Tisdagen 17 januari 2012
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 60:-
Tillåten från 7 år
Speltid: 1 tim 25 min
Sverigepremiär: 2011
Regi: Lisa Aschan. Medv.: Mathilda Paradeiser, Linda Molin,
Isabella Lindquist.
Originaltitel: Apflickorna
Laddad svensk succéfilm om kontrollerade Emma som träffar den spännande Cassandra i ridhuset. Mellan voltigeträningar bildar de en otippad duo som ständigt utmanar och tävlar mot varandra. De testar gränser, bryter regler och Emma, som inte kan motstå den berusande känslan av att ha full kontroll, kämpar för att lära sig det nya farliga spelet - ett spel Cassandra är mästare i.
Recension i DN:
Voltige – avancerad akrobatik på hästryggen – är den felande länken mellan cirkusens gränsöverskridande, paljetterade förförelsekonster och ridskolans trygga men oglammiga värld fylld av leriga ridboots, fläckiga ridbyxor och säckiga tröjor.
Emma och Cassandra är två tonårstjejer som möts på en voltigekurs. Om vardagliga Emma symboliserar ridskolan så är Cassandra betydligt mer cirkus, en vitblond VeckoRevyn-tjej med gungande tofs och plutig mun. Men där på hästryggen, i kroppsnära linnen och tajts, är de lika viga och eleganta i rörelserna.
Viga, som apor.
De två flickorna finner varandra – och ger sig ut på en avancerad tvåmansresa rakt in i vänskapens, kärlekens och sexualitetens mest känsloladdade avkrokar.
Det har varit tal om ”Apflickorna” sedan i vintras då filmen, som är samskriven av långfilmsdebuterande Lisa Aschan och Josefine Adolfsson, vann det stora nordiska filmpriset på Göteborgs filmfestival. Sedan dess har den gjort ett veritabelt internationellt ärevarv, från New York till Transsylvanien.
Marknadsföringsmässigt är den knappast en dröm. Inte ett enda känt namn på rollistan. Tjejer och hästar. Och så Aschans kryptiska förklaring om att det handlar om ”en modern västern om sex, makt och djur”, vilket i och för sig är en lysande tagline. Fast inte särskilt rättvisande. Men som all riktigt bra konst behöver ”Apflickorna” inte de enkla reklambudskapen utan låter höra om sig ändå.
Estetiskt tillhör ”Apflickorna” den nya svenska vågen av mörk vardagsrealism med tragisk underton. Tänk Jesper Gansland (”Farväl Falkenberg”, ”Apan”), Henrik Hellström/Fredrik Wenzels som gjorde ”Man tänker sitt” och Ruben Östlund (”De ofrivilliga”, ”Play”). Filmer som har tydligt släktskap med dokumentärt berättande men tar ut de känslomässiga svängarna till max.
Det till synes konstlösa fotot i ”Apflickorna” med genomkomponerade scenerier och utdragna tagningar, har en långtidsverkande effekt. Scenerna från det lite ödsliga ridhuset med de uniformt klädda flickorna, som verkar så underligt viktlösa ovanpå de stadiga hästryggarna, är till exempel smått magiska.
Oavsett om kameran zoomar in en trist, ranglig lagerhylla från Ikea hemma hos Emma eller sveper över den romantiska bilden av flickor till häst i vattenbrynet, finns det en osviklig känsla för detaljer. Humor är inte någon prioritet i ”Apflickorna” men man måste ändå dra på munnen åt de återkommande scener av klassisk tumbleweed (det vill säga torra ihopsnurrade växter) som blåser på stallbacken, en ironisk hommage till den mansdominerade västerngenren.
Den noggranna, skärskådande blicken i filmen är lika skarp när det gäller att skildra relationer som rekvisita. Och framför allt när det gäller att granska det som kanske egentligen är filmens viktigaste fråga: Hur bygger man egentligen en kvinnlig identitet? Och inte minst, vad förlorar man på vägen mellan barndomen och vuxenlivet? Emma får höra till exempel att hon ”måste jobba på sin utstrålning” för att platsa i voltigelaget. Att vara vig och säker är helt enkelt inte good enough.
Hennes lillasyster Sara, runt åtta år, blir tillsagd av en badvakt att bära bikiniöverdel på simskolan, och inte bara badbyxor.
Emmas och Cassandras relation bygger också hela tiden på det där med att flickor, kvinnor, hela tiden måste jobba med något hos sig själva och förändra något för att känna sig dugliga.
”Jag kan träna vem som helst till vad som helst”, säger Cassandra med självklar min när Emma är ny i laget. Hennes nya vän förförs av den säkerheten, den där blicken som verkligen ser just Emma.
Aschan/Adolfsson har ett säkert öga för den typiskt tjejiga bästisrelationens både svindlande och katastrofala sidor. Den där euforiska närheten, men också den sårigt klaustrofobiska svartsjukan som får brutala konsekvenser för de två vännerna. Det är hjärtskärande när Cassandra kommer för nära, blir för närgången mot Emma och hon viskar avvärjande ”Jag vill bara att allt ska vara som förut”.
Utan att göra någon stor sak av det, förvandlar upphovsmännen dessutom relationen mellan tjejerna till ett intressant klassdrama där Cassandra tycks bygga sin säkerhet på ett hem med tjusiga interiörer medan Emma liksom hela tiden tycks bära med sig hemmets trasiga persienner och trista heltäckningsmattor.
Att maktbalansen mellan dem hela tiden skiftar är kanske deprimerande på ett allmänt plan, men definitivt befriande i filmen.
Det är fantastiskt att kunna säga att ”Apflickorna” är värt allt det ståhej den varit föremål för i år. Och för den som bara tänker se en svensk film i år … missa definitivt inte de senaste årens mest sevärda långfilmsdebut.
Helena Lindblad
I den långdragna filmpolitiska genusdebatten utgör Apflickorna det slutgiltiga beviset på att kreatörer av kvinnokön tillför något annat än de av manskön och att kvotering är ett sätt att få fram detta, eller dessa, filmspråk.
Lisa Aschans långfilmsdebut, skriven tillsammans med Josefine Adolfsson, blev det femte och sista projektet inom Filminstitutets så kallade Rookiesatsning som stöttade billiga filmer av oetablerade regissörer. Denna slutpott öronmärktes för en kvinnlig regissör.
Resultatet är fullständigt unikt i svensk film: en hårdkokt och estetiskt helkonsekvent kärlekshistoria och maktkamp mellan två unga tjejer i stallmiljö. Emma kommer som ny i voltigelaget där Cassandra är drottning. Voltige är en fysiskt och mentalt extremt krävande sport där man gör gymnastiska övningar på ryggen av en galopperande häst och Cassandras första replik till Emma är ”Är du rädd?”. Därefter tar hon henne i träning och för varje benknäckande yogaövning snärjs Emma hårdare i Cassandras våld.
Det blir en styrkemätning som man väntar sig ska flippa ur, explodera och börja vråla när som helst men tvärtom förblir intensiv, tyst. Kampen pågår ständigt, under den strängt disciplinerade ytan, och kan avläsas i hårdflätade frisyrer, blickar som aldrig viker och enstaka ord vars verkliga innebörd vi hålls i ovisshet om.
Lika avskalat är bildspråk och ljudspår: extrema närbilder, kort skärpedjup och nästintill total avsaknad av musik skapar en minimalistisk estetik som passar tematiken perfekt. ”Man ska aldrig visa vad man känner, då blir man bara sårad” förklarar Emma sammanbitet för sin yngre syster när denna berättar om sin olyckliga kärlek.
Själv har hon rationaliserat bort den svaghet som kärlek, ömhet och närhetslängtan innebär och reagerar vare sig när Cassandra eller en ung trånande man gör närmanden. Endast den hårt lydnadstränade hunden kan hon tillåta sig att kela med, men bara när den själv vill – för gosning kan man inte betinga fram med hjälp av en dressyrklicker.
Som framgått är Apflickorna ungefär så långt ifrån en konventionell berättelse om hästtjejer man kan komma. I stället är det, som Lisa Aschan själv nämnt i intervjuer, westerngenren som inspirerat såväl tematik som bildspråk och även gör sig påmind i scenografiska blinkningar: kaktusar, jeans och djurhudar.
Om westernromanen är, eller åtminstone förr var, pojkmotsvarigheten till flickornas hästböcker kan man se filmen som ett medvetet erövrande av en manlig sfär, där Emma och Cassandra inte beter sig som vi förväntar oss av två unga väninnor på film. De vet sitt värde – som inte har någonting med att behaga andra att göra – och de vet att förmera det genom träning. De använder sina hårt disciplinerade kroppar som verktyg i en kamp om toppen. Och det är enbart den bästa som räknas; bara en kan överleva en duell.
Som en parallell tråd löper berättelsen om Emmas lillasyster Sara som för en helt annan kamp. Hon är åtta år, djupt förälskad i sin äldre kusin och försöker med hjärtskärande medel vinna hans hjärta. Resultatet blir närmast en parodi på traditionell kvinnlig underkastelse som framstår just så tragisk som den verkligen är men som man sällan höjer ett ögonbryn inför eftersom man är så van vid åsynen av ålande unga flickor i leopardbikini.
Tro mig – Apflickorna hade inte kunnat göras av en man. Och inte heller av någon annan kvinna än Lisa Aschan, för den delen.
Malena Janson
