1974 maldes det sista mjölet i Westerqwarn. Enligt obekräftade uppgifter byggdes kvarnen på 1400-talet, och användes först som kloster.

Från 1600-talet och in på nästa århundrade arbetade en man vid namn Erik Boéthius som kvarnmästare och mjölnare i kvarnen som en sevärdhet.

Westerqwarn är uppbyggd i tre våningar enligt tradition. Efterson huset ligger i en backe var det lätt att göra en direktingång på varje våning. Själva huset är byggt i tjock sten medan inredningen är ett gediget träarbete som står sig än i dag.

En arbetsdag på kvarnen började klockan sex på morgonen. Ofta kom kunderna mitt i natten och ställde sig på tur. Den som kom först till kvarnen fick först mala. När det var högsäson på höstarna kunde de få vänta flera dygn innan deras tur. På första våningen lastades säden av vagnanrna i stora säckar. Säckarna som vanligen vägde runt 100kg bars på ryggen av såväl bonddrängar som kvarndrängar.

På andra våningen skedde själva malningen. Säden maldes mellan två stora räfflade kvarnstenar som aldrig var minndre än en och en halv i diameter. Ibland måste stenarna räfflas om för att inte vara slöa och mala fel. Det var mestadels råg som odlades och maldes. Det gick att ställa in stenarna så att de malde finare eller grövre. Men det var mycket olika hos de olika mjölnare hur bra de klarade att mala sina kunders säd. Westerqwarn hade ett mycket gott rykte.Gröpen, som var den grovt malda säden, gick till djurfoder medan det finmalda vetemjölet blev kaffebröd.

Kvarnen tillhörde en gång gården Westerqwarn, som är en av de älsta gårdarna i Kolbäcks kommun. Det ligger vackert belägen vid sluttningen av Strömsholmsåsens östra sida. Gården stammar från tidigt 1500-tal. 1558 omtalades gården och kvarnen som då hade två kvarnstenar blev det givna som byte till kronan av Måns Knutsson Ribonäs. Detta kan ha samband med Gustav Vasas anläggande av Kungsgården i Strömsholm 1557. 1724 byggde man till en kvarnsten, så nu hade man tre. 1721 köptes gården av Fredrik Otto von Unge. 1796-1820 residerade Erik Lundblad på gården, och att han även drev kvarnrörelsen bevisar den gamla mjölnartiteln, byggmästare. Dennes son, Erik Lundblad, hade därefter gården och kvarnen under 6 år. 1827 övergick de till apotekaren Jacob Torssen i 5 år. 1827 köpte patron Per Magnus von Unge kvarnen, sedan dess har den tillhört Mölntorps gård. 1867-1870 byggdes den nuvarande kvarnen med fem kvarnstenar, och blev en av länets största kvarnar.

Detta kunde man läsa i VLT 1987

"Ända sedan medeltiden har den stått där, Westerqwarn i Mölntorp. Idag hotas den av rivning. Ett Stockholmsföretag vill jämna kvarnen med marken. Den skall sedan användas till utfyllnadsmaterial.

Trots att Westerqwarn faktiskt ingår i Hallstahammars kommuns kulturminnesvårdsplan säger stadsarkitekten att det inte finns någon möjlighet att ingripa, om inte länsmyndigheten går in och stoppar planerna.

Men länsstyrelsen och länsmuseét tror sig inte kunna rädda kvarnen. Det skulle kosta för mycket."

Västmanlands Läns Tidning 1987

Idag ser det ut så här:
- Magasinbyggnad Café, festvåning , konferens och aktivitetsvåning.
- Övre plan i kvarn: Restaurang med plats för ca 70 gäster.
- Mellanplan är bevarad i ursprungligt skick och är idag ett kvarnmuseum. Där finns även drängkammaren som kan användas till mindre mindre konferenser upp till ca 10 personer.
- Nedre plan: Pub.

Runt omkring kvarnbyggnaden finns det bangolf, driving range, 6-håls golfbana, boule och beach volley-banor.

Hjärtligt välkomna att göra ett besök i en pittoresk miljö!