Lantbruket har under de senaste decennierna varit av stor regionalpolitisk betydelse. Ingen annan näringsgren är så spridd över landet. På landsbygden, inkl. mindre tätorter, svarar den för en stor del av sysselsättningen. Vi måste därför se lantbruket både som livsmedelsproducent och som regionalpolitisk faktor. Ur självförsörjningssynpunkt har vi möjlighet att producera vårt behov av livsmedel i syd- och mellansverige, medan vi ur det regionalpolitiska perspektivet, miljö, öppna landskap, levande landsbygd osv. måste lägga stor vikt vid produktion i hela landet.

Huvuddelen av vår spannmålsproduktion sker idag i syd- och mellansverige. Fläskkött- och äggproduktionen är också koncentrerad till samma områden. Den spannmålsproduktion som bedrivs i Norrland och i glesbygden i övrigt är nästan uteslutande för djurfoder. Animalieproduktionen däremot är utspridd även i glesbygderna och i Norrland. I Norrland är produktionen till största delen koncentrerad till kustbygderan och älvdalarna samt områdena kring Storsjön.

Våra medlemmars huvudsakliga arbetsuppgifter är att producera livsmedel samt att hantera djur, maskiner och miljö. Med dagens föränderliga krav från samhälle och konsumenter kommer det att ställas högre krav på kompetens hos dem som arbetar i primärproduktionen. En väl motiverad och utbildad personal är en av grundförutsättningarna om man skall lyckas leva upp till kraven.

EU-medlemskapet ställer upp annorlunda krav på produktionen. De nya EU-regleringarna kan också hämma utvecklingen och öka byråkratin, i synnerhet inom växtodling- och animalieproduktionen.

En god grundutbildninmg och återkommande vidareutbildningar är nödvändiga även utifrån Europaperspektivet. Det är viktigt att tillvarata de anställdas förmåga genom att utveckla kreativa arbetsmetoder som ger möjlighet till större engagemang både individuellt och i grupp.