Ursprung och historia

av Rina Matthiessen
Utdrag Kattraser A-Ö (© Rina Matthiessen och Bokförlaget Bra Böcker 1994, 2000)
Publicerad med författarens medgivande.

Européns ursprung är höljt i dunkel. Det är sannolikt att tamkatten förekom på Kreta så tidigt som 1500 f.Kr., men det förutsätts oftast att den europeiska tamkatten direkt härstammar från den egyptiska tamkatten, som skall ha förts till Grekland ca 300 f.Kr. och till Italien ca 200 år senare. Är så verkligen fallet spred sig denna katt mycket snabbt norrut, eftersom den redan i början av folkvandringstiden (ca 370-600 e.Kr.) förekom i mellersta Sverige, där skelett efter den har återfunnits i gravar från 400-talet. Det är ju också känt från den nordiska mytologin att katter drog fruktbarhetsgudinnan Frejas vagn. Denna ursprungligen indiska gudinna (på sanskrit benämnd Prija) hade vid vikingatidens början på 800-talet börjat falla i glömska. Samtidigt hade tamkatten blivit ett vanligt husdjur.

Den äldsta svenska avbildningen av en katt är förmodligen en liten skulptur i bärnsten som återfanns i Birka. Det finns naturligtvis inga bevis för hur den dåtida tamkatten i Europa såg ut, men att döma av tidiga avbildningar, från såväl romersk som tidig och senare medeltid, var den redan då kraftigare byggd än de egyptiska katterna. Det är känt att anpassning till ett kallare klimat ofta leder till grövre kroppsbyggnad och tätare päls hos djur. Denna anpassning brukar ske successivt och under ganska lång tid. I den occidentala kattens fall gick anpassningen antingen mycket fort eller också kan inslag av europeisk vildkatt eller närbesläktade underarter ha bidragit till det kraftigare utseendet och den mer skyddande pälsen.

Spontana korsningar mellan å ena sidan europeisk eller skotsk vildkatt och å andra sidan tamkatt förekommer alltjämt, om än sällsynt, och avkomman blir fullt fertil men sägs ofta bli mer vild än tam. Förhoppningsvis skall framtida DNA-forskning kunna ge bättre besked om både européns och det brittiska korthårets härkomst.

Före 1620-talet, då de första långhåriga katterna infördes från Främre Asien av italienaren Pietro della Valle, var den europeiska tamkatten uppenbarligen korthårig. Annars hade långhårskatterna inte väckt sådan uppmärksamhet och förvåning. Under de två följande århundradena skedde en ökad import av turkiska angoror och andra orientaliska katter, främst till Nederländerna, Belgien, Frankrike och Storbritannien, och dessa parade sig naturligtvis med de lokala korthårskatterna. I Tyskland utgjorde den ursprungliga korthårskatten ännu i mitten av 1800-talet merparten av kattpopulationen, och samma sak gällde i Italien och Norden.

Åtskilliga avbildningar, bl.a. svenska, visar att den katt som Linné benämnde Felis catus i allt väsentligt motsvarar den ras som i dag kallas europé. Även om ett antal angoror och andra exotiska kattraser importerades till Sverige och övriga Norden från tidigt på 1800-talet och fram till andra världskriget var dessa få och hade mycket ringa inflytande på den svenska och finska kattpopulationen.

Efter andra världskriget ökade importen av främmande raskatter explosionsartat över hela Västeuropa och därmed också bastardiseringen av den svenska huskattsstammen.

I och med att kattklubbar bildades i Sverige gavs det fr.o.m. 1946 möjlighet för ägare till inhemska korthårskatter att låta registrera dessa katter. Till en böljan var dock rasnamnet svensk huskatt, och få nappade på möjligheten att registrera katterna under en så simpel benämning. Ännu existerande linjer av huvudsakligen bruntabby katter går dock tillbaka till en bruntigrerad hona vid namn Snuffsan av Menlo, som novisregistrerades i Svenska Kattklubben 1947.

Svensk huskatt, senare omdöpt till europeiskt korthår, dömdes dock länge efter den engelska standarden för brittiskt korthår. Detta innebar att otaliga för europé rastypiska noviser underkändes p.g.a. någon detalj, oftast ögonfärgen, som inte överensstämde med denna standard.

Under 1960-talet importerades en del blå korthårskatter från både Frankrike och Storbritannien, men så länge dessa registrerades under rasnamnet chartreux och hölls isär i aveln orsakade de inga bekymmer för européuppfödarna.

Det gjorde däremot de blå, svarta och creme- resp. sköldpaddsfärgade brittiska korthårskatter som böljade importeras från 1972. Dessa registrerades nämligen vid denna tid som europeiskt korthår. Plötsligt fanns det två slags européer, dels den gamla inhemska typen, dels den brittiska med sitt markanta perserpåbrå. De senare motsvarade bättre standardkraven och kunde därmed hävda sig bättre på utställningar. Det uppstod tre läger bland uppfödarna: de som höll på den rena brittiska korthårskatten, de som höll på en mellantyp av blandad brittiskt korthår-europé-härkomst och de som höll på den rena, inhemska europén. De senare fick 1979 SVERAK:s gehör för kravet på en delning, 2 och detta förslag antogs också av FIFE 1980. SVERAK:s först framlagda standardförslag för europé ansågs dock vara för detaljerat, varför standarden fastställdes först 1981, då det också beslutades att europé och brittiskt korthår skulle dömas var för sig fr.o.m. december 1982. Senare har FIFE självsvåldigt ändrat den tidigare antagna ögonfärgen brun till orange, medan independentklubbarna godkänner även hasselnötsbruna ögon. Det gjorde däremot de blå, svarta, creme- resp. sköldpaddsfärgade britter som började importeras från 1972. Dessa registrerades nämligen vid denna tid som europeiskt korthår.

De första åren efter delningen ökade antalet européregistreringar såväl i Sverige som främst i Finland, och man började intressera sig för rasen i Italien, där huskattsstammen, i likhet med Norden men i motsats till flertalet västeuropeiska länder, länge har bevarats ren.

I övriga FIFe-förbund har intresset för europén varit svalt, och de fåtaliga uppfödarna i Beneluxländema, Tyskland, Schweiz och Frankrike, som i allmänhet hade "mellankatter", lämnade i vredesmod FIFE för olika independentklubbar, där de bl.a. framställer katter med färgvarianter som colourpoint och shell cameo under benämningarna europeiskt korthår eller keltisk katt. Svenska independentklubbar och deras européuppfödare har dock helt solidariserar sig med SVERAK:s strävan att tillvarata den urgamla, inhemska korthårskatten och renavla den under rasnamnet europé.