Detta är en kort berättelse om mig, Marcus Svensson, och min väg genom livet. Jag skriver denna berättelsen eftersom jag snart ska till att gifta mig och att det kan vara bra att titta tillbaka. Mitt liv är inte den fysiska intetsägande betingelsen som ni som känner mig ser framför er. Mitt liv är en samling upplevelser och minnen. När jag försöker att hitta mig själv återkommer jag hela tiden till minnesbilderna, människorna och händelserna som har uppstått i min närhet. Jag står nu med ett vitt pappersark framför mig och ett barndomsliv bakom mig. Jag frågar mig: Vem är jag?

Den 23 augusti ca 17.00 föddes jag, Hans Åke Marcus Svensson, på ett lasarett i södra Sverige. Tillsammans med mina föräldrar växte jag upp i en liten by i mitten av Skåne. Till en början bodde vi i en lägenhet mitt i byn. Jag minns en fågel, en soffa och en trappuppgång, men vet inte om dessa minnena är återskapelser från fotografier och berättelser. Jag slamrade med mina första bestick, tog mina första stapplande steg och sjöng min första kråksång. Det jag minns bäst, eller som mina föräldrar berättat, är att jag en kväll i min pappas knä framför tv:n sade till mamma när hon tittade in från köket: "Gå o disha med dej".

Ungefär samma tid som min bror, Andreas, föddes flyttade vi till ett hus i utkanten av min hemby. Min pappa byggde själv sitt hus och jag minns att jag hjälpte pappa att vattna betongen och skyffla jord med skorna. Så mycket till hjälp kunde jag nog inte ha varit.

Det var i detta område som jag sedan fick mina barndomsvänner. Håkan, Stefan och Mårten var nog de som jag gjord mest hyss med. Jag minns att vi brukade samlas om kvällarna och leka krig. Vi belamrade oss med diverse knallskottspistoler och begav sedan ut i den mörka skogen. Jag känner fortfarande den spänningen som vi alla upplevde när vi kröp längs marken eller satt bakom ett träd när vi plötsligt blev attackerade av en öronbedövande knallskottskavalkad.

Det första allvaret började för mig vid sju års ålder. Det var då jag började skolan. För mig har alltid skolan varit på största allvar, i alla fall som jag upplever det nu efteråt. Jag tror att de flesta upplevde mig som en tyst och blyg pojke. De lärare och lärarinnor som jag hade var jag alla glada för. Fastän min magister i fyran till sexan var sträng och spelade bibelsånger så var han en av de lärare som jag lärt mig mesta utav. Jag minns också hans militäriska gymnastik i den mossiga gymnastiksalen. Det var tider då.

En annan del av mitt liv som haft en stor roll har varit min tid som fotbollsspelare. Det jag minns mest var laget Liverpool i knattefotbollen som vann alla matcher i sin serie och som stod som slutvinnare knatterserien det året. Jag kom med i tidningen tillsammans med mina andra stolta kamrater. Jag minns också från denna tiden hur jag som 13 åring vann skytteligan och återigen kom i tidningen tillsammans med målvakten i laget. Min fotbollskarriär slutade i Ronnebys A-lag då jag endast förmådde att nå fram till ett par matcher på bänken och 3 minuter i en fotbollsmatch i division 3. När jag lade av kändes det som ett misslyckande, men nu efteråt känns det som om jag nog gjorde ganska bra ifrån mig ändå.

Efter en intensiv tid på högstadiet fortsatte jag på den naturvetenskapliga linjen i Ystads gymnasieskola. Från att ha varit klassens äss kom jag att bli en medelmåtta. Jag skyllde alltid mina sämre betyg på att de andra eleverna hade föräldrar som var läkare och lärare. Men det som jag har insett av min kamp för bättre betyg i en tillvaro där min begåvning inte räckte till är att det givit mig en viljestyrka och målmedvetenhet i andra skeden i mitt liv. Jag står nu idag med en examen i datorvetenskap och innehar en tjänst som universitetsadjunkt på högskolan i Karlskrona/Ronneby. Det är jag ganska nöjd med.

Alla de stunder i mitt liv som jag själv har uppskattat, och som jag har givit en glimt av i denna berättelsen, följs av en röd tråd. Denna röda tråden är mina föräldrar som följt med mig och gjort min tillvaro tryggare. Mina föräldrar har alltid trott att det skulle vara negativt för mig att de inte var annat än golvläggare och kontorist. De sa alltid till mig att de inte var de rätta att tillfrågas när det gällde matteläxor. Men frågan är om det är sådant som har haft så stor betydelse. Jag har alltid varit stolt över en pappa som byggt sitt eget hus och en mamma som kunnat ge sina barn tröst. Jag har all rätt att tacka dem för det som jag är idag.

Jag skulle vilja avrunda min berättelse med att säga ett par ord om vad jag för närvarande står inför i mitt liv. Det ingen kunde ana vid min födsel var att en betydelsefull person på andra sidan jordklotet hade fötts bara tre dagar innan. Flickan som då föddes i Chile kom att heta Edith Sanchez Nunez. Idag sitter jag i en lägenhet i Ronneby tillsammans med denna flickan och inser att det är med henne som jag ska dela resten av livet med. Jag är tacksam.