Intervju med Birgitta Green

Vuxenblind

Vi gjorde en intervju med Birgitta som är vuxenblind, hon är diabetiker och på grund av det fick hon blödningar i ögonen och blev blind.

Hon är barnsköterska och jobbar på lekterapin på Sundsvalls Sjukhus. Hon hade kommit in på högskolan och skulle utbilda sig till barnsjuksköterska när hon blev helt blind över en natt.

Hon har en personlig tjänst på lekterapin, landstinget betalar 80% och länsarbetsnämnden 20% av hennes lön. Det brukar vara tvärtom .

Birgitta lever ihop med den man hon träffade innan hon blev blind, och han är seende.

Birgitta har varit helt blind i 19 år.

Birgitta berättar att hon blev praktiskt taget blind över en natt, hon jobbade på en sjukavdelning och skulle läsa en vätskelista och då såg hon nästan ingenting så hon fick åka hem. Men på kvällen kom synen tillbaks, men när hon vaknade på morgonen var det helt svart. Hon hamnade i ett chocktillstånd och grät i 14 dagar. Det hon upplevde som värst just då var att hon inte visste hur mycket klockan var, inte kunde laga sin mat, vad hon skulle sätta på sig.

Hon blev remitterad till syncentralen, för att få remiss dit ska det bästa synen på ögat vara 0,3. Där fick hon ett armbandsur som hon fick lära sig att läsa av, hon fick en äggklocka.

Hon fick gå en kurs och lära sig att skriva maskin och punktskrift.

Sen fick hon remiss till en folkhögskola i Skellefteå för synskadade, där stannade hon i 15 månader. Hon fick träffa andra synskadade med samma handikapp som hon själv hade. Det första hon fick där var hjälp av en kurator att lära sig att leva vidare med sitt handikapp, för lär man sig inte att acceptera det, har man svårt att acceptera de hjälpmedel som behövs. Hon fick lära sig att använda vita käppen, träna mera punktskrift för att klara sig själv i det dagliga livet. Men hon berättade för oss att hon alltid bar en stor sorg inom sig för att hon inte kunde se, även att hon kunde bli väldigt frustrerad och aggressiv för att hon inte klara av visa saker själv. Hon tycker att hon alltid känner sig lite utanför även när hon är med sina vänner och på jobbet. För under ett samtal är det så mycket annat än bara rösten man hör, det är kroppsspråket och mimiken hon missar och att ögonen säger så mycket.

Birgitta är mycket glad över att hon har ett arbete att gå till varje dag , för 80 % av alla handikappade har inget jobb. Hjälpmedel hon har för att klara sig i det dagliga livet är, färdtjänst, vita käppen, hon har en dator både hemma och på jobbet som det finns både punktskrift och tal på. Hon måste alltid vara väldig noga med att ställa saker eller lägga på samma plats. Hon sorterar t.ex. ljusa strumpor i en låda och mörka i en annan. Det finns synskadade som får hjälp med att märka kläderna som hör ihop, men Birgittas man hjälper henne att sätta ihop färger.

Hon har ledsagartjänst 5 timmar i månaden , men den måste hon beställa ca. 14 dagar innan. Birgitta har ansökt om personlig assistent i 20 timmar i månaden genom LSS.

Hon verkar vara en levnadsglad människa med stort socialt nätverk men som hon säger är det inte roligt att alltid anlita vänner och bekanta för att hon behöver hjälp. Vännerna vill hon träffa på andra villkor, som vi träffar våra bekanta.

Hon säger även att utemiljön är viktig för att hon inte ska känna sig handikappad, t.ex. är det bra med höga trottoarkanter för dem som är synskadade men kanske inte för dem rullstolsbundna, därför måste föreningarna samarbeta för att förbättra sina villkor.

Birgitta och hennes man reser mycket, när vi träffade henne hade hon nyss kommit hem från en resa till Indien. Hon tycker om att resa och som hon sa att hon fick SE så mycket under dom här resorna till andra länder.