Min resa till Tanzania

Uppskattat klädesplagg..	Jag har alltid velat åka till Afrika. En dag på hösten 1996 fick jag ett anfall och bestämde mig för att jag skulle ta mig dit på något sätt. Sagt och gjort - ett år senare var jag på väg. Mitt syfte med resan blev till slut att få se och uppleva dövskolan i en annan del av världen. Hösten 1997 var jag alltså i Tanzania under fyra månader. Jag kom hem dagen innan julafton. Jag befann mig mestadels av tiden på en dövskola som ligger i en liten by i nordvästra Tanzania som heter Mwanga. Mwanga är kiswahili och det betyder ljus.

När jag kom dit hade vi stora problem med att få vattnet att räcka till alla. Två elever fick dela på en hink vatten per dag att tvätta sig själva och sina kläder med. På skolan går ungerfär 120 elever, lite fler pojkar än flickor. Eleverna är mellan sju och tjugo år. Eftersom jag kan teckenspråk så hade jag inga problem att prata med eleverna och personalen på skolan. Teckenspråket är inte internationellt. Döva människor är mycket duktiga på att använda kroppsspråket, vilket gjorde att vi hade lätt att förstå varandra ändå. Enock till höger är en mycket god vän till mig. Han jobbar som lärare i vävning på skolan. Enocks stora passion är fotboll, men tyvärr går skolans fotbollar hela tiden sönder p.g.a vassa taggar från de torra buskagen.	Enock är döv och var en av de första eleverna som gick på skolan i Mwanga.

Kassetti	Jag tänker mycket på barnen jag mött. Många av dem är suveränt glada och trevliga, men när det är dags för eleverna att åka hem för lov, så är det många som inte vill åka. De är inte accepterade hemma p.g.a sitt handikapp. Dessa fantastiska människor som jag har lärt mig tycka om och älska, är inte älskade av sina egna föräldrar, syskon och släktingar. Detta gör ont.

När jag var i Afrika fick jag möjligheten att gå på ett riktigt tanzanskt bröllop och det var verkligen en upplevelse att minnas för livet. De hade ett långt brudtärne-följe på kanske tjugo små flickor och framför brudparet gick ett "mini-brudpar". Man har sång, dans och alla står i kö för att hälsa på brudparet och lämna gåvor. Man bjuder också på grillad get, som alla gäster får smaka av. Det är tradition att mata varandra vid större högtider, varav brudgummen matade bruden med get och vice versa. I Tanzania är det vanligt att bröllops- gästerna har likadana kläder, vilket man helst vill undvika i Sverige. Det var en otroligt maffig fest, man bjöd in 2000 gäster, men det var nog fler än så som kom. Ett kaotiskt, men mycket trevligt bröllop.	Här är jag i min tanzanska festklädsel.

Här vilar jag på väg upp mot Kilimanjaros topp.	Jag fick också tid över för en resa till paradis-ön Zanzibar, där jag snorklade, solade och hade det skönt. Jag och några vänner tog också tillfället i akt att gå på krydd-safari (Zanzibars största export är just kryddor). Någon dag efter det försökte jag mig också på en annan typ av safari; att bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro (5895 m). Tyvärr fick jag sådan fruktansvärd höjdsjuka att jag inte kom ända upp, men det var en otrolig upplevelse med vacker och storslagen natur. Jag var också på den "vanliga" typen av safari. Det var helskoj att få se giraffer och elefanter med mera "på riktigt" istället för på tv eller video. Jag såg i stort sett alla djur man "ska se". Det jag kommer ihåg mest från våra strapatser är att vägarna var fruktansvärt dåliga på grund av allt regn. Vi slirade hit och dit i leran och vid några tillfällen fastnade bilen så vi blev tvungna att gå ut och skjuta på mitt bland alla djur. Spännande!