Gästbok

Källa Projekt Runeberg

Gotska Sandön

Många svenskar känna Gotska Sandön icke ens till namnet och de flestas begrepp om den äro mycket dunkla. De veta icke att den är Östersjöns pärla, ett paradis på jorden. Ty den består icke uteslutande av sand, vilket är den allmänna föreställningen.

Tänk er en skog omsluten av en smal rand delvis bundna dyner och tänk er en kap mellan dynerna och skogen. Sanden vill döda skogen och skogen söker utvidga sin terräng. Här har människan måst ingripa till skogens undsättning och är på god väg att lyckas. Sanden kommer med stormarna ur havet och dess förnämsta urkälla är ett rörligt sandrev, som flyttar sig på stormens och sjöns bud. Den källan sinar aldrig, men genom målmedvetet arbete har man medelst plantering av lämpliga växter bundit sanden och åstadkommit konstgjorda dyner, vilka tjäna som vallar emot den angripande flygsanden. Det är bakom dessa vallar paradiset ligger. Man talar om skogens pelarsal - men här finns den med all sin mystik.

Och här finns urskog, verklig sådan. Tvärsöver ön går Höga åsen, en omkring 40 meter hög, väldig gammal dyn, helt och hållet skogbeväxt. Mellan de levande träden ligga de döda, stundom kanske tusenåriga jättar med fantastiskt vridna grenar. Scenen påminner delvis om vissa av Dorés teckningar till Chateaubriands Atala. Men icke endast på Höga åsen finner man urskog. Man kan i stort sett säga att all skogen är urskog utom där skogsbrand skövlat.

Marken är till största delen moss- och ljungbeväxt, med blombestånd här och där. Och sådan ljung! Tänk er en pelarskog växa upp ur ett hav av blommande ljung! Eller tänk er en terräng av mossa så långt man ser, genomskuren av månghundraåriga harstigar!

Här och där ligga lövskogar insprängda - ek, björk, hassel, asp, oxel, rönn, sälg, idegran. Här växer gräset högt, här blomma växter, större och kraftigare än på fastlandet. Här är idyll, vaktad av skyhöga tallars allvarliga sus. Här har jag engång sett fem morkullor flyga upp samtidigt. Har någon av er sett en hasselstam tjock som en karl? Och många av er ha icke sett ett bestånd av några hundra idegranar, unga och blänkande av livskraft. Eller en gammal vördnadsbjudande sådan, under vilkas valv femtio personer kunna finna skydd. Ärevördiga ekar av oberäknelig ålder trängas med väldiga hasselbuskar och enar som nå över 10 meter i höjd. Och mittibland allt de döda och omkullfallna träden, vilka ge urskogen dess verkliga karaktär.

*

Men även dynerna ha sin tjusning och deras ödslighet i förening med havets mäktiga vidder, de evigt brusande, bilda ett helt, som saknar motstycke någonstans i Östersjön. Jag skulle för övrigt vilja säga i Europa, ty detta är ju en ö med sin alldeles särskilda karaktär. Stränderna äro betäckta med vrakspillror sedan hundratals år. Och går du till ostsidan och sydsidan finner du stenåldersgravar och märken efter boplatser från olika kulturperioder. Människoben och skallar blänka vita i sanden bland delar av sälskelett och andra djurlämningar. Har du tur kan du hitta ett bronsspänne eller ett romerskt eller bysantinskt mynt, om senaste stormen fått röra om tillräckligt i sanden. Har du gått eller krupit försiktigt i skydd av strandvågtuvorna, och vinden är gynnsam, kan du komma sälarna på några meters håll och studera deras hemliv och vanor, deras lekar och gräl.

Och det är med all säkerhet sälarna, som varit orsaken till den forna Sandökulturen, om man med ordet kultur vill benämna de vilda fejder mellan gottlänningar, svenskar och ester om rättigheterna till jakten, som ha utkämpats här. Här finnas märken efter primitiva fyrar, kummel, där man tände upp eldar för att komma in i den medeltida hamn, efter vilken ännu synas spår. Här har sagan sitt hemvist och den lärde kan draga slutsatser och avläsa historia i det som ännu finns kvar av minnesmärken och tradition. Här återstår mycket för forskaren. Det är därför jag just nu är sysselsatt med att skriva en bok om Gotska Sandön och samla material åt den, som engång skall göra en bättre och gedignare, ty jag är ju endast lekmannen. Ett är säkert att om icke öns fyrmästare, Karl Bourgström, så helt ginge upp i kärleken till sin ö och i anteckningar och minne bevarade en så storartad fond av kunskap om den, skulle nästa generation icke veta något om ön mera än det var och en kan läsa i den mycket sparsamma och kortfattade litteratur som finnes om densamma. För den som i likhet med mig haft den oskattbara fördelen att vistas på ön och arbeta där, står den - jag upprepar det - som ett verkligt paradis, ett Eden utan orm. Inom parentes finns där inga ormar. Men kungsörnen och troligtvis även havsörnen häckar där. Harar vimla i skogen. Där finnas inga rävar. Inga ekorrar störa fågellivet. För naturforskaren är ön ett eldorado, särskilt för entomologen och botanisten. Jag har sett en av våra förnämligaste och mest biologiskt lagda växtkännare knäfalla inför en av Sveriges raraste växter, Orobanche, som på svenska har det fula namnet Snyltrot, emedan den är parasit på Thymus, backtimjan. Och i de döda träden trivas oräkneliga insekter, av vilka nya arter bestämmas för var gång någon entomolog gör ön ett besök.

Där har för icke länge sedan funnits renar, men de ha utrotats. Där har engång funnits vildsvin. Och ända in i vår tid får. Men jag måste fatta mig kort.

*

Gotska Sandön är mycket svårtillgänglig, ty där finnes ingen hamn. På grund av strändernas mycket långgrunda beskaffenhet kan det vara omöjligt att landa där, ty vid starkare vind uppkommer s. k. landsjö och vid hård vind baksjö, d. v. s. sjö på läsidan. Då rulla brotten skummiga och rytande in från alla sidor och havet tyckes koka. Jag har själv engång måst ligga i Fårösund en hel vecka i avvaktan på lämpligt landstigningsväder. Och engång i nuvarande fyrmästares livstid har ön varit isolerad under fem månader utan möjlighet till någon som helst kommunikation med yttervärlden. Om där funnes en hamn, skulle ön naturligtvis varit hemvist för fiskare och nu skulle den vara Östersjöns förnämligaste och mondänaste badort. Men det ser ut som om vår Herre skulle vilja bevara Sandöns själ ren och obesmittad.

*

Gotska Sandön tilllhör staten och förvaltas av domänstyrelsen. Av dess 3,601 hars ytvidd äro 40 har redan gjorda till nationalpark.

Men:

För ett par månader sedan var jag i land där för att komplettera mina anteckningar och fick då höra att spekulanter funnos på en del av skogen. Jag visste att ett antal träd voro märkta i och för nödig gallring och eventuell avyttring. Men alla försök att göra affärer med Sandöskogen ha hittills resulterat i förlust för köparen. Och de förutvarande privata ägarna av ön ha alla jämmerligen misslyckats i sin strid mot naturkrafterna. Man har varit för mycket beroende av sanden, stormarna och sjön. Ty på Sandön finnas inga kajer, inga bryggor. Och när havet rullar in med brott på var sjö under veckor, måste man vänta. Man är helt och hållet hänvisad till den s. k. turen, d. v. s. slumpen, och som denna enligt all möjlig filosofi såsom obefintlig icke är någon faktor att räkna med, äro skogsaffärer därute rätt huvudlösa företag eller ha åtminstone alla utsikter att misslyckas.

Att hugga ned skog är lätt, men att forsla ned den till stranden är ett vida mera omfattande företag. Därtill behövas hästar. Men att få hästar i land på Sandön är svårare än att landsätta människor. Det kan ta tid och dessutom erbjuda mycket stora svårigheter. Vidare består ju Sandöns mark av sand, i vilka hästarna kunna sjunka ned till buken. Terrängen är dessutom mycket kuperad, framkomligheten sålunda begränsad. Det är krävande för en man att gå på de få vägar eller rättare stigar som finnas. Hur mycket värre blir det icke då för en häst med lass eller börda.

Men under kriget använde man ju tanks, traktorer, som ogenerat togo höjder och gingo tvärsigenom terrängen helt lätt och lekande. Varför inte använda traktorer av det amerikanska slaget, avsedda för lantbruksändamål? Genom kedjebandens stora anliggningsyta mot marken minskas hjultrycket per ytenhet, och friktionen blir större, varigenom dragkraften växer. Att använda traktorer vore det verkligt rationella sättet på Sandön.

Denna lysande idé dryftades mellan spekulanterna.

Om nu denna idé verkligen komme till utförande, vad kommer det att betyda för Sandön. Jo, helt enkelt att den bleve förstörd! Att allt det arbete som nedlagts på dynplanteringarna vore förgäves.

Det finns ett ställe på ön, som är mycket lämplig illustration till det som bleve följden. Över en vacker gräsbeväxt slätt på västsidan hade man engång kört med en mycket tungt lastad vagn. Hjulen skuro igenom den tunna gräsmattan och sjönko ned i sanden. Där blev ett sår, som facktermen lyder. Kort efteråt kom en våldsam storm som rev upp såren, d. v. s. hjulspåren och utvidgade dem till en sandgrop av flera tusen kvadratmeters yta.

Efter en skogsavverkning får ju vinden mera spelrum och har man då gjort sår med så brutala verktyg som traktorer, skulle en storm vara tillräcklig att riva bort all mossa och övrig markbetäckning mellan träden, som snart skulle stå döende med nakna rötter eller med sanden stigande och begravande stammarna, vilket även betyder död, ty en tallstam tål icke mer än 1 à 11/2 meter sand förrän han börjar tvina. Blotta tanken på att traktorer skulle få härja härs och tvärs i denna härliga mossa, i dessa fridens bygder, är en naturälskare vidrig. Domänstyrelsen, som nyss anslagit pengar till fortsatta dynplanteringar, kommer naturligtvis att sätta ett stort P för en dylik våldsbragd, men bara det att man resonerat om vandalismen är så motbjudande att hela min själ uppreser sig däremot. När ett land äger en sådan dyrbarhet, en sådan juvel som Gotska Sandön, bör det skydda den. Statsverket har för övrigt haft så obetydliga inkomster av ön, på grund av dess belägenhet och beskaffenhet, att den gärna kunde gå med på vad jag nu föreslår, att göra hela ön till nationalpark.

Kanske statsverket rentav haft bara utgifter för ön? Det vore åtminstone icke otroligt.

Den där ön har något så skärt, intakt och rörande vackert över sig, att den bör tas på endast med ömma och förstående händer. Men den har också något grandiost över sig, något av havets storhet. Och de skatter den bär i sitt sköte äro på långt när ännu icke undersökta. Sanden kan gömma mycket och gömmer mycket. Det är nödvändigt att förhindra att andra än vetenskapsmän få plocka bland skallar och ben och krukskärvor, om öns historia engång skall kunna skrivas. Dess flora och fauna bör få behålla sin sällsamma egenart och icke skövlas, icke vanhelgas. Och den bör kunna bli en tillflyktsort endast för sådana som brinna av entusiasm för hemligheter av det slag den kan avslöja.

Genom studium av fyrmästarens anteckningar och genom avlyssnande av hans berättelser vet jag vilka vetenskapsmän som varit på ön och att de nu levande av dem alla äro av min åsikt visavi naturskyddet. Det tyckes mig som om begeistringen för avskiljande av nationalparker något svalnat under kriget och kanske bör man inte förvåna sig däröver. Men nu är ögonblicket att handla. Det är framför allt av vikt att vederhäftiga män, vetenskapsmän, ta saken om hand och göra den till en riksdagsfråga. Men även en opinionsyttring av andra skulle icke skada. Alla som av nyfikenhet eller omständigheternas tvång kommit att landstiga på Sandön sakna vanligen ord att uttrycka vad de känt av verklig glädje inför den höga skönhet, den djupa frid som vilar över denna "av Gud formerade ö".

De flesta seglare som haft sina vägar ditåt ha väl i vanliga fall måst hålla sig på försiktigt avstånd, ty att den är farlig bära vrakspillrorna på dess stränder vittne om. Dess strandningslista är också enastående stor. Det ser ut som om den formligen skulle suga till sig seglare. Antalet minor som under kriget drivit i land där är väl också utan motstycke i Östersjön.

Det är underligt att tänka att den fick fyr först i medio av förra århundradet. Och dock anses den nu som en av våra viktigaste fyrplatser.

Jag skickar ut denna artikel i världen som en signal, ty jag anade fara i de där trakterna och hos de män som satt deras användning i fråga. Sådana finns det beklagligt nog mer än gott om och det är det slagets folk vi måste motarbeta. Ty det finns lyckligtvis andra värden än pengar här i livet, men dessa värden äro så lätt förstörda, att de måste omvårdas.

För den som är intresserad av gammalt kan jag berätta att på Fårön, Gottland, hos f. d. fyrvaktare Hjalmar Söderlund finnes ett museum som huvudsakligen innehåller fornfynd från Gotska Sandön. Det är visserligen icke vetenskapligt ordnat, men det ger dock en aning om Sandöns möjligheter. Nu är det lätt att komma dit, ty nu kan man med automobil och färja, och sovande, om man vill tillryggalägga vägen däremellan och Visby. Där finns flintdolkar, nålar, bronsvikter, bronsspännen, bärnstenspärlor, brakteater, järnsvärd. yxor, gravurnor allt från Sandön. Och mycket av allt. Då man betänker, att detta museum är resultatet av en enda mans intresse och forskariver, en amatörs arbete, säger sig självt vad en systematisk och vetenskaplig undersökning skulle bringa i dagen. Och hur viktigt det är att ingen som icke har de riktiga förutsättningarna, får börja röra i sanden.

På en gammal koppargryta, keutagröyto (gryta att koka sälkött i), har herr Söderlund gjort anteckningar att den användes på Sandön, "når de gamblo lago där langa teider pa keutafiske (säljakt), nytplockning (nöt-), skipabärgning å rofferei. Da var he gott te ha e sleik gröyto."

Den anteckningen säger mycket.

*

Och härmed önskar jag frid och skydd åt den vågombrusade Sandön. Måtte dess dyner bindas allt kraftigare till skydd åt härligheterna därinnanför. Måtte dess skog få susa lika skönt melankoliskt som hittills, måtte dess timjantuvor alltid rodna lika härligt som nu. Och måtte jag åter få vada till armarna i dess blommande ljung. Må dess örnar få sväva ostörda och deras bo icke hamna i Riksmuseet, som det förra. Jag önskar frid åt dess väldiga måskoloni och åt dess stora paddor, vilkas förekomst ännu är mystik. Måtte den sällsynta jätteskalbaggen, Ergates Faber, ännu få surra i kvällningen och måtte sälarna ännu i århundraden lägga sig till ro på stenarna nedanför fyren medan det mörknar över havet och dyningen sakta slickar den i solnedgången gyllene sanden. Och frid över alla de döda, vilkast ben multna i gravarna!

Men åt illasinnade och kallhjärtade inkräktare önskar jag ofrid. När jag tänker på dem vill jag fylla deras bröst med fasor och frammana de rysliga skuggorna av mördade ester och guter och rospiggar. Jag vill låta drunknade ryska sjömän spöka för dem medan skenet från fyren sveper över skogstopparna och gör stigen villsam och ögonen bländade. Och jag frammanar Gottbergs, den siste sjörövarens, vålnad och det ännu levande Sandötrollet med sin svarta hund.

Men framför allt: låt Gotska Sandön bli nationalpark!

P. S.

Sälstudium

Det är landvind och sälarna ligga och sola sig på sina stenar eller simma omkring i det smaragdgröna vattnet på revet. Jag ligger dold i strandhavren på mindre avstånd än ett ordinärt harhåll och studerar dem. Jag har lagt mig så, att de ej kunna känna min vittring, ty då skulle de ögonblickligen ge sig därifrån.

På en stor sten ligga två gråsälar och leka med varandra. De visa tänderna och nafsa efter varandras nosar, grymta och snarka av välbehag, vända varandra ryggarna, vältra sig vällustigt, nafsa igen och parera utfallen med skrävlingarna som boxare. En annan säl försöker komma upp på stenen men tillbakavisas med ett ilsket väsande och grinande käftar.

En bit utanför dyker en väldig gråsäl upp med en meterlång lax i gapet. Han har gripti den tvärsöver nacken och svänger den av och an tills den blir stilla. Då tar han ett fast tag med ena skrävlingen under gällocket och river av köttet på ena sidan av laxen ända till analfenan, släpper laxen och slafsar i sig köttschoket, tuggande och stånkande av välbehag. Så dyker han efter laxen, kommer upp med den igen med samma grepp om nacken och behandlar den andra sidan som den första.

Och jag kan inte låta bli att tänka på gamle Tom Piper, när han satt på Du Nord och åt sitt dubbla extra smörgåsbord. Han åt ansjovis ungefär på det sättet och påminte för övrigt inte så litet om en gråsäl av fetaste och största slaget.