För ca. 35 miljoner år sedan (från nutid räknat) fanns det ett släkte som kallades Hesperocyon. Detta var små rävliknande djur med kort nos som fanns i det som man kallar Nordamerika idag. Även då fanns det vissa differenser som tydde på att det hade utvecklats underfamiljer till Hesperocyon .
När Hesperocyon dog ut kom en ny grupp som man klassat som medelstor till stor. Dessa tillhörde benknäckarna och kallades Borophaginae.
Bortsett från deras storlek hade även de kort nos, men mycket kraftiga käkar. Man har liknat dessa djur med Hyenorna. Denna grupp utvandrade ifrån Nordamerika och spred sig till Eurasien där utvecklingen fortsatte och en familj av hunddjur utvecklade som senare kom att kallas Caninae.
Det var nu människan kom att intressera sig för hunden. Den första kontakten med hunden bestod i att man jagade hunden för dess päls och kött, sedermera insåg man att man kunde nyttja hunden för mer ändamålsenliga uppgifter så som jakt, vakt och till sist även som ett regelrätt husdjur.

Man tror idag att spetsliknande hundar var den första hundras som uppkom och som senare blev grunden till hundens utveckling som idag innebär över 300 raser bara i Sverige.

Den vanligaste hundras och de som man hittat flest fynd är av Torvhunden. På latin fick den heta Canis Familiaris Palutaris, översatt blir det "Tamhunden från kärret". Dessa hundar var småvuxna och hade sin tidsperiod i yngre stenåldern. Även en större variation såg dagens ljus. De fynd som man hittade vid Ladogasjön fick ge namn till dessa, heta Canis Familiaris Palutaris Ladgensis.

Före stenålderns slut uppstod den kortnosiga rasen Canis Leinieri. Tysken Hilzheimer beskrev denna ras som föreångare till våra Pinscher och Terriers. En dvärgform av dessa uppkom i bronsåldern.
Spaletti, som denna blev kallad på latin, blev föregångaren till våra Keeshounds.

Canis Familiaris Inostranzewi, var en art av hundar som blev upptäckt av en rysk vetenskapsman vid namn Inostranzew. Dessa hundar stammar ifrån yngre stenåldern och var sk. stora hundar. Idag finner vi dessa raser i bland annat som det som vi kallas rasgrupp 2, t.ex. Dobermann, Rottweiler m.fl. Även här ingår Sankt Bernhardshunden och Berner Sennen.

Canis Familiaris Leinieri, en nära släkting till Canis Leinieri, var föregångaren till våra vinthundar. En tysk forskare, T.H. Studer, grundlade allt arbete rörande nära släktingar till vinthunden, nämligen den Irländska Varghunden och den Skotska Hjorthunden. Idag är det våra största hundraser med en imponerande mankhöjd runt 90 cm !!

Dessa tre följande hunddjur, Canis Familiaris Poutiatini, Canis Familiaris Intermedius och Canis Familiaris Matris Optimae, har forskare haft svårt att komma överens om vilken kategori man skulle klassa de i.

Poutiatini var en medelstor hund som levde under mellersta delen av stenåldern. Dess kranieform var väldigt lik Dingons. Sitt namn fick den av Furste Poutiatini, på vars egendom vid Moskva man hittade fynden. T. H. Studer ansåg att denna art var tidig och primitiv, medan en norrman som hette Wagner var föga övertygad och mycket kritisk till fynden. Andra ansåg att den var identisk med Intermedius.

Intermedius stammar från senare stenåldern. Denna anses vara stövargruppens anfader. En dansk vid namn Brinckman ansåg att den hundras som idag ligger närmast Intermedius är den Norske Harehunden.

Matris Optimae är en av de yngsta påvisade raser som finns idag. Man har inte hittat några former av lämningar av denna art någonstans före bronsåldern. Storleken var liknande Intermedius, det vill säga medelstor. Det är ifrån denna grupp som man tror att en av våra mest vanliga hundraser kommer ifrån, nämligen Schäfern.

Till topp

Man har genom tiderna gjort många gravfynd av hundar under det senaste seklet. De flesta fynd är mellan 8 000-12 000 år gamla.
Ett av de äldsta gjorde man i Israel. I denna grav låg en människa med handen över en valp på ca 5 månaders ålder. Åldern på graven bestämdes till ca 12 000 år, och det blev därför ett av de äldsta fynd som har påträffats. Man drog en ganska självklar slutsats med detsamma. Människan måste ha domesticerat hunden och haft ett känslomässigt förhållande till hunden i årtusende.

Man gjorde vidare andra fynd i USA, Idaho, som visade på samma sak. Dessa var 10 300 år gamla ca.
Jaguargrottan, som blev uppkallad efter folket som hade levt därför tusentals år sedan, avslöjade fynd som tydde på hundavel med specifik inriktning. Man hittade här två olika skelett. Ett från en liten hundras och ett ifrån en lite större ras. För att man skulle kunna få fram så stor differens på hundar krävs det flera tusen års avel.
Man har en teori att Jaguarfolket var ett jagande folk som någon gång under istiden kom vandrande ifrån gamla världen (Eurasien) och bosatte sig i nya världen (Amerika). Visserligen hade man redan nu svag information om förhållandet mellan människan och hunden, men inget som var konkret.

I England hittade man också fynd som tyder på känslomässiga förhållande till hunden. Denna gången kunde man med säkerhet konstatera att det rörde sig om tamhundar.
Fynden hittade man i Starr Carr, Yorkshire, och var 9 500 år gamla. Först och främst hade man använt hunden till jakt och vakt. Men denna stenålderskultur hade haft hunden till rent sällskap också, inte bara nytta.

Även i norden har man gjort fynd som har visat sig vara mycket viktiga för forskningen om hundens forntid och dess betydelse för människan.

Några fynd har man gjort vid Hornborgarsjön som ligger vid Skara. Detta fynd är också ca 9 000 år gamla.

Vid Skateholm hittade man fynd som visade sig vara ganska speciella. Dessa lämningar är 7000 år gamla. Det som gjorde de så speciella var att det fanns 11 st gravar med hundar som man hade hedrat på samma sätt som man hedrade människor. Hundarnas huvuden och ryggar var färgade med rödockra. Människor som hade varit modiga eller som man aktade högt smorde man också in på detta sätt för att hedra efter dennes död.
Om hundarna hade utfört något hjältedåd eller var begravda tillsammans med någon aktad person framgår inte av böckerna.
Man har ett skelett på Zoologiska Institutionen på Lund Universitet som man hittade vid Ringsjön i Skåne. Detta fynd är ett helt skelett av en sk Torvhund. Ett annat känt fynd i norden är de sk Maglemosehundarna. Dessa är mellan 7 000-9 000 år gamla. Dessa hundar var föregångare till våra spetshundar. Sitt namn fick de efter mossen som man hittade dem i.

Man har fortsatt att hitta likvärdiga fynd över allt runt om i världen, vid Ladogasjön intill Moskva, i Frankrike, i Tyskland samt i Egypten.

De fynd som tyder på hundarna i Egypten framgår av de gravmålningar som man hittade i en av gravkammarna under 1800-talet. Även här hade man stor differens på hundarna. Det fanns jakthundar avbildade, men även små sällskapshundar som mest troligen tillhörde Faraons hov.

Mesopotamien har haft avbildningar av hundar i form av lerfigurer som man har hittat, dessa har blivit daterade till ca 6 500 f. Kr. Exakt vilken form av hundar framkom inte men mest troligen rör det sig om jakthundar även här. I Kina har också en del fynd hittats, både i form av avbildningar eller dokumentation.
I ett kinesiskt manuskript från 1121 f. Kr. står det följande "att en delegation från Tibet överlämnade till dåvarande kejsaren av Kina en hund dresserad till jakt på människor".
Man har även hittat så kallade Fo-hundar som avlades och avbildades för att skydda tempel och andra helgedomar. Dessa hundar var små och ju mer skräckinjagande det var desto större skyddsverkan gentemot onda väsen trodde man att de hade. Det är härifrån vi har fått ex Pekingeser m.fl. Titta på Pekingesens ögon nästa gång du ser en. Ögonen är ovanligt stora i förhållande till huvudet.

Till topp

Många kulturer har och har haft hundens kött som föda. Att man i forntiden jagade och åt hundkött var kanske inte så förvånansvärt, men att man åt hundkött ända in på 1800-talet och även idag äter hundar, kanske förvånar och chockar många.

Våra förfäder vikingarna har tydligen också ätit hundar. Man har hittat hundben som uppenbarligen var matrester, kanske ansåg de att det var en delikatess.

På Hawaii publicerade man notiser om hur man tillagade hundkött på 1800-talet. Tames Cook som besökte Tahiti 1796 blev bjuden på hundstek och konstaterade att det var mycket läckert. På denna ö är det fortfarande fullt acceptabelt att äta hundar och speciellt kineserna tycker fortfarande att hundkött är en av de största delikatesser man kan få.

I bibeln står det också om vilka djur människan fick och inte fick äta. Om hunden bl.a. kan man läsa följande "Och alla slags fyrfota djur som gå på tassar skola gälla för eder såsom orena". Detta är kanske därför vi som är av den kristna tron har så svårt att förstå andra kulturer som anser hunden vara en delikatess och definitivt inte har något emot att sätta den på bordet.

Till topp

Hunden har genom tiderna alltid haft en speciell kraft på människan. Man trodde att hunden hade övernaturliga krafter och om man behandlade hunden på ett speciellt sätt så fick den speciella egenskaper.

Man visste att hunden innehade egenskaper som man kunde nyttja på olika sätt, men varför hunden var så, visste man inte då. Visserligen kände man till att om man parade en präktig tik med fina jaktegenskaper, och en hane med samma egenskaper så fick man bra valpar till jakt. Men allt arbete bestod inte i den sk aveln utan man måste som ägare också göra en del saker för att få det man önskade resultatet.
En sed var att om man gav hunden björngalla eller älgmule skulle hunden bli modig, eller kunde man ta päls ifrån en "erkänt" duktig jakthund och blanda detta i valpens mat för att på så vis överföra den duktiga hundens erfarenhet.

En spårhund egenskaper bedömde man på vad man kallade för "yrkeshår" eller jaktfläckar. Så om man ville ha en duktig hund till spår var man noggrann med att kontrollera dessa hår på valpen.
"Yrkeshåren" är de hår som är lite grövre och sitter under hakan , desto fler hårstrån desto duktigare skulle valpen bli som vuxen.
"Jaktfläckarna" bedömdes efter storlek och dessa hittade man i gommen på hunden.

Hunden skulle också vakta gården och då var det viktigt att den kände sig trygg eller som man brukade säga "stä den". Även här hade man knep. Ett var att husse skulle ge hunden en bit bröd som han hade burit i armhålan eller som han hade droppat tre droppar va sitt eget blod på. På så vis trodde man att hunden skulle bli kvar och vakta gården med sitt liv.
För att undvika att en tik skulle bli dräktig gjorde man följande. Man tog nio pepparkorn och blandade i maten under lika många dagar, för att slippa valpar i huset.

En sak som man trodde om hunden i Sverige var att den var synsk. Man ansåg att den hade en speciell egenskap att kunna se spöken och andra övernaturliga väsen. I och med att man trodde på detta började man studera hundens beteende och på så vis tolka kommande faror och hot.
Ett exempel var om hunden lade sig med nosen mot dörren och huvudet på tassarna så kunde man vänta sig få främmad av den vänliga sorten. Låg hunden däremot med både baken och nosen mot dörren kunde man vänta sig tjuvar. Dessa olika tolkningar av hundens beteende är bara ett litet urval och säkert har många olika tolkningar gott om intet genom tiderna.

Hunden har också tolkats som ett demoniskt djur. I Faust sägner uppträder Djävulen i hundens gestalt och även i andra stora litterära verk hittar man samma antydan.
I södra Sverige hade man ett sätt för att undgå att hunden blev förknippad med den onde, hunden skulle döpas efter rinnande vatten t.ex. Floda, Bäcka eller liknande. Samma sak trodde man i Tyskland.

I sagorna har hunden en helt annan betydelse. Här var hunden den trogne följeslagaren med övernaturliga, goda krafter.

Till topp

Den som var först med att forska om hunden och dessutom lämnade in en "liten" avhandling om hunden var faktiskt en svensk. Denna herre var ingen mindre än lärjunge till Carl von Linné, vid namn E. M. Lindecrantz.
Denna avhandling som blev inlämnad till Uppsala Universitet 1753 hade fått namnet "Beskifning om hunden". E. M . Lindecrantz hade redan en systematisk bearbetning av materialet som sedermera skulle ligga till grund för kommande litteratur om hunden.

Mot slutet av 1700-talet tog en tysk zoolog vid namn Pallas och en fransman vid namn Buffon upp ämnet igen. Detta blev den riktiga starten till forskning om ursprunget. Även Pallas och Buffon arbetade lite i det dolda och det var först när Darwin vid mitten av 1800-talet skrev sin bok om djur och växters variationer och de första fornegyptiska hundbilder blev kända som det tog fart på allvar. Buffon var också en av de första som försökte dela in raserna i olika rasgrupper och härstamningar. Denna "Antavla över hundraser", som han valde att kalla den, finns att se i Buffons "Naturalhistoria".
En professor i etologi som levde 1903-1989 kom med många banbrytande teorier om hundens härstamning. Hans namn var Konrad Lorenz. Denna österrikare påstod att hunden härstammade från guldsjhakalen och vargen. På så vis kunde han förklara variationerna mellan raserna. Lorenz teorier gick om intet när man började studera hur sjakalen lever. Dessa teorier som Lorenz lade fram kom så sent som 1950. Lorenz blev klassad under sin livstid som något av revolutionär inom etologin.
Runt 1955 var hundforskarnas främsta hjälpmedel kraniologi. Det vill säga att man använde sig av kraniers form och jämförde dessa fynd med hur hundens kranie ser ut idag.
Idag har man kommit så pass långt i forskningen att man tar päls/hår ifrån olika raser och använder sig av genteknologin för att kunna särskilja var hundens härstamning finns, och vilka raser som mer kan vara nära besläktade med varandra utan man har kunnat se med blotta ögat. Det finns tre herrar i Uppsala som har arbetat med denna metoden under snart tre års tid. SKK´s Bibliotek i Stockholm har blivit lovade en avhandling men ännu inte fått den. Kanske får vi fram helt nya banbrytande uppgifter eller så kommer det kanske att förstärka vad man tror sig veta idag.
Detta får tiden utvisa.

Till topp

Källförteckning

Bibeln, Gamla Testamentet, Tredje Moseboken 11:27
Svenska Kyrkans Diakonstyrelses Bokförlag
A. Jongbloed c. v. Leeuwarden 1975

Bra Böckers Lexikon, Nr. 11
Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs
Tryckt 1978

Förstå din hund
Lars Fält
Naturia förlag AB
Åttonde upplagan, andra tryckningen, mars 1995

Hundboken Del 1
Redaktion:
Friherre Carl-Reinhold von Essen
Friherre Carl Leuhusen
Greve Björn von Rosen
Generalsekreterare för SKK Ivan Swedrup
Bokförlaget Gothia AB
Tryckt 1992

Nationalencyklopedin
Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs
Tryckt 1992

Till topp