Jag föddes i Alingsås den 10 juni 1925. Jag började spela tennis som sjuåring och flyttade till Stockholm vid 15 års ålder. Mellan 1945-1955 vann jag 20 SM titlar varav 9 i singel (räknar ej de SM segrar som jag vunnit som junior eller veteran).
De stockholmsklubbar jag varit medlem i är;
- KLTK
- TSK
- AIK

Spelartiden

Jag spelade 90 Davis Cup matcher tillsammans med bl a Sven Davidsson, Torsten Johansson och Ulf Schmidt under perioden1946-1965. Vi var det första svenska DC lag som nådde det som då kallades för Interzonfinalen vilket idag motsvarar en semifinal i Davis Cup. Finalen kallades på den tiden för Challenge Round i vilken fjorårets vinnare mötte det lag som vunnit Interzonfinalen. Med andra ord så spelade titelförsvararen endast en match (kvalificerad direkt till final). Under perioden 1946-1955 medverkade jag i 4 Interzonfinaler.

En av mina två viktigaste DC matcher spelade jag mot Jugoslavien i den första Europafinalen som Sverige deltagit i. Den kom att kallas för undret i Varberg i vilken jag spelade den avgörande singel matchen som jag vann i fem set.

En liten anekdot:

Kung Gustav V som då var 88 år gammal kom till Varberg för att närvara i Sveriges första Europafinal. När det stod 6-6 i den femte matchens avgörande set lämnade Kung Gustav V matchen. När jag slutligen vunnit matchen med 10-8 gick jag till den efterföljande presskonferensen där det berättades för mig att Kungen gick vid 6 lika i avgörande set vilket man önskade att jag skulle kommentera. Jag svarade att Kung Gustav V gjorde det som kändes bäst för honom men att jag var ju tvungen att stanna kvar matchen ut.

För den andra av mina två viktigaste DC matcher fick som förste svenske tennisspelare Svenska Dagbladets bragdmedalj 1950. Jag fick denna för mina insatser i Interzonfinalen mot Australien i USA. Jag ledde med 2-1 i set mot världsettan Frank Sedgman då det började spöregna. Sedgman bytte till spikskor eftersom vi spelade på gräs. Jag förlorade fjärde set snabbt i halkan men vann det femte och avgörande, efter det att jag tagit av mig skorna och spelat barfota under sista set. Efter den matchen blev jag utnämnd i USA som "The man of the month" och fick namnet "Barefoot Blondie".

Mellan 1946-1955 låg jag vid flera tillfällen på 10 bästa listan i världen med ett tiotal utländska titlar. För att nämna några av de turneringar jag vann som fortfarande är med i dagens tävlingsprogram.

Paris, Franska inomhus	Singel	1946
Monte Carlo	Singel & Dubbel	1947
Hamburg	Singel	1951
Paris, Roland Garros, Grand Slam	Dubbel	1948

Andra turneringar som jag vunnit finner man ej på touren längre som exempelvis turneringarna i Peru (Lima) Indien (Madras & Calcutta) och Asienmästerskapen i Filipinerna mm. Jag spelade även i 4 kvartfinaler i Wimbledon.

Ledartiden

Jag var Davis Cup kapten 1965 där jag i par med Jan-Erik Lundqvist spelade min sista DC match mot Polen. Jag tyckte ej vi hade en tillräckligt stark andra man för dubbeln så jag tog ut mig själv som spelande kapten, vi vann.

Till hösten samma år återvände till Australien som ledare och ej som spelare. Jag reste med Sveriges tre bästa juniorer för att leda deras spel och träning under några månader. I Australien skulle jag själv hitta både inspiration och ledning hos Harry Hopman, den störta Davis Cup kapten och tränare som har funnits i tennisens historia. Harry och jag kände varandra mycket väl från min spelartid. Han var för mig en förebild inom ledarskap och så skulle det förbli under resten av min karriär som ledare.

Efter en period som egen förtagare blev jag 1971 Förbunds kapten för senior- och junior landslaget och Davis Cup kapten. Det var också 1971 i egenskap av Förbundskapten som jag inledde mitt långa samarbete med Björn Borg som varade till 1983. Jag var således kapten när Sverige vann Davis Cup för första gången 1975. Laget som vann bestod av Björn Borg, Birger Andersson (Bragd Birger), Ove Bengtsson och Rolf Norberg. Efter att jag spelat 90 DC-matcher, var det en obeskrivlig känsla av glädje, att jag som kapten fick se ”mina killar” ta hem den berömda trofén till Sverige. Dessutom att vinna med ett så ojämnt lag som den vi hade på 70- talet gjorde segern till en bragd. Jag var mycket stolt över mina spelare.

Man kan notera att i motsats till vad andra ”tennis kunniga” människor tror sig komma ihåg kring Björn Borgs Davis Cup debut, mot New Zeeland i Båstad 1972, har jag aldrig haft en annan tanke än att låta Björn spela. Trots hans unga ålder hade jag helt enkelt ingen annan. Han var redan bäst i laget så jag förstår ej diskussionen kring detta!!!!!. Undra vad som hänt om Björn förlorat, hade de varit lika angelägna att ta på sig ”äran” då?

Det är viktigt att förstå att det är mellan1971-1976, under min tid som kapten, mitt arbete med Björn utvecklades och utökades från år till år. Det var under den tiden som vi grundlade vårt långa samarbete. Tack vare tennisförbundets samförstånd och generositet kunde jag även ägna mig särskilt åt Björns tennisutveckling. Det var under de stora turneringarna utomlands som Björn behövde mest stöd. Jag tänker på Björns första stora titlar Franska, Roland Garros, 1974, WCT finalen i Dallas, 1976 och Wimbledon 1976. För att exemplifiera, fick jag innan Wimbledon 1976 möjligheten att helt ägna mig åt hans träning i England trots att jag fortfarande var anställd av tennisförbundet. Björns framgångar var ju ej bara viktiga för honom själv utan även för Sverige och svensk tennis. December 1976 lämnade jag tennisförbundet för att fortsätta mitt samarbete med Björn som hans coach. I praktiken var jag med andra ord Björns ledare/coach under 12 år (1971-1983).

Åren med Björn var en enastående tid. Det var hårt arbete både för honom och mig i kombination med mycket glädje och skratt. Enligt min mening är Björn den största av alla tennisspelare genom tiderna. Hans styrka var den ovanliga kombinationen av flera avgörande kvalitéer:

-  Förmågan att kunna spela på alla typer av underlag
-  Envishet
-  Koncentration
-  Kondition och uthållighet vilket påverkade hans motståndares självförtroende
-  Snabbast i världen på tennisbanan, alltid komma rätt till bollen
-  Förmåga att ej avslöja sina inre känslor under spelets gång
-  Stabilt och varierat spel med en tempoväxling som tvingade motståndaren till ett annat spel än denna behärskade
-  En ”dubbelfattad” topspin backhand som han kunde maskera så att motståndaren aldrig visste vart bollen kom. En ”dubbelfattad” backhand var på den tiden ovanligt men används nu i stor skala över hela världen.

Numera är jag tenniskonsult inom träningscamps utomlands. Detta i samarbete med ”Evercourt”.