År 1737 står Anders Månsson anklagad inför tingsrätten i Halmstad. Han vet inte själv hur gammal han är, men tror sig vara runt nitton. Det påstås att han gjort sig skyldig till ett mycket svårt brott, nämligen ha legat med skogsrået! Han ansätts hårt med frågor och så gott han kan redogör han om vad han varit med om. I rättsprotokollet sägs det att Anders är trögtänkt och man måste ställa mycket enkla frågor till honom för att han ska förstå något. Han har ett par gånger träffat en okänd kvinna som bett honom följa med. Från början säger Anders att kvinnan burit svarta kläder, som var finare än dem som kvinnorna på landet brukade ha och som var så släta att de sken. Huvudbonaden är även den svart och "såsom af flor". Men sen ändrar sig Anders och påstår att hennes kläder varit vita. Hon var smal och mycket längre än han själv. Den första gången han möter henne lyckas han stå emot hennes inviter, men vid det andra mötet som var på Risarpa berg i Getinge socken, hade han gjort henne till viljes.
Efter en lång rad närgångna frågor kommer rätten fram till att han har haft sexuell "beblandelse" med henne. Anders själv berättar att han varit hos henne i ett och ett halvt dygn och att han legat med henne två gånger. Hon hade velat ha mer, men Anders "förmådde intet". Han säger att det varit en vanlig kvinna av kött och blod som han varit tillsammans med. Men rätten är av en annan mening. De hänvisar till att kvinnfolk inte brukar löpa omkring så i skogarna och på bergen. Antagligen var det skogsrået han råkat ut för. Det fanns även ett vittne, prästen från Anders hemsocken, som påstod med bestämdhet att hela historien var påhittad av Anders. Han skulle ha diktat ihop den för att förklara varför han några gånger hållit sig borta från sin husbonde. Ärendet hänsköts till Göta hovrätt, men vi får inte veta vad Anders får för straff. Troligtvis blev det inte så hårt. men hade detta hänt några decennier tidigare hade han troligen straffats med döden. Ett exempel på detta är en dräng från Västergötland som 1691 döms till döden av samma skäl som Anders.
Att ha samlag med skogsrået betraktades på den tiden som en realistisk möjlighet även i så kallade bildade kretsar. Föreställningen om den erotiska skogsfrun och hennes farlighet levde kvar ända in i 1900-talet på sina håll. Oftast var det karlar som vistades mycket ute i skogen som råkade ut för henne såsom tjärbrännare, kolare, skogshuggare och jägare. Det kunde gå lång tid mellan deras kontakter med det motsatta könet och då var det kanske inte så konstigt att de fantiserade om fysisk kärlek, något som skogsrået kunde erbjuda. Hon framstod som omåttligt kättjefull och oblyg. Männen kunde tolka fåglarnas kvitter som hennes skratt och inne bland skogens skuggor tycktes de emellanåt kunna skymta henne.
Ibland hade männen hjälp av henne som till exempel om en kolare vaknade i rättan tid för att hindra en mila från att brinna upp så var det inte osannolikt att skogsfrun väckt honom. men hon kunde också ställa till med förtret för männen. Om en karl gick vilse i skogen berodde det oftast på att skogsrået försökt lura in honom i marker där hon kunde älska med honom så mycket som hon ville. De män som fastnade i hennes garn hade det oftast bra till en början, hon hjälpte dem på olika sätt. Den kolare som var hennes sängkamrat hjälpte hon i hans tunga arbete vid milorna och jägaren som hon tyckte om fick alltid det bästa bytet. Men i det långa loppet blev samvaron med skogsrået mycket påfrestande. Det var flera karlar som påstods ha varit tillsammans med skogsrået så länge att han hunnit med att skaffa en hel extrafamilj med henne i skogen. Varje gång hon ropade måste mannen ge sig av till henne för hon var omättlig i kärlek. Mannens verkliga hustru blev förstås förtvivlad och försökte finna på råd. Det finns en berättelse som kallas för "Tibastsägnen" som handlar om detta:
Tibastsägnen
Mannens verkliga
hustru beslutar att följa regeln "man ska ta boten där man fått
soten" så hon går ut i markerna och ropar efter skogsrået. Hon frågar
försåtligt om inte "grannasmor", som kan så mycket, ville berätta
hur man ska bära sig åt med en tjur som inte kan hålla sig till de egna korna
utan jämt springer till grannens? Svaret kommer tvärsäkert och aningslöst:
"Du ska ge´n tibast å vännerot, (vänderot), så går det över."
Hustrun ser till att smussla ner lite av de båda örterna i maten till sin
make, som därefter aldrig mer behöver springa till skogsrået när hon kallar.
Nästa gång som hustrun är ute i skogen får hon höra skogsrået högljutt
klaga och ropa:
"Tibast å vännerot - tvi vale mig som lärde dig bot!"
Denna sägen förekommer i många olika varianter. Det kan vara "salt, malt
å cicilierot" eller "vittanlök å svartansmet å gräs frå nolera
sija om korsten" (vitlök och svart smet och gräs från den nordliga sidan
om skorstenen) som används som botemedel. Det finns även en variant där
mannen själv lurar av skogsrået botemedlet.
Skogsrået, skogsfrun eller huldran
skogsrået är mycket vacker på framsidan, men baktill upptäcker man genast att hon inte är någon människa utan ett naturväsen. I Götaland och sydliga delar av Svealand är hon ihålig därbak och liknar en rutten trädstam. Norrut däremot i Svealand ståtar hon istället med en djursvans. Hon har tydligen inte krafter nog att helt kunna omvandla sig till människa utan är tvungen att nöja sig med så pass mycket som behövs för att narra till sig pilska och lättledda karlar. Hon kan skoja och skämta men i grund och botten är hon inte att leka med, precis som vår gårdstomte. Om en lång man och en kort man går bredvid varandra i skogen kan de räkna med att hon försöker dra ut den korte och hugga av den långe för att få dem lika. Det ska vara ordning och reda i hennes skog!
Namnet skogsrået tyder på den som råder över skogen och dess rikedomar. I Uppland däremot kalls hon för skogsfrun, längst söderut heter hon skogsnuan, i Dalarna råndan eller råhanna. I Luletrakten kalls hon landa, benämningen huldra däremot finns inte i svensk folktro utan tillhör den norska. Skogsrået har en släkting i bergfrun som är anpassad till bergsbrukets förhållanden. Bergfrun varnar när olyckor hotar i gruvorna och visar ibland även var gruvådrorna går nere i berget.
Möter du skogsfrun så var inte oförskämd, det kan du komma att ångra!
Upp
Webmaster © Erica
Westerholm 