Enligt vissa sägner var det  S:t Patrik, Irlands skyddshelgon, som utvecklade metoden, från att kanske ha lärt sig den av munkar som fört med sig destilleringskunskapen från östliga vandringar. Det kan ligga lite i detta då all vetenskaplig efterforskning vid denna tid bedrevs inom kyrkans ramar. På 14- 1500-talet började man lagstifta runt whiskyn på Irland. Under 17-1800-talet började whiskyn få den karaktär som vi känner igen och på 1900-talet var det den dominerande starkspriten både på Irland och i England, innan de skotska blended-varianterna tog över marknaden. Alkoholförbudet i USA i början av sekelskiftet påverkade också produktionen av irländsk whiskey starkt, när förbudet släppte var man inte beredd, hade för lite i lager och skotsk whisky tog över som största utländska whiskyprodukt i USA.

Att bränna sprit började man med på1400-talet i Skottland, men syftet var medicinskt. På 1500-talet började den illegala bränningen, och det var också då som kornet började inta sin särställning som råvara. Illegalt var det pga att   fältskärer och baraberare hade ensamrätt på tillverkningen. Spriten var rå och orenad, så för att få den i mer drickbart skick började man tillsätta örter, detta gjorde att drickandet blev allt populärare och 1644 började whiskyn beskattas under betckningen "starkt vatten". I folkmun kallades den redan då för livets vatten, eller det gaeliska "uisge beatha", men det är inte förrän 1755 som det officiellt kallas för whisky i Samuel Johnson´s ordbok.

I samband med unionen med England, blev skatter och andra statliga påbud och ingripande mycket påträngande för skottarna, som höll allt hårdare på traditioner och sina nationella särdrag. Detta inbegrep även whiskyn som blev en nationaldryck som vårdades och värderades allt högre.

Så småningom började man dock försöka utnyttja fördelarna med unionen - marknaden för skotska produkters avsättning blev större då England var en betydligt större marknad. Det visade sig dock att de karaktärsfulla och smakstarka whiskysorterna inte var så lättillgängliga, varför man provade fram blandningar med enklare spritvarianter och så blev blended whisky uppfunnen. Den nya varianten blev populär i England och produkten blev allt större.

I samband med utvandringarna till Amerika togs whiskybränningskunskaperna med och där utvecklades whiskyn åt andra håll, men den fortsatte på det nya spåret att basen utgjordes av av andra sädesslag. Från början var det råg som man gjorde whiskyn på, men numera har det nästan försvunnit helt, vilket är synd, då den har en mycket egen smak. Idag är det oftast majs som är basen för whisky från USA och Kanada. Men egentligen är det så att råvaran för basen är mer eller mindre smaklös sprit, varvid den kan komma från vilken säd som helst, för att få smak emellertid, tillsätts rågwhisky och bourbon. Då båda dessa har mycket stark smak ger de ändå ett betydande smaktillskott. Bourbon, ja det är amerikansk whisky som lagrats på ekfat i Kentucky. Whiskyn tar smak av eken och den tydligast komponeneten är en vaniljsmak.

I slutet av 1800-talet väckte skotsk whisky uppmärksamhet i Japan och under början av 1900-talet blev den mycket populär där. Efter kriget vöxte den egna produktionen kraftigt, och man tillverkar en egen typ av whisky, men med skotsk karaktär och ursprung. Den japanska whiskyn är dock mycket mildare i smaken.

Korn är själva kärnan i drycken, sedermera har det uppstått varianter på andra baser såsom majs och råg. När dessa började bli vanliga blev det en juridisk fråga om dessa verkligen fick kallas whisky, vilken slutade med att de konservativa förlorade och idag finns det många bra sorter med dessa baser, t ex Grant´s som är gjord på majs. Orsaken till att det är just korn som är grunden för whisky är att det är det av våra sädesslag som är mest lämpat för odling i kalla, hårda klimat som bl a råder i Skottland, senare har det visat sig att det nästan inte går att göra en whisky utan en viss mängd av korn, p g a dess enzyminnehåll.

Det går heller inte att komma ifrån att en vällagrad singelmalt, som alltså härstammar från en råvara, korn, och ett destilleri, har fler smaksensationer att erbjuda än de enklare varianterna gjorda på andra spannmål.

Ja, malt ja, det är ju alltså korn som mältats: man låter kornet ligga i vatten så att det börjar gro och när detta skett avbryter man groningen genom att torka kornet. Det som skett är att man ändrat smak och färg hos råvaran, vidare frigörs enzymer som sen hjälper till att omvandla stärkelsen till socker under mäskningen. Torkningen sker på olika sätt. Den ursprungliga metoden var att göra det med hjälp av att elda torv under malten. Beroende på hur mycket rök som fick ta vägen genom vår delikata råvara, betecknades slutprodukten ha mer eller mindre rökig smak. Likaså brukar torven som används som bränsle än idag på många platser i Skottland ge bidrag till smaken. Torkningen skedde förr i de pagodliknande byggnaderna man kan se på destilleriområden, tornen formades så för att få bästa deaget genom byggnade. Idag är det mindre vanligt att man använder denna metod. En tillverkare som använder den gamla metoden är Laphroig, och i den whiskyn kan man tydligt känna både torv och röksmak.

När kornet mältats maler man det, oftast i en valskvarn, och när det är dags att mäska blandas det med varmt vatten och får vila tills omvandlingen från stärkelse till socker är klar. Idag används kärl med rörverk som håller mäsken i ständig rörelse, medan man förr använde mäskkar där man använde räfsor manuellt för att röra upp det som sedimeneterar. Efter ca en timme i mäskkaret tappas vätskan ur genom en sil i botten av karet urtappningen tar i regel tre till fyra timmar. Den urtappade vätskan kallas vört och det som blir kvar kallas drav. Beroende på utrustning och maltens art, fyller man på nytt upp karet mad varmvatten för att laka ur ännu mer av sockret. Detta kan upprepas flera gånger, men då det är en tidsödande process sker det i regel bara två till tre gånger. Dravet används till kreatursfoder och vörten får svalna och går därefter vidare till jäskaret.

Jäsningen utgör ett känsligt moment då det är mycket noga med temperaturen för de olika jästkulturerna. Jästkulturer som används är ofta någon eller några som man odlar själv och ytterligare någon eller några som man köper in. Jäsningen är alltså den process där sockret i vörten omvandlas till alkohol. Jäskaren (washback) är normalt sett slutna, men vid jäsning av icke-maltbaserad vört används också en del öppna kärl. De bästa kärlen ansågs länge vara de som tillverkades av furu från Oregon, men idag är det lika vanligt med rostfria tankar.

Vörten för maltwhiskytillverkning är alltid filtrerad före jäsningen, medan det för övriga typer inte är ovanligt att man låter den vara grumlig.

Den jästa vörtenska nu destilleras, eller kokas i vanligt tal. Vörten kallas wash, men i USA säger man beer, vilket stämmer ganska bra, det som vi nu fått fram är ju egentligen samma sak! Den jästa vörten håller en betydligt lägre alkoholhalt än whisky, så det som nu ska göras är att ta bort vattnet. Eftersom vatten och alkohol har olika kokpunkter så kan man genom kontrollerad kokning dela på dem.

Vörten pumpas in i kopparpannan (potstill) där man försiktigt börjar koka upp den. Då alkoholen övergår i ånga redan runt 70 grader så stiger den uppåt medan vattnet blir kvar. Ångan leds i toppen av pannan till en kondensor, ett spiralrör som kyls av vatten, det kan t ex vara nedsänkt i en vanlig grävd brunn som på destilleriet Edradour i Skottland. Kylan gör att alkoholångan svalnar och övergår till vätskefas. Efter denna behandling kallas vätskan low winesoch har en alkoholstyrka på 25 - 30 %. Vätskan går vidare till en andra destillation och det är här som destillatören sätts på prov. Den första delen som kondenseras i denna andra (och mindre) panna är oanvändbar då den innehåller komponenter som ger en dålig smak, och även den sista delen av det som går genom kondensorn har dålig smak. Det är alltså mellanfraktionen som ska tas ut och så småningom ge oss det flytande guldet. Pannans form och storlek sägs vara en av de viktigaste delarna i det som ger whiskyn dess slutliga karaktär och därför ersätts alltid pannorna med exakta kopior när de slitits ut och ska bytas, detta ställer höga krav på hantverkarkompetensen, för tillverkningen av dessa är ett rent hantverk.

Vid tillverkning av spannmålswhisky så används den betydligt effektivare metoden att koka i en kontinuerlig kolonnprocess. Kolonnen är uppbyggd så den jästa vörten pumpas in i toppen och får rinna ner genom ett stort antal perforerade skivor, samtidigt som man för in ånga i botten. Medan vörten sjunker ner genom hålen i plattorna kokas den kontinuerligt av den stigande ångan. Ångan tar då med sig den bildade alkoholångan uppåt, och det som slutligen hamnar på botten är en blandning av vatten, oönskade smakämnen och fasta partiklar från den ofiltrerade vörten.I regel kopplas flera kolonner, upp till fem stycken, i serie för att få ut en renare produkt. I seriekopplingen fungerar det så att ångan från den sista kolonnen leds in i botten på den näst sista osv, för att få en renare slutprodukt. När alkoholångan leds igenom vätskan i den tidigare kolonnen kondenseras den, men kkokas snabbt av igen men med ett något mindre innehåll av oönskade komponenter.

Skillnaden i effektivitet mellan de båda processerna är markant, en kolonnprocess kan producera upp till 40 miljoner liter whisky på ett år, medan den vanilga kopparpannan ger ca 2, 5 miljoner liter. Skillnaden står dock också i att finna när det gäller smak och doft, och är ungefär lika stor fast tvärtom, dvs till den satsvisa produktens fördel.

Jaha, nu är alltså spriten framställd, och har en alkoholhalt på någonstans mellan 60 och 70 %. I detta skede är den mycket lik vodka. För att ta fram den typiska whiskysmaken behöver den lagras, och detta sker på träfat, vanligen av ek. Lagringstiden spelar stor roll för slutprodukten. Enligt lag i Skottland är minimitiden tre år, men det ger ingen större smaksensation, utan fler år behövs för tillverkning av kvalitetswhisky. Det är dock inte så enkelt att en whisky med längre lagringstid nödvändigtvis är bättre än en med kortare. Beroende på tillverkning och lagermiljö - temperatur, fuktighet, havssalt i luften, luftväxling, olika temperaturväxlingar,   fatkvalitet(nytt eller begagnat, vad som lagrats tidigare i fatet etc), mm så får whiskyn sin slutliga smak. Eftersom klimatet är olika för de olika destillerierna, så krävs längre lagringstid för vissa än för andra, för att ge "samma" effekt.

Fatkvaliteten är som sagt viktig för smaken, ofta används fat som tidigare använts till bourbontillverkning (där det enligt lag alltid måste användas nya fat) och sherrytillverkning. Det används också fat i vilka det klagrats portvin   och madeira. Prova gärna Glenmorangies serie där whiskyn lagrats på olika typer av begagnade fat och jämför det med den "vanliga" 10-åriga singelmaltwhiskyn därifrån. Mycket intressant (och gott).

Hos de flesta tillverkare av whisky har man en person anställd för att blanda, eftersom man vanligen framställer någon form av blandad whisky även om huvudinriktningen är singelmalt. Denna person måste framförallt ha ett mycket gott luktsinne, då det är de olika whiskysorternas doft han använder för att ta fram de olika blandningarna. Det var blandningen som gjorde whiskyn populär utanför Skottland, då den gör whiskyn lite mer lättillgänglig för otränade näsor och gommar. Även om de flesta whiskysorter är blandade och då med olika proportioner av maltwhisky och spannmålswhisky, så finns det också ett mindre antal med blandade maltwhiskysorter. Dessa brukar kallas för vatted malts.

Under lagringstiden dunstar en del av alkoholen bort ur faten, då träet andas, denna andel brukar kallas "änglarnas andel". Whiskyn späds sen till lämplig styrka i samband med buteljering, vanligen 40 eller 43 %. En viss del säljs dock outspädd, oftast med tillägget "cask strength" på etiketten.