkligen gjort under det senaste året. Men jag vill gå längre än så, alla häftiga rörelser eller starka krafter är mycket vackrare än vilket annat konstverk som helst.
De beskyller mig för att vara för koncentrerad på utformningen och helt ignorera rörelsens påverkan på samhället. Men jag vill påstå att jag noga tänkt över detta. Många kvällar, sena nätter och ensamma molniga dagar. Det är ju rörelsen som ska ändra samhället. Vi är bara en del av rörelsen, men ändock en del. Är det en dokumentation jag gör? Vid en första blick kan det förefalla så, men det skulle vara att bete sig alltför blygsamt. Det är ju vi som ska lyfta fram rörelsen, utskilja den från resten, det stela, det föråldrade.
Jag har uttryckt den med linjer för automobilens fart och kraft. Att säga linjer är felaktigt, linjer kan omöjligt visa den enorma, närmast explosiva, kraft som utvecklas. De stora färgstarka ytorna är viktiga. Länge försökte jag med dessa raka linjer eller ytor. Men dessa beskriver ju enbart en rörelse framåt. Kraften ligger till stor del i hjulen och verket vore inte komplett utan denna kraft. Kraften och farten kombinerat ger en båge. Bågen är dynamisk, en förändring med en riktning. Att enbart beskriva hjulets kraft är att vara instängd i en cirkel och enbart farten längs en väg är att vara fast i en horisontell dimension.
Att överge automobilens verkliga form bestämde jag mig för ganska snart. Det är viktigare att visa det som inte syns på ett fotografi av automobilen. Det mest spännande: rörelsen, kraften, ljudet, vibrationerna går förlorade i att beskrivas som partiklar av silver på papper, föreställandes en bil. Hur kan man vara säker på att det är en bil? Den står ju stilla, den är tyst, inte ens en viskning eller en liten vibration. En bil är ju absolut inte stilla eller tyst.
Det känns konstigt när jag inser att man tidigare i sitt konstnärsliv försökt beskriva verklighet i form av porträttlika konstverk, när det i själva verket är så dött, så helt stilla.
Jag väntar dig, Luce och Elica till ateljén snart.
Din käraste
Giacomo
mtrl
