Historia

Grundläggande upptäckter

Redan i början av 1900 talet förklarade Albert Einstein att det finns energi lagrad i atomkärnorna. Han sade också att man genom att klyva atomkärnor kan frigöra energi, och han lyckades med sin berömda formel, E = mc2, beräkna hur mycket energi man kunde frigöra. År 1938 gjorde Otto Hahn och Fritz Strassman en märklig upptäckt. De upptäckte att det bildades nya grundämnen när man bombarderade uran med en skur neutroner. Denna upptäckt fascinerade Lise Meitner och hennes systerson Otto Frisch. Båda två var forskare, och när de tillsammans firade jul i Sverige, eftersom att Meitner flytt från nazi-Tyskland, kom de fram till att vad som egentligen hänt med uranatomen var att den klyvts. Denna teori var dock ännu inte bekräftad, men under våren 1939 lyckades de två nobelpristagarna Niels Bohr och Enrico Fermi driva experimentet vidare, och bekräfta att det rörde sig om en klyvning, och att stora mängder energi frigjordes. Fermi började då på bygget av en grafitstapel som senare kom att bli världens första kärnreaktor. 1942 lyckades Fermi lösa problemet med att kontrollera kärnreaktioner i stor skala. Vid denna tid pågick andra världskriget, och Albert Einstein varnade USA:s president Roosevelt för att Tyskland försökte utveckla atombomben, och att USA borde starta ett kärnvapenprogram för att komma före. Stora resurser lades ner, och utvecklingen gick framåt. Tyskland lyckades inte framställa kärnvapen, men det gjorde USA, och de avslutade kriget genom att atombomba Hiroshima och Nagasaki. Med detta kom man fram till att atombomben var ett synnerligen otrevligt vapen, men man var mycket fascinerade av den rena, oändliga och billiga energikällan som man tyckte att kärnklyvningen var.

Sveriges historia

Sverige var på denna tiden ett av världens mest framgångsrika industriländer, eftersom man inte varit inblandad i kriget. För att få en ännu mer framgångsrik industri var billig energi en förutsättning, och man satsade som så många andra på kärnkraft. Ett annat skäl var att minska beroendet av olja, som är en ganska opålitlig energikälla. Osäkerheten består i att oljefyndigheterna ligger centrerat till ett ställe på jorden, nämligen mellanöstern. Ledarna i dessa länder är inte alltid helt pålitliga och kan därför få för sig att resten av världen inte ska få någon olja, eller höja priserna till en orimlig nivå. Har man då inget alternativ kan det gå ganska illa om de "stänger av kranarna". Under 60 talet bestämmer man att man bara skall satsa på kärnkraft, och man lägger ner forskningen inom kärnvapen. 1964 tas forskningsreaktorn i Ågesta i drift, och det finns egentligen ingen opinion mot kärnkraften. 1970 stödjer samtliga partier en utbyggnad, och man kommer överens om att bygga elva reaktorer. Centern och vänsterpartiet ställer sig mot detta beslut eftersom man är oroliga över att driften och slutförvaret ska påverka miljön. Opinionen mot kärnkraft växer sig allt starkare och 1978 bildas kampanjen mot kärnkraft-kärnvapen. När olyckan i Harrisburg inträffar 1979 (mer om den senare) inser man att olyckor faktiskt kan inträffa och osäkerhet skapas bland alla partier. Socialdemokraterna gör i detta läge en helomvändning, och Olof Palme berättar i ett TV-tal att han är orolig över kärnkraften, och att det är dags att höra vad folket tycker. I folkomröstningen som följde hade man tre alternativ att rösta på. Två av dem var ganska självklara, nämligen ja eller nej till kärnkraft. Det tredje alternativet var att man skulle avveckla kärnkraften med förnuft. Moderaterna stod bakom ja förslaget som kallades linje 1. Det gick ut på att bygga tolv reaktorer, och sedan avveckla dem, dock utan det skulle äventyra sysselsättning och välfärd. På valsedlarna till linje 2, eller avveckla med förnuft, stod det precis samma sak som linje 1, men på baksidan hade man gjort vissa tillägg. Bakom detta förslag stod mest socialdemokrater och folkpartister. Linje 3, nej tack till atomkraft, stöddes främst av centerpartister och vänsterpartister. Den vinnande linjen blev 2:an, men frågan är vad avveckla med förnuft innebär.

olyckor

Nedan följer en beskrivning av vad som hände vid de två olyckorna i Harrisburg respektive Tjernobyl. Dessa olyckor är de två stora olyckor som inträffat under kärnkraftens livstid.

Harrisburg

15 kilometer från staden Harrisburg, på ön Three mile island ligger ett kärnkraftverk med samma namn. Tidigt på morgonen den 28 mars 1979, när reaktor 2 varit i drift i nästan ett år, blev det ett enkelt stopp i rörsystemet. Man öppnade en ventil för att lätta på trycket i systemet, men vad man inte visste var att ventilen inte gick att stänga igen. Kylvatten började rinna ut genom ventilen, och härden började bli överhettad. Sedan följde en rad mänskliga misstag. När man började få konstiga data upp till kontrollrummet stängde man av kylvattensystemet eftersom ventilen var trasig. Om de inte hade stängt av kylvattnet hade automatiskt säkerhetssystemet satt igång, och kärnkraftverket hade räddat sig själv. Ett par minuter efter att man stängt av kylvattnet bröt kaos ut på kontrollpanelen. Massor av lampor började blinka, och sirener började tjuta. Temperaturen började vid detta tillfälle närma sig 2370 grader. Vid 2870 grader börjar härden smälta och den smälter då allt i sin väg och kommer ner till grundvattnet. Man får då alltså en härdsmälta. Radioaktivt vatten började också läcka ut genom den trasiga ventilen, och man larmet om hög strålningsnivå började ljuda i kontrollrummet. Man utfärdade då haverilarm för första gången nånsin i USA, i samband med kärnkraft. Efter 4 timmar upptäckte en lokal trafikreporter att alla utryckningsfordon i området var på väg till kraftverket, och när han tittade mot reaktor 2 såg han att det inte kom någon ånga från kyltornet. Han anade att nåt var fel och nyheten började nu spridas. Man erkände att man hade haft problem med reaktorn, men man sa att det inte var någon fara längre, och efter 16 timmar verkade faran vara över. När fredag morgon kom tappade man dock åter igen kontrollen över kraftverket och ett kraftigt utsläpp av radioaktiv gas rapporterades. Några minuter efter det gav en funktionär vid kärnkraftinspektionen guvernören rådet att evakuera området runt om kraftverket. Efter en stunds betänketid beslutade man att rekommendera evakuering av gravida kvinnor och barn. När det kom ut spred sig paniken hos människorna, och under de 3 följande dagarna flydde 140000 människor från området. När guvernören pratade med presidenten var han mycket upprörd, och han ville att presidenten skulle skicka dit någon som han kunde lita på. Presidenten skickade Harold Denton som sitt sändebud. En expert vid kärnkraftinspektionen hade räknat ut att det fanns en stor vätgasbubbla i realtorn, och att den kunde sprängas när som helst. Harold Denton hade dock en annan uppfattning, och var lugn. Folket hade också hört ryktet, men man fick lugnande besked i att presidenten själv skulle besöka kraftverket följande dag. Efter 2 dagar kom Dentons expert fram till att den uträkningen som kärnkraftinspektionens expert gjort var felaktig eftersom han använt fel formel, så det fanns ingen explosionsrisk, och faran var över. Haveriet har satte djupa spår i kärnkraftsopinionen, och efter olyckan har man inte beställt någon ny reaktor i hela USA. När man 3 år efter olyckan hissade ner en kamera i reaktorn kunde man för första gången se hur illa det hade gått. Omkring 50% av härden hade smält och 20 ton uran hade flutit ner i botten av reaktortanken.

Tjernobyl

Reaktorns konstruktion i Tjernobyl skiljer sig mot våra reaktorer. Den reaktorn hade bland annat en naturlig instabilitet vid låga effekter. I alla reaktorer ger en ökad effekt mer ånga, men i en instabil reaktor är det även så att mer ånga ger en ökad effekt. När effekten då går upp blir det ännu mer ånga, och den ångan ger ännu mer effekt och så fortsätter det på detta sätt i en ond cirkel. Denna effektökning ska hindras av effektkontrollstavar, men ibland kan det hända att dessa stavar inte hinner med, och effekten bara fortsätter att öka. Det fanns även en brandrisk i bränslehärden på grund av materialsammansättningen, och reaktorn saknade inneslutning. Personalen hade inte tillräcklig kunskap om hur reaktorn fungerade, och man visste inte varför man hade olika säkerhetssystem. Den 25 april 1986 stängde man av reaktor 4 för underhåll, och man skulle också prova om den egna turbinen tillfälligt kunde driva kraftverkets pumpar vid eventuellt strömavbrott. Detta för att kunna hålla igång kylvattnet till dess att de dieseldrivna generatorerna tagits i bruk. Man skulle därför sänka effekten på reaktorn till 30 %, men det slutade med att man sänkte effekten till bara några få procent. Personalen ansträngde sig då för att höja effekten, och nästan alla effektkontrollstavar var utdragna ur härden. När turbinens varvtal sjönk fick kylvattenpumparna mindre eleffekt, och det gjorde att det bildades mer ånga i reaktorn. Detta gjorde att effekten hos bränslet ökade, och den onda cirkeln som tidigare beskrivits satte igång. Eftersom kontrollstavarna var uppdragna skulle det vid ett nödstopp dröja 20 sekunder innan reaktorn stannade. På mindre tid än det har man uppskattat att effekten ökade till en nivå som låg hundra gånger över normal maxeffekt. Bränslet smälte, och när det kom i kontakt med ångan och vattnet bildades kraftiga explosioner som förstörde härden, och taket flög av reaktorbyggnaden. Härden frilades, och ett hett moln med högaktiva gaser sträckte sig en kilometer upp i luften. De tyngre delarna föll ner runt kraftverket, men lättare ämnen som radioaktivt cesium och jod drog vindarna med sig mot Sverige. Bränder uppstod i och runt om kraftverket, och många brandmän dog när de försökte bekämpa elden. Efter katastrofen byggde man in hela reaktorn i betong. Innebyggnaden som kallas sarkofagen konstruerades för att hålla i 30 år, men redan 1993 började den spricka, och man har lagat den provisoriskt, men på sikt måste man byta ut den.