I början av graviditeten var jag lite bekymrad över om jag skulle kunna amma eller inte. Min mamma hade aldrig lyckats amma något av sina fyra barn fullt eller någon längre tid och jag var lite rädd att jag kanske hade ärvt just de dåliga generna. Dessutom visade det sig att jag hade indragna bröstvårtor och detta skulle kunna försvåra amningen. Jag läste allt jag kunde om detta och amning och kontaktade till och med amningshjälpen. Överallt fick jag budskapet att ALLA kan amma.
En varm tisdagkväll i början av augusti föddes Linn och det blev problem nästan med en gång. Så fort hon var född kom det en sköterska och slet fram mitt bröst och proppade in det i munnen på henne. Utmattad, som jag var, orkade jag inte protestera. När vi sedan kom på patienthotellet blev det ett väldigt tjatande på sköterskorna. "Kan hon amma?", "Fungerar amningen"?, "Suger hon"? Hur ska man kunna veta hur det ska vara när det är första barnet? Jag lade henne till bröstet och kämpade med att få in bröstvårtan, som vägrade bli styv, och det kändes verkligen som om hon fick tag och sög. Även de var "hjälpsamma" genom att slita och dra i mina bröst utan någon som helst förvarning. På fredagen skrevs vi ut och vår dotter hade gått ner en del i vikt. Inget oroande enligt sköterskan och det skulle snart vända uppåt igen. Passade också på att fråga om de kunde rekommendera någon slags amningspump, eftersom jag inte tyckte att mina bröst hade kommit igång och producera mjölk som de borde. Fick då svaret att pumpa skulle man absolut inte göra eftersom man då bara lurade brösten att producera mer mjölk än vad som var nödvändigt. Men skulle jag nödvändigtvis ha en, fanns det på apoteket.
De följande dagarna var ett helvete. Linn skrek som besatt i flera timmar och lade jag henne till bröstet sög hon en liten stund för att börja gallskrika igen. Började inse att amningen inte fungerade så bra och hade fått rådet från amningshjälpen att försöka med en amningsnapp och det skulle bli något problem med mina bröstvårtor. Stack iväg till apoteket och fixade en sådan och tyckte att det blev något bättre. Dottern var lugn och sov mycket.
Måndagen kom och det var dags för inskrivningsbesöket på bvc. Då visade det sig att lillan förlorat ännu mer i vikt. Bvc-sköterskan tyckte att det var lite oroväckande, men trodde också att nu kunde det bara vända. Vi fick rådet att pumpa ur mjölk och ge henne med spruta för att kunna hålla koll på om hon fick i sig något. Fick även hormon-nässprejet Syntocinon för att öppna upp mjölkgångarna och stimulera mjölkproduktionen. Vi skulle också komma tillbaka på onsdagen för att väga på nytt.
När vi kom tillbaka till bvc på onsdagen hade fortfarande inget hänt med vikten. Hon hade till och med gått ner ytterligare 20 gram (totalt nästan 700 gram sedan hon föddes) och nu blev det liv i luckan. Sköterskan, en ny, beordrade Robban att springa ner till affären för att inhandla nappflaska och modersmjölkersättning. Han sprang iväg och jag blev sittande kvar med en liten uttorkad och utsvulten bebis på armen. Varför hade jag inte förstått? Hur dålig mamma var inte jag som inte kunde amma? Alla skulle ju kunna! Jag bara grät och grät.
Robban kom tillbaka till bvc och blandade till en laddning ersättning och vår bebis fick äntligen lite mat i sig. Bvc-sköterskan ville att vi skulle få i Linn mat var tredje timme och lyckades inte det skulle vi åka in till barnakuten omedelbart eftersom hon riskerade uttorkning.
Givetvis fungerade det inte. Lillan orkade inte äta särskilt mycket och vi åkte in till akuten. Av minerna på sköterskor och doktorer på akuten kunde vi se att vi kom in i sista sekunden. Hade vi väntat ytterligare några timmar hade vår dotter i bästa fall kunnat få en obotlig hjärnskada pga uttorkningen. Vad som hänt i värsta fall vill jag inte ens tänka på.
Sedan följde förvirrande dagar av dropp, vägning före och efter mat, vägning av torra och använda blöjor och glädje när hon äntligen sa ifrån själv när hon var hungrig. Den elektriska amningspumpen hade numera blivit min följeslagare och jag pumpade varannan timme. Några större mängder mjölk blev det inte och vi fick alltid ge ersättning vid sidan om. Hon gick stadigt upp i vikt och efter fyra dagar på sjukhuset fick vi äntligen komma hem.
Att tvingas pumpa så ofta var inte så svårt när Robban fortfarande hade sina pappadagar att ta ut, men när han var tvungen att återvända till jobbet började helvetet för mig. Tyckte inte att jag gjorde annat än satt vid pumpen, medan vår dotter låg framför mig och grät. Jag kände mig konstant stressad över att det snart var dags att pumpa igen. Jag hann ju inte mer än pumpa klart förrän det var dags för en ny omgång. Fortfarande hade inte mjölkmängden ökat nämnvärt, när det var mycket blev det precis så att hon skulle kunna klara sig. Kände mig också som en jättedålig mamma som inte ens kunde föda mitt eget barn. Pratade med den bvc-sköterskan som fått iväg oss till akuten, om hur jag upplevde det men fick absolut inget gehör. Började bli deprimerad, och när jag hade hållit på så här i en månad var botten nådd. Försökte på nytt med bvc och fick nu en helt underbar sköterska. Hon tyckte att jag skulle strunta i att pumpa om jag tyckte att det var jobbigt. Det skulle ju inte behöva gå ut över mitt barn. Vår relation var bra mycket viktigare än den lilla mängd bröstmjölk jag lyckades pressa ut! Att vara en bra mamma handlade inte heller att pressa ut en viss mängd bröstmjölk. Det var så befriande att höra det. Att jag inte var en dålig mamma för att jag inte lyckades amma och för att jag dessutom inte orkade med att pumpa.
När Linn var två månader gammal fick hon den sista slurken bröstmjölk och en ny mamma dök upp. En mer lugn, harmonisk och glad mamma. En mamma nästan utan skuldkänslor. Däremot var och är denna nya mamma väldigt arg och irriterad på att det propageras för att ALLA kan amma. Varför berättas det inte i de fina broschyrerna man får från mödravården och på föräldrautbildningen att det faktiskt händer att det blir problem med amningen och att man inte är sämre som förälder för att man flaskmatar? Är också oerhört irriterad på sköterskorna på förlossningen och patienthotellet som behandlade mina bröst som om de var ett paket mjölk. Det hade kostat så lite att fråga innan de började slita och dra i dem. Visst, jag kan hålla med om att amning är viktigt, men inte till vilket pris som helst. Priset hade kunnat bli mycket, mycket högt för vår del.
Fler amningsberättelser hittar du här