stendikter
Doften av tång
Doften av tång
fukten
i sommarnatten
tränger sakta in
fäster själens öga
vid intighetens svåra kamp
för sin
existens
sitt berättigande
i
skuggan
av tidens flykt
mot ideal
frukter av
gångna sekels
drömmar
Dock kanske
intighetens vara
är
befrielse
avsaknad
av dogmers tryck
mot ögat
Vilan
accepterandet
befriar
löser rädslan
Närmare
omöjlighetens
gräns
finns
den kosmiska glädjens
totala anarki
Befria ögat!
En ny tid
En ny tid
nya visioner
vid det omöjligas gränstrakt
Fläckar poleras till glansfullhet
på själens vapensköld
Gelen stelnar till formbar lera
- mejseln bryter vägen
till mitt nya liv - mitt nya jag
Att leva i nuet!
Barnets värld
Allvarslek
skratt och gråt
en ny regel
livets spegel
grå tristess
skaparlust
frihetslängtan
iver, trängtan
Tid att finna
tid att hinna
samla mod
Blå fågel
I väntan, i väntan
soldnedgång i öster
framåt sakta flyger
en liten fågel
Blå fågel, gul fågel
vilket gör detsamma
alla har de ett gemensamt
friheten till
flykt
Moskva 1974
Jag såg henne på tåget till Sundsvall
Jag såg henne på tåget till Sundsvall
Hennes panna var fri
Jag såg när hon tuggade sin färdkost
Jag kunde inte låta bli
Det var något särskilt med pannan,
och ögonen, hårets färg
Hon satt endast två stolar bortom
Jag rös genom ben och märg
Nu rynkar hon pannan och tittar ut
Vad tänker hon på?
Hennes jacka hänger på kroken
En dam sitter mellan oss två!
Hon tittar på skogen, på träden
och upp i det grå.
Jag tar en skumbil och tuggar förstrött.
Hennes jacka är blå!
Tänk om jag skulle resa mig upp
och gå dit
Nu är tantens hår i vägen igen!
Mina ben rör sig inte en bit
Nej, bäst att vara som svensk i gemen
sitta tyst, tugga en bil
Jag såg henne på tåget till Sundsvall
sex timmar och fyrtio mil
1984
Julen 90
till min vän Roland!
Ensamhet - förtvivlan
vänskap - mod
vilja att lära
krypa, gå
stå
längtan - saknad
lust och ömhet
tid att lära
krypa, gå
stå
gråt, min vän,
gråt
Vatten
Vatten
skapande, förgörande vatten
livsbejakande vatten
genom årmiljoner mot nya dimensioner
renande såväl kropp som själ
Blod - rött vatten
En människa är 65 % vatten
Tungt vatten - sönderdelat vatten -
människans skapelse
förintande
ond, bråd död
död
brännande smärta
Svalkande vatten mot heta pannor
livets byggsten
vatten
Regnbågens färger - visioner av nytt liv
Vatten skapar åter vad människan förgör
Vatten !
1981
Våren 1985
Hästen vid kanten av grågrönt fält
betar fritt och dricker
vårens sav och sommarens äng,
se hur träden spricker.
Våren sprang så ur vintern fram
sommaren snabbt sig ock danar.
Vi, som så senfött vaknar upp
känslor i magtrakten anar.
Se, hur vi bygger oss murar mot dem
se själar i vånda sig vrida.
Låt känslan få verka en liten stund,
låt ärligt naturen få skrida
fram i ett stort och bullrande skratt,
över åkrar och ljusgröna hagar.
Kärleken blomstrar i skog och på äng,
allt enligt Skaparens lagar.
Dödsvälten
När man ser människors hysteri
och de sjukas krysteri
då börjar man fundera
vad kommer mera
All världens nöd och svält
kan liknas vid en vält
som krossar allt och alla
och får allt att falla
Kultur och religion
blir offer för en stagnation
Individen och dennes privilegier
blir åsidosatta av en massa regler
Vad händer med oss
när de stora som slåss
låter oss förfalla
i en hög av kallt stål och galla ?
20 juni 1972
Frihet
Är en gräsand fri
där den vilar i rinnande vatten
och putsar sin fjäderdräkt ren ?
Är en svala fri
där den flyger på jakt
efter föda en vårdag lång ?
Är en människa fri
där hon strävar sin dag
med att söka sin lyckas frid ?
Eller är frihet blott en kamp
inom varandets jag,
dag för dag
i saknad av helhet och lag ?
Den västerländska kulturens
största missuppfattningen
är att livet ska gå med vinst.
okänd
Du kan inte hindra sorgens fåglar
att flyga över ditt huvud
men du kan hindra dem från att
bygga bo i ditt hår!
månstenar
Bilderna av dig
Om du visste vad du slår mig
med din grälla häpenhet
att du aldrig sett din stora ensamhet
Alltid samma vida ögon
alltid samma häpna mun
att du aldrig sett på konsten i mitt rum
Ta en stol och känn dig hemma
ta en titt på mina väggar
där finns tomheten församlad
som en bild av själens galleri
Ta ett glas och känn dig hemma
blir du trött på vernissagen
minns att tavlorna du ser på
är de bilder du har gett av dig
Nu är vernissagen över
sherryn slut och konsten glömd
och ändå står du där kvar med öppen mun
Ensam
Man känner sig aldrig så ensam
som när man är en om att vara två
som när hjärtat sina strängar ljuda
utan att någon hör på
Man känner sig aldrig så hjälplös
som när andra förändrar vårt liv
som när andra styr vårt öde
och tystnaden ersätter kiv
Man känner nog aldrig sådan tomhet
som när den man älskar far bort
som när kärlekens ljuvliga flöde
den sinar så saktelig bort
Då var det du
Då var det Du
nu är det jag
som ligger kvar i sängen
när klockan ringer till dagens "plikt"
Men det var jag
då liksom nu
som bad till Gud att ge mig handen
som tröst,
som hjälp,
som styrka,
i den svåra stund då du säger
att du inte älskar mig längre,
då du säger att min kärlek kväver ,då du tycker
synd om migistället för att tycka om
,ett ord så hatat, så tomt
,så utan framtidstr
o.
Tystnad
Tystnad
tystnadens
tystnad
benvit tystnad
kvävt skrik
ångestens kärna - tystnad
snörpt pulsåder
Inget sagt är inget gjort
Ett liv - ett tillstånd - en väntan
möter
hennes vekhet - ett dubbelt liv
möten i tid och rum
tankar som flätas
kyssar i smyg
glädje med sorgkant och flor
jag får mig själv kondolera
- i tystnad
Tystnad !
Eftermiddagssol
Min panna faller handlöst mot bordet.
Gråten,
som ett dihungrigt barn gnyr,
sköljer över mig.
Förtvivlan,
brustna hinnor
på ögats själsrundel.
Självömkan,
sorg...
Äkta sorg och
kärlek
utan gränser.
Som ett dihungrigt barn
i mättnadens
vila
på persikobröst.
förlåt!
Jag väntar här.
Var min tröst,
täck all kyla
med ömhetens pläd,
var mig nära,
kärlekens gud
vill oss väl.
Ditt skratt,
ditt leende
smälter
ner min vredes
skarpa klinga
i
hjärtats bottenlösa brunn.
Catgut
tråden slits
sakta sönder
repas upp
brister långsamt
jag hänger
slänger i
livets fångstnät
krampen
krampen hårdnar
långsamt, trångsamt
snöras
ögats bot
catguten skaver
förbeningen
förbanningen
förmaningen
föraningen
förlamningen!
Vem var du?
Marssolen
Marssolen bryter
isskorpans hårda yta
tänjer livsledans tråd
att brista
Ögat svävar
Utan tryck på
aortan
flödar ljuset
åter
milt och varmt
Kreta
Vreden
den smärtsamma vreden
naken förtvivlan
ingen att sparka på
ingen att slå
Rum med havsutsikt
dubbelsängen, skådeplatsen
slagfältet
Gråtens katharsis
närhetens gråt
ångestens kramptag
vilans famntag
Lek i vågskvalp
skratt och närmande
saknadens drömvärld
sköljandes
i eviga vågor
på frilagd artär...
Tungt sinne
hjärtats kramp
blodsmak då
minnets låga bränner hål i
ömtålig hud
på frilagd artär är
smärtan
obeskrivlig
navelsträngen strypt - men intakt
krampen hårdnar
besvikelsen
på det största i livet;
kärleken !
När hinnan brast
förvirringen
ostronkniven slö
snittet grovt
thorax öppet
pulserande
sakta
döende
naken
med gylfen vidöppen
våldtagen av framtiden
Opaler
finns det bara
en väg kvar - uppåt! -
eller ligga kvar.
Äkta sorg är kreativ !
Blås mitt hjärta
Blås mitt hjärta, toner så sköna,
som silverflöjtens skimrande lans
Blås till upprop och paradera, stolt
för känslan av rusig dans
Blås, och spegla dig i hennes ögon,
så bruna att ädlaste trä ej gives chans,
att tävla i lyster skönhet och glans
Blås och sök lyckan i hennes smittande skratt,
hennes leende så ljuvt, hennes sköna gestalt
Blås och ge liv åt var tanke som ryms
på det vita ark som hör och ser allt
Blås, mitt hjärta, toner så sköna
att sött blir av det som var salt
i det öppna sår jag bär med överallt
a Dulcinea I
Mitt hjärta flyger
på hoppets bevingade ankar
mot tryggheten
i min älskades famn
Ljuset, som leder mig,
växer starkare
och starkare
men ännu verkar vägen lång och svår
än ömt smeker den hjärtat
än ont river den
Dimman upplöses, försvinner
och tätnar
igen...
Hoppet bär dock hjärtat mitt vidare
med kärlekens kraft och ledsyn
igenom dimman
mot ljusets boning i fjärran
där min älskade bor
a Dulcinea II
Se,
där är ljusets boning
skimrande tinnar i oändlig resning
Hoppets ankare lyfter mig över
språng och pass,
lätt svävar hjärtat i hoppets famn
med den berusande pirrigheten
i magtrakten
Porten står på glänt
I eldskrift ristas vägen in
med kärlekens blindskrift
Ljuset växer starkare och starkare
Evighetens perspektiv
är nära
Snart...
Nyårsafton 1978 när alla
lämnat scenen och kvar jag
ensam står bland glitter och brustna
glas. Det nya året är kommet, min
själ sluter alla sår.
Men ett ärr det blöda och har svårt
att läka, vem kan väl det förstå ?
Lagrima
Hej, du min vän
välkommen hit!
Låt mig få ge dig orden som
du hört så månge gång förut
Lätt blir det så
att orden blir få
men vad gör väl det så länge
som de ordens mening bestå
På livets träd det ristat stå
för just oss två
tre små ord där skrivet är om livets
nyckel, kärlek, hopp och tro.
Kom min vän och låt oss gå
sakta hand i hand
Låt oss få njuta livets frukter
de som vi ännu kan nå.
Snart jag frambär
vad hjärtat mitt lär
tag då emot mitt hjärtas budskap
inom dig - ty så det är.
Jag älskar dig
Tag min kärlek till dig.
Bohems klagan
I hopp att allt dig väl står
i livets skiftesgång
min penna fritt nu löpa får
till ljud från lokets sång
När tanken svävar fritt mot skyn
ibland och evigt nu
mot Lundgrens Anna ifrån byn
den by där vi var du
Då skrapar björkens knoppa gren
min själ, där djupa sår
ha läkt i vinterns bleka sken
berörs i ljusets vår
Än leva dock en viss bohem
om än i själslig nöd
I kraft av gammal nedärvd gen
jag skaffar dagligt bröd
Drömvers
En drömvers nu, en torkad ros
i blomning kanske står
i grynings timma, var dag så ny
likt rosorna du får
Litet bett är gott
Litet bett är gott
Örats vindlar - svindlar
Läppar söker läppar,
öga, hud
kysser varsamt,
hett, ivrigt
nära djupet
darrar jag
handen svävar,
vibrerar
ögat vilar längs
ditt ryggslut
Jag
i dig
stilla, vila
åter växer livet
inuti mig, inuti dig
för oss
En ny morgondröm
Ditt nyckelben
en båge sinnlighet
runt höftbenet väter jag
sakta
din kropp
blåser lätt en vindil
av lust
kysser
med täta, täta slag
längs med
biter
lätt
örats snibb
tungspetsen retar
kyssen, hettan, pulsen
sammansmälta kroppar
vävda själar lyfts
mot evigheten
Jag
i Dig
en morgon
Ville vore väl din själ
Kärlek är en stormflod
väller över alla bräddar
kärlek är vårt livsblod
livet självt det räddar
Renhet är din strävan
ljus och form i harmoni
världen ser du nu med bävan
splittras tu i kakafoni
Ville vore väl din själ
flyga högt mot himmelen
lösa dig från kroppens träl
stjärnan åter se igen
9 jan
Akvarell
I hjärtat mitt där vilar den
en bild i akvarell
som målats på i trenne år
på dagen och var kväll
Den formats har av livet själv
i ljusa färger, mjuk pastell
med stråk av grått från smärta svår
och svart från sorgens päll
I allt det är en bild av dig
du ljuva, sälla, rara
den blekna ej, dess sken
syns starkt fördjupas bara
Mitt hjärtas pensel målar nu
en bild så himmelskt skön
där du och jag i hjärtats glöd
så ödmjukt ber en bön
-Vår Gud, välsigna vårt förbund
ge styrka åt vår tro
låt oss få leva samman nu
i hägnet av din ro
Livets
största tragedi
- att inte vara älskad.
De var aldrig
besvikna på mig...
-aldrig!
Lågan speglar
Bruten flinta
vass kant
skårar skinnet
flår ett jämt skikt
Fettet hackas
smälts till ister
-Vekar trimmas
eldar tänds
ljuset brinner
oss till skänks!
Lågan speglar
återsken
i stenens märg
skuggan
livets nerv
Idag tog Oboyen slut
Ett år har gått
och mitt öga fryser
Blicken stelnar och dör
men ögats kärna lyser
1989