"Vänskap över går ofta i Kärlek. Kärlek Aldrig i Vänskap."

Du kom, Du log, Du fick, Du gick...

Jag ringde till Gud en natt i April. Han sa, fråga mig vad du vill. Jag frågade men fick inget svar. Ty det fanns inga markeringar kvar...

Love Is Not Right, Love Is Not fair. I Love U... But U dont care...

Mina ögon kan tindra, mina läppar kan le... Men sorgen i mitt Hjärta kan ingen se...

Volez-vous Coucher Avec Moi Ce Soir? ( He He...)

När jag ser in i dina vackra ögon så förstår jag att kärleken inte bara är Vacker. Den kan vara svår också. När jag hör din röst så kommer alla mina drömmar igen. Drömmarna om Oss... Vi båda på en strand. Vi båda i Kärlekens rus. Vi båda hand i hand...Jag försöker att förstå vad det var som gick fel... När jag kollar in i dina ögon så förstår jag... Så är det med kärleken... Den kommer och går.

Vi som skulle vara vänner. Varför gjorde du så mot mig? Jag har försökt att förlåta dig men det går inte. Varför kunde du inte vara glad för min skull? Varför kunde du inte låta mig för en gångs skull få det jag ville ha? Vi älskade varandra. Varför förstörde du den kärleken? Varför ljög du? Vi vet båda två att det inte var sant. Du ljög för att få honom tillbaka... Varför??

Kanske... Om jag blundar tillräckligt länge så... Jag vill vara i dina drömmar.

Du litade inte på mig? Min egen Familj litade inte ens på mig. Vad hade jag gjort för fel? Det var bara kärlek. Jag gjorde det för min skull. Kan ingen förstå att jag inte ville skada nån. Hela tiden har ni tjatat om att vi ska vara som alla andra Svenskar. Men varför låter ni mig då inte träffa den jag älskar? Ni förstår inte... Jag älskar honom!

Varför ska det vara så svårt att leva i den här världen? Vad har man att leva för? Livet är ibland ett rent helvete. Kan ingen hjälpa mig att förstå det fina med att leva? Kan ingen förstå att jag inte orkar mera. Varför skrattar alla när jag säger att jag inte orkar? Jag gör inte det. Jag försöker att hänga på så gott det går men hela tiden så kommer den där gnagande känslan. Undrar hur många gånger jag försökt att göra slut på allt? Undrar hur många gånger jag ångrat mig? Jag vet inte... Jag vet ingenting. Hjälp mig...

Det måste finnas nån som kan älska mig för den jag är...

När jag sitter här alldeles ensam i mörkret så känner jag att jag behöver nån... Jag behöver nån att älska, jag behöver nån att kunna prata med. Mina vänner dom ställer upp för mig men det är något som fattas. Det som fattas är det där Ljuset som gör livet värt att leva. Jag är en sån som till ytan är en väldigt glad flicka. Men ingen vet vad jag har gått igenom. Jag är bara 15 men ändå fullt medveten om hur jag ska ta slut på allt... Jag är bara ett barn. Jag blir uppfostrad att klara mig själv. Men jag behöver nån. Jag har blivit uppfostrad att lyssna. Men vem lyssnar på mig?

Mina ögon är röda, mina läppar är blå. Jag skriker om hjälp, men ni fortsätter att gå...

Sakta plockar jag fram ett rakblad från min låda. Jag tänker snabbt igenom, varför?? Men jag har inget ordentligt svar. Varför lever man?? Kanske för att dö... Varför är det så svårt?? Annars hade det varit för lätt. Ljuset faller ner på rakbladet som jag håller mellan mina fingrar. Det glimmar till. Jag stoppar det i handen och knyter ihop min näve... Det svider, men jag känner ingen smärta. Jag vill... Sakta känner jag hur blodet börjar droppa från handflatan. Röda bloddroppar, som kristaller faller dom mot golvet. Det är vackert. Det röda blodet mot det ljusa golvet. Jag orkar inte mera...

Tårarna rinner som kristaller nerför mina kinder. Jag försöker torka bort dem men hela tiden fylls dom på av nya tårar. Vad gjorde jag för fel?? Jag finns, det, är nog det största felet. Förlåt min vän. Eller efter det jag gjort vill du nog inte vara min vän längre. Det var inte jag. Jag skulle aldrig säga något som inte var sant. Även om ingen verkar tro på mig, så hoppas jag att du kan förlåta mig. Jag förstår om mitt ord skadat dig med... Ryktet är inte sant. Varför skulle jag sprida ut att du var med barn?? Jag har varken sett eller pratat med dig på mer än 4 mån. Men jag har hört en massa. Jag frågade några av mina kompisar om dom hört något om vad jag fått veta. Men ingen visste nåt. Det var ju inte ens sant!! Dom spred ut ett falskt rykte, och jag fick skulden. Nu har ryktet nått dig... Jag är ledsen över vad som har hänt, men jag har aldrig sagt något för att skada dig. Min vän... Du behöver inte förlåta mig för det som hänt... Jag förstår. Sakta torkar jag bort den sista tåren och blundar. Varför får jag all skit??

Jag läger mig ner på det kalla golvet. Måste livet vara så här svårt?? Jag är bara 15 år. 15 år... Jag är bara ett barn. Ingen förstår mig. Ingen litar på mig. Ni bara fnyser åt mina problem. Problem?? Nej, så skulle inte ni kalla det. Ni skulle snarare kalla det... Ja ingenting. Kanske möjligtvis en svacka. En 15 åring är för ung för att ha problem. En 15 åring vet inte ens vad ett riktigt problem är. Men tänk om just denna 15 åring vet. Nej. Jag är ju bara ett barn. 15 år... Inte riktigt ett barn. Det vill vi inte bli kallade. Och vuxen?? Nä inte vuxen heller. Att vara 15 år är som att sväva mellan liv och död. Redo att möta döden men vill samtidigt stanna kvar i livet. 15 år och i en svacka. Snälla... Förstå mig. Jag orkar inte mera...

En vän...

Det känns bättre nu. Du talade om för mig att det fanns nåt att leva för. Du tog mig på allvar. Det kändes svårt att prata i början för jag kände dig inte. Men du gav inte upp, du ville att jag skulle få uppleva det vackra med livet... Jag har haft tur som träffat dig. Jag är en väldigt envis och jobbig flicka, men än så länge har du stått ut. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer att stå ut med mig ett tag till oxå. Tack så mycket för att du finns här för mig när jag behöver nån...

Tack Daniel för allt...

skrivna av: Anna Lydig

Att skriva ner sina tankar är ett bra sätt att rensa ut alla frågor... Frågor som man kanske aldrig kan få svar på...

/ Anna

Anna & Malin production Copyright ©