|
|
|
|

 

Mattias Flink
Uniformsklädd, och med händerna bojade på ryggen,
fördes den 24-årige fänriken Mattias Flink, strax
före klockan fyra på morgonen lördagen den 11
juni 1994, in på akutmottagningen på Falu lasarett.
Han var skottskadad (en kula hade gått in genom höger
höft och ut genom vänster) men vid fullt medvetande.
Den läkare som undersökte Flink konstaterade att patienten
inte visade några tecken på chock. Efter den första
undersökningen bojades Flink fast vid en säng. Vid
hans sida fanns nu, och de kommande timmarna, en kvinnlig läkare
som han kände sedan gammalt. Hon är gift med en vän
till hans far. Ibland gråtande, ibland helt kallt och lugnt
och militäriskt, berättade Mattias Flink för henne,
rapsodiskt och hoppande, om vad som hänt under kvällen.
- Hur ska det bli? Hur kunde det bli så här?
- Vad tänkte du på när du gjorde så här?
frågade den kvinnliga läkarvännen.
Hon fick tre svar:
Jag ville göra slut på allt...Jag ville göra
slut på Eva och mig.. Jag vet inte.
Som barn var Mattias Flink snäll och lättskött.
Det var aldrig några problem med honom. Hans mamma var
hemmafru. Hans pappa var, liksom också Mattias farfar,
vapensmed med egen verkstad och anställning på Dalregementet
i Falun. Vapen och friluftsliv var familjens stora intressen.
Mattias var aktiv i scouterna från 7 års ålder.
När Mattias var nio år gammal skilde sig hans föräldrar.
Det var en lugn skilsmässa och den kom som en stor överraskning
för honom. Inga gräl hade förekommit i familjen.
Mattias valde att bo hos sin pappa i familjens hus. Hans mamma
flyttade till en ny bostad några hundra meter bort. Hon
och mattias fortsatte att umgås regelbundet.
Efter treårigt gymnasium, elmekanisk linje, gjorde mattias
flink värnplikten på dalregementet och fortsatte sedan
som professionell militär. Våren 1993 blev han anställd
på regementet i hemstaden som fänrik. Han hade sin
framtid utstakad.
"Han beskriver sig själv och beskrivs av andra som
lugn, sansad, målmedveten, ordningsam, formell, rationell
och inte impuls- eller känslostyrd", heter det i socialutredningen.
Våren 1994 hade Mattias Flink träffat den jämnåriga
blivande sjuksköterskan Eva, och blivit våldsamt förälskad.
Han för i sin almanacka (som han dessutom använde som
dagbok på ett sätt man normalt inte förväntar
sig av korrekta, rationella, regelstyrda och formella vuxna män
i uniform.)en fragmentarisk journal över förhållandet
till Eva. Han reagerar och skriver som en känsloberusad
tonårstjej: "bjöd Eva på middag....gick
hem och hade djupt samtal om kärlekens bekymmer", "var
på Gazolin, blev tokig, bråkade, nära ögat,
jag ÄLSKAR henne! Jävligt osäker på om jag
kan bli lycklig med Eva, Eva kom och sov över
det
verkar bra","ingen hemma hos Eva","förbi
Eva
ingen hemma, helt knäckt, bara gråter".
En svensk fänrik gråter inte. Veckorna och timmarna
före katastrofen grät Mattias Flink flera gånger.
Under den hemska katastrofnatten skjuter Mattias Flink ihjäl
7 människor.
Rättegången inleds den 12 september 1994. Det ligger
en förväntan i luften. Äntligen skuller de få
se honom. Monstret. Massmördaren. Mordmaskinen.
Under rättegången frågade Mattias Flinks advokat,
Gunnar Lundgren, honom om varför han den avgörande
natten utrustade sig som han gjorde, varför han gick åt
ett visst håll? - "Jag hade inga känslor om vart
jag skulle, vad jag tänkte, vad jag kände. Inga sådana
känslor".
Mattias Flink har undersökts av och/eller analyserats av
dussinet psykiatriker och psykologer. Han har laddats med testbatterier,
intervjuats, Rorschachrats, hjärnkartografcerats. Hans psyke
har blivit en utställningsattraktion. Ändå förblir
han en gåta. Eller? Kan det inte vara så att han
tvärtom i viss mening är alldeles för lätt
att begripa sig på, alldeles för normal, och att vi
därför vägrar se det vi fruktar att vi ser? Vi
vill se en galning, ett Swedish Psycho. Vi vill dessutom se honom
i fängelse på livstid. till buren med besten.
Rätten valde att inte rätta sig efter socialstyrelsens
rekommendation, utan slog fast att "Flink inte kan anses
ha lidit av en svårartad personlighetsstörning, men
väl av en personlighetsstörning av lägre grad".
Det blev alltså fängelse i tingsrätten. Men inte
livstid, utan "bara" 14 år. Detta på grund
av Mattias Flinks "relativa ungdom", samt med "viss
hänsyn tagen till hans sinnesbeskaffenhet vid brottstillfällena".
Domen, som både Flink och åklagaren överklagade
till hovrätten, offentliggjordes på förmiddagen
tisdagen den 27 september 1994.
Mattias Flink hade betett sig underligt flera veckor före
skottlossningen. Brusat upp, brukat våld, blivit sentimental
när han druckit. Mattias hade sitt första psykologsamtal
fem dagar före katastrofen. Han hade två psykologtider
bokade veckan därpå.
Mycket hade kunna vara annorlunda. |
  |
|

|
|