Muskelfysiologi
Det finns tre olika typer av olika muskelfibrer:
a) glatta muskelfibrer b) hjärtmuskelfibrer c) skelettmuskelfibrer
Glatt muskelfiber.
Den glatta muskulaturen står utanför vår medvetna kontroll. Den styrs av det autonoma nervsystemet, hormoner eller andra kemiska signaler. Vissa glatta muskler kontraheras även spontant utan givna signaler.
Hjärtmuskulatur.
Hjärtmuskelcellerna finns, som namnet tyder, i hjärtmuskeln. De styrs, som de glatta muskelcellerna, av det autonoma nervsystemet och av hormoner.
Skelettmuskler.
Skelettmusklernas form och muskelfibrernas arrangemang inom musklerna varierar inom vida gränser. Man kan indela musklerna efter fibrernas arrangemang, ex. efter deras yttre form. a) parallellfibrig muskel : när muskelfibrerna i stort sett löper parallellt med muskelns och senans längsriktning. b) snedfibrig muskel: när muskelfibrerna är riktade i en mer eller mindre sned vinkel mot senan.
Skelettmuskulaturen är uppbyggd av ett antal muskelfibrer (muskelceller). Dessa kan inte ersättas genom celldelning vid eventuell skada. Istället sker tillväxt av återstående muskelceller för att kompensera kraftbortfallet. Muskeln omslutes av en bindvävshinna kallad muskelfacia. Inuti muskeln är fibrerna ordnade i buntar, som var och en hålls samman av en bindvävshinna. Det finns tre typer av skelettmuskelfibrer: - Typ 1:Röda ( långsamma), som får sin huvudsakliga försörjning via syret.
- Typ 2a:Snabba, som vid viss träning kan ändra karaktär och bli mer lik Typ 1- fibern, d.v.s. förses med energi via syret.
- Typ 2b:Vita ( snabba), som får sin huvudsakliga försörjning via spjälkning av glukos utan syretillförsel.
Varje muskelfibrer innehåller flera cellkärnor och har ett tvärrandigt utseende. Muskelfibrern består av ett stort antal myofibriller. Dessa består i sin tur av två mindre enheter, filament, varav det ena är uppbyggt av aktin och det andra av myosin, vilka båda är proteiner. Muskelkontraktion orsakas av reaktioner mellan aktin- och myosinfilamenten. Dessa glider utefter varandra och förkortar respektive förlänger därigenom muskeln. Muskelfibrerna kan på detta sätt förkortas upp till en tredjedel av sin vilolängd, eller upp till 50% av utsträckta läge.
Muskelfunktion
Musklernas primära funktion är att genom sin förmåga till förkortning (kontraktion) och förlängning (relaxation) ändra skelettdelarnas läge i förhållande till varandra.
Skelettmusklerna är i båda ändorna fästade vid skelettet med en sena. Senor består av buntar av kollagen bindväv. Sentrådarna är invävda i periostet och tränger även in i själva benvävnaden. De är platta för platta muskler, eller tjocka repliknande för spolformade muskler. Musklerna arbetar som regel inte en och en utan i muskelgrupper kontrollerade av nervsystemet. Man skiljer på statiskt (isometriskt) och dynamiskt (isotoniskt) arbete.
Statiskt: när muskeln kontraheras utan att någon rörelse äger rum i leden.
Dynamiskt: när muskeln påverkar ursprung och fäste med kraft under det att muskelns längd förändras. Om muskelns kraftinsats gör att ursprung och fäste närmar sig varandra, säger man att muskeln arbetar koncentriskt. Om muskelns kraftinsats görs under det att ursprung och fäste avlägsnas från varandra, säger man att muskeln arbetar exentriskt.
En muskel kan utveckla upp till 40 procent större kraft vid maximalt exentriskt arbete, jämfört med maximalt isometriskt arbete. Den koncentriska förmågan att utveckla kraft sjunker ju snabbare muskeln måste arbeta. Muskelns fysiologiska tvärsnitt är den yta som upptas av snitt lagda vinkelrätt mot muskelfibrernas riktning. Ju större denna yta är för en muskel, desto större är dess maximala kontraktionsstyrka. Muskelns motstånd mot kontinuerlig passiv töjning kallas muskeltonus. Hur kraftig muskeltonusen är beror på motståndet i leder, bindväv etc. och på hur många tvärbyggor som är igång i muskeln.