Ett brev till Dig

Jag hör din mjuka andning
så nära mig och ändå så långt borta.
Lika djupa som dina ögon
är avståndet mellan oss.
Så nära att jag kan röra dig
och ändå miltals bort.
Önskar det fanns något jag kunde göra
för att överbrygga detta avstånd,
men fast tre små ord skulle räcka
fruktar jag att om jag sade dem
skulle avståndet oss emellan bara öka.

Jag utsätter mig för tortyr
tortyren att vara i din närhet.
Jag visar min kärlek till dig
men dold bakom en mask.
Om du bara förstod vad jag menar,
bara du förstod mina känslor,
och besvarade dem också,
skulle jag vara komplett.
Som det är nu kan det ej vara så.

Om du bara skådade genom min mask,
om bara din djupa blick kunde se,
vad skulle då ske?
Jag drömmer om det, men är livrädd likväl,
livrädd för att för alltid förlora dig.
Hur kan jag våga riskera
det vi ändå har?

Jag lever i lycklig misär,
lycklig att få vara dig nära,
i misär för det jag ej kan förtälja.
Så länge jag ändå levt med detta,
vet att jag överlever,
känns det ändå som jag förgås.
Jag drunknar i dina ögon,
dyker efter mod.
Kanske finner jag det,
djupt där i mörkret.
Kanske blir det då slutligen vi två?