Tisdagen 20 mars 2012
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 60:-
Tillåten från 11 år
Speltid: 1 tim 30 min

Sverigepremiär: 2011

Regi: Benoît Delépine, Gustave de Kervern. Medv.: Gérard Depardieu,
Yolanda Moeau, Isabelle Adjani.

Originaltitel: Mammuth

Den sista mammuten är en kritikerrosad komedi som inte liknar någon annan – märklig, mänsklig och full av oväntade överraskningar.

Gérard Depardieu är som gjord för rollen som Serge Pilardosse, en yrkesstolt slaktare som inte missat en dag på jobbet. 60 år gammal har han äntligen nått pensionsåldern, men lyckan blir kort när han inser att han har blivit blåst av mer eller mindre varje arbetsgivare han har haft sedan han var sexton.

Med ett stadigt grepp om styret på sin gamla motorcykel ger han sig iväg för att lösa ut den välförtjänta pension som har fastnat i det byråkratiska nätet.
En man. En motorcykel. Ett oförglömligt äventyr.

Recension i Kulturnyheterna Svt:



Ett gäng slakteriarbetare iförda lämplig skyddsmundering i ett personalrum på fabriken står och tuggar chips, mekaniskt och ljudligt från papptallrikar kring ett bord med vinfyllda plastglas... De är vända mot kostymklädda chefen som tittar på ett papper.

Den tilltalades enorma ryggtavla i förgrunden.
"Känner dig personligen inte så väl..." Chefen läser innantill och fortsätter:
"Efter tio är vi inte bara dina kollegor... utan dina verkliga vänner..."
Ljudet av tuggande i rummet är slående.
"Vill du säga något? Låt då festen börja..."

Stämningen är lika obönhörligt likgiltig som chipsen är krispiga. Så avslutar slaktaren Serge (Gérard Depardieu) sitt arbetsliv och han får ett pussel på två tusen bitar i avskedspresent.

Hans fru (superba och rörande Yolande Moreau) är inte imponerad. Det är konflikter på stormarknaden där hon jobbar, hon kommer att tvingas att arbeta i fiskdisken, om det vill sig illa, och pengarna måste komma in.

För att få ut sin pensionsersättning tvingas den fåordiga Serge, en man av många ströjobb, att ge sig ut på vägarna på sin gamla Mammuth motorcykel för att söka upp gamla arbetsgivare och kollegor från 30-talet år tillbaka och samla in gamla arbetsgivarintyg.

Han gör det ovilligt. En motorcykelolycka från förr tynger honom. En död, förlorad kärlek (Isabelle Adjani), hemsöker honom. Dramakomedin "Den siste mammuten" är en kameleont till film som startar som diskbänksrealistisk svart komedi och sen bara fortsätter att överraska under resan mot att vara en lika hjärtskärande och vacker som störande roadmovie. Grovkorningt fotade tablåer avlöser varann. Dråpliga och oväntade situationer spelas upp när den åldrande Serge ger sig ikast med sitt tragiska förflutna och det bisarra men till slut hoppfulla nuet.

Första anhalten blir hos en före detta kollega som nu är dödgrävare, och med ens står dumsnälle Serge i en lerig grav och kämpar för att tvinga upp en tung förmultnande kista över kanten. Kollegan invid ackompanjerar sig själv på munspel när han river av en munter chansong. Filmen i ett nötskal: Den går från misär och intill döden kvästa drömmar, och en frustration som lagt sig till kojs med ordlöshet och apati, till frihet och poesi.

"Den siste mammuten" innehåller både scener som är tragikomiska och tänkvärda och vidriga i sin mänsliga skröplighet.

Den framkallar en munterhet hos mig som få filmer gjort de senaste åren. Inget är vad man förväntar sig. Av varje episod tappar man hakan lite grann eller höjer på ögonbrynen ännu mer.

Ett leende, än konfunderat, än chockerat, lämnar inte ansiktet. Det är over the top, hemskare, vackrare, coolare och mer fantastiskt än vad man rimligen förväntar sig av en film som varken Godard, Jim Jarmusch eller Hal Hartley har haft att göra med. Ett litet, mästerligt konstverk är vad man får av regissörerna de Kervern och Delépine.

Om kärlek, sorg, ånger och vansinne. Livet.

Isabelle Espinoza


Recension i SvD:

Gérard Depardieu har uppnått en imponerande storlek som här blir rikligt exponerad. Iklädd långt hår, alternativt skär tröja och kaftan ser han ut som en blandning av jättebaby och kulturtant. Borta är den spännande älskaren.

Som 60-årige pensionerade slaktaren Serge sätter han sig på sin uråldriga motorcykel, en Münch Mammut, för att leta efter pensionspoäng på sina tidigare arbetsplatser. Det blir en förevändning så god som någon att åka nedför minnenas allé medan hustrun (Yolande Moreau) troget väntar i fiskdisken.

Överraskande incidenter, till exempel när Serge och en gammal (manlig) kusin försöker runka av vandra så som de gjorde i ungdomen, avlöser varandra. Isabelle Adjanis botoxade ansikte dyker med jämna mellanrum upp som en gammal kärlek. Ju längre filmen pågår desto mer osammanhängande blir den, men slutar i någon sorts allmän hyllning till livet och äktenskapet och pensionen.

Jeanette Gentele

 

,