Denna Hemsida är skapad med JOYHTML 99
Senast uppdaterad april 07 1999 av cecilia-w@swipnet.se


När Adam föddes


Vår Adam var planerad till den 9 mars men jag hade tippat på den 7:e. På onsdagen den 3:e mars sa jag därför till min sambo att nu är det nog bäst att gå ut och storhandla lite käk + att hämta barnvagnen för nu kan han ju komma när som helst (vi visste att det var en pojke då jag gjort fostervattensprov). Vi bestämde att vi skulle fixa alltihop på torsdagen.

På onsdagskvällen älskade vi med varandra (kanske med en halvt medveten tanke på den välkända färdknäppen) och på torsdagsmorgonen när jag vaknade låg det en slemklump på lakanet. Jag trodde först det var en fläck efter gårdagens övningar men när jag kollade mer noga så förstod jag att det var slemproppen som gått. Jag kände mig också väldigt annorlunda i livmodertrakten, det liksom småvärkte som vid en menstruation men jag tänkte inte så mycket på det för jag visste ju att efter att slemproppen gått kan det ju ta flera veckor ändå.

Vi åkte ut på stan och handlade och hämtade barnvagnen och småvärken fortsatte hela tiden. På kvällen började värken dock ta fart och vid 9-tiden förstod jag att det var riktiga värkar det handlade om, dessutom kom det ännu mera blodtillblandat slem som måste varit rester av slemproppen. Det var nu 20 minuter mellan värkarna och det gjorde rätt ont men det var uthärdligt.
Kl.23 gick Thomas min sambo och la sig men jag hade såpass ont att jag inte kunde sova så jag vankade av och an i vardagsrummet och läste allt jag kom över om värkarbete, när man skulle ringa förlossningen etc. Kl.4 på natten var det bara 5 minuter mellan värkarna och det var nog först då jag insåg att jag skulle föda snart. Konstigt nog blev jag helt lugn och alla tidigare nojor försvann, det var bara att koncentrera sig på värkarna och försöka vila mellan varje.

Jag ringde i alla fall förlossningen och frågade hur länge jag skulle vänta och barnmorskan sa att om det inte gjorde alltför ont och jag kände att jag klarade mig hemma så kunde jag vänta ett tag. Jag hade ju inte speciellt ont så jag bestämde mig för att avvakta. Det fanns då platser kvar på Möndals BB där jag bokat in mig. Mölndals-BB är något liknande ABC-kliniken men inte rikigt lika "strängt" när det gäller att inte ta smärtlidring men jag hade bestämt mig för att försöka klara mig med bad, massage och lustgas så det passade mig och de hade jättefina rum med megastora badkar.

Jag fortsatte alltså att vanka omkring i vardagsrummet och tog tid mellan värkarna. Kl.6 ringde jag mamma och sa att det var nog dags nu och då tyckte hon vi skulle åka in direkt innan högtrafiken satte igång. Väckte sambon som packade ihop sina grejer och jag ringde BB igen. Tyvärr fanns det nu ingen plats på Mölndals BB så det fick bli vanliga BB men vid det här laget brydde jag mig inte.

Vi åkte in, kom dit kl.7, och fick gå in i ett undersökningsrum där en barnmorskestuderande tog emot oss + en barnmorska som var hennes handledare. Nu skulle det bli en vaginal undersökning för att se hur öppen jag var och jag sa då åt Thomas att han kunde gå och äta frukost. Thomas lommade iväg och jag blev undersökt. Gissa om min förvåning när vi kom fram till att jag redan var helöppen, d v s 10 cm. Iväg till förlossningsrummet alltså utan Thomas. Väl där gjorde de CTG och kollade värkarbetet som nu var mellan 3-4 minuter. Jag var rädd att Adam skulle pluppa ut innan Thomas skulle hinna tillbaka men det gick bra.

Thomas kom kl.8 ungefär och då hade jag ännu inga krystvärkar. Någon bedövning vid det här laget var det ju inte tal om, (förutom lustgas), men det hade jag ju heller inte tänkt mig och lavemanget jag bett om var det också för sent för. Det gjorde ondare och ondare och kl.10 ungefär började de riktiga krystvärkarna som blev jävligare och jävligare att stå ut med. Så ont som krystvärkarna gjorde hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kunna göra. Det kände som om man hade en jättehemorrojd i arslet som bara måste ut! Ryggen höll på att gå av på mitten, tyckte jag. Lustgasen hjälpte inte alls så den viftade jag bara bort. Mina värkar var för svaga så när Adam pressats ut en bit så åkte han in igen. Man satte därför in värkförstärkande dropp så det skulle gå fortare men krystvärkarna höll ändå på i 2 timmar. Vi bytte ställningar: sidläge, sackosäck, ryggläge och till sist fick jag lägga mig i en förlossningssäng. Jag skrek och gormade och släppte alla hämningar. Thomas hejade på och var jätteduktig och plötsligt skrek han att han såg huvudet. Jag var då så utmattad och trött på hela alltet att jag inte orkade titta men plötsligt kände jag att det släppte lite och förstod att hela huvudet var ute - en underbar känsla.

Sedan ett tu tre låg han, en slemmig klump på min mage och skrek i högan sky. Jag darrade som ett asplöv i benen och kunde inte rikigt fatta att det var mitt barn som låg på magen, var mest lättad över att smärtan var över. San skulle moderkakan ut och det var en baggis. Hade spruckit lite men inte så farligt men man sydde lite.

Vi lämnades sedan ensamma jag, Thomas och Adam och vi bara låg och pustade ut allihop. Efter ett par timmar kom de härliga smörgåsarna och jag hade kunnat äta tio till. Sen bar det upp till avdelningen och det skulle till att lära sig ammas. Adam skrek, jag var dödstrött och kämpade på och till slut funkade även det ganska bra. På lördagen hade jag fått nog av sjukhusmiljön och ville hem och så blev det.

Jag är nöjd med min förlossning trots att de två sista timmarna var fruktansvärda. Den tog ju trots allt bara 5 timmar efter att vi kommit in till sjukhuset och förvärkarna var ju inte jobbiga alls. Att föda gör förbannat ont men resultatet är ju det underbaraste man kan tänka sig så man glömmer fort.