Ken Anderson

Med anledning av dels förintelsekonferensen i Stockholm i början av 2000 och dels fortsatta förintelsekonferenser i Stockholm, vill vi här ta upp olika sidor av nazismens verksamheter. Inte minst gäller detta inom kulturområdet och särskilt musiklivet.

Ramar och villkor sätts nästan alltid av de styrandes värderingar. Mycket markant syns detta i olika totalitära/diktaturiska system funnits genom historien. Inte minst kan detta exemplifieras av följande citat från Wilhelm Frick (nazistisk inrikesminister): "Sedan många år framträder på nästan alla kulturella områden i allt större omfattning rasfrämmande tendenser som är ägnade att undergräva den tyska nationalitetens moraliska krafter. Särskilt sprider sig sådana företeelser som jazzbands- och slag-verksmusik, negerdanser, negersånger och negerpjäser som glorifierar negerrasen och utgör ett slag i ansiktet på det tyska kulturmedvetandet. Strävandena att upprätthålla och förstärka den tyska nationaliteten har intresse av att dylika upplösningstendenser såvitt möjligt förhindras … ". Hitler säger i sin regeringsförklaring 1933: "Parallellt med denna politiska desinficering av vårt offentliga liv kommer riksregeringen att företa en genomgripande moralisk sanering av folkkroppen.". Det av nazisterna grundade Kampfbund für Deutsche Kultur blev en viktig institution i detta sammanhang.

Nazismen har till stora delar sitt ideologiska ursprung under 1800-talet. Samtidigt som grogrunden ökade till följd av Tysklands nederlag i första världskriget och 1920- och 30-talens ekonomiska depression. Vi skall dock inte gå in på den ideologiska historien utan inrikta oss på vad denna ideologis konsekvenser. I huvudsak kännetecknas nazismen

av antikommunism, antiliberalism, antisemitism, våldsdyrkan samt mytbildningen om den germanska ("ariska") rasens överlägsenhet. Sammantaget innebär detta nazisterna såg sig som lämpliga till att härska över alla andra "underlägsna" raser. Nazisterna ansåg att tysk kultur endast kunde skapas av s k arier.

Hela kulturen i det tyska riket och i de ockuperade Europa kom att hamna i svastikans mörka skugga. Samtidigt lämnade 10 000-tals musiker det tredje riket vilket naturligtvis ledde till en utarmning av hela kulturlivet i landet.

Bland de mest framträdande gränserna för kulturen fanns den kultur som förbjöds/undertrycktes av nazisterna som s k "Entartete Kunst". Entartete Kunst lika med "urartad konst". Ett nazistiskt uttryck för modernistisk konst av olika slag. Titeln Entartete Kunst har sitt namn utifrån bl a en utställning av icke accepterad konst i München 1937 som gjordes i avskräckande syfte. Kulturens ställning visas bl a av den tyske officeren Friedrich Thiemann i Hans Johsts skådespel Schlageter från 1933: "Varje gång jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver. Detta uttryck brukar senare tillskrivas flera nazistiska ledare, särskilt Herman Goering.

Den pluralistiska stilen som präglade Weimarrepubliken dämpades för att successivt likriktas. Inom ramen för bl a den rasistiska nyorganisationen ställdes även kulturlivet in i den totalitära ideologins tjänst. De Reichskulturkammer som skapades för kontroll av det tyska kulturlivet var sju stycken med inriktning mot konsten, musiken, teatern, litteraturen, pressen, radion och filmen under Joseph Goebbels ministerium för folkupplysning och propaganda. Dessa kulturkamrar hade som mest inte mindre än 42 000 medlemmar. I stort sett alla i tredje riket verksamma judiska musiker/tonsättare uteslöts ur Reichmusikkammer och förlorade även rätten till att utöva sitt yrke.

De strömningar som inte assimilerades kom att betecknas som artfrämmande (detta gällde t ex jazzen, afroamerikansk musik, modernistisk/expressiv musik och socialrealistisk musik) som bannlystes offentligt. Uppförandet av verk av såväl levande som döda judiska tonsättare förbjöds. Detta förbud kom att gälla tonsättare som t ex Gustav Mahler (musikexempel från Des Knaben Wunderhorn "Das Rheinlegendchen" och "Der Tambourgsell" ), Felix Mendelsohn-Bartholdy (musikexempel från "Auf Flügeln des Gesanges"), Jacques Offenbach (musikexempel från Hoffmans äventyr "Spegelarian (Scintille diamant)" och "Barkarollen (Belle nuit d'amour)" och Giacomo Meyerbeer (egentligen Jakob Liebmann Meyer Beer) (musikexempel från operan Afrikanskan arian "O paradis").

Det fanns flera riktningar inte minst gäller detta den andra wienskolan med ledande namn som Arnold Schönberg (12-tonsteknikens skapare). Som exempel på hans musik tas 3 satsen från stråkkvartett nr 4 med Juliard kvartetten och från Gurrelieder inledningen av talsången "Herr Genzefuss".

Andra namn från denna inriktning är Alban Berg och hans opera Wozzek med arian i första akten där Wozzek rakar sin kapten. Från Berg tas även exempel från hans violinkonsert "Andenken eines Engels" och dess koppling till Gustav Mahlers änka Alma. Ytterligare exempel från andra wienskolan är något kammarverk av Anton (von) Webern samt som avslutning Alexander von Zemlinskys Lyriska Symfoni op 18 sats 6 med text av 1913:års Nobelpristagare Rabindranath Tagores verk The Gardener (en översättning från bengali först till engelska sedan till tyska).

Andra inriktningar inom dåtidens musikliv var den musik som gjordes av t ex Erich Wolfgang Korngold, Bertolt Goldschmidt, Paul Hindemith, George Gershwin, Kurt Weill och Ernst Krenek.