Kaféet vid Turbinhuset

Det var en regnig juniafton vid det lilla kaféet intill Turbinhuset. Bruset från ån var öronbedövande. Fukten fyllde näsan med en frisk doft. Och det luktade sjögräs. Ibland kunde man känna en svag doft av kaffe.
Kalle och Mari stannade och lät blickarna glida över de olika borden med alla mänskor som satt vid dem.
- Tror du vi kan fira festen här? undrade Mari med svag diskantröst. Det lät som om det var en tonårsflicka som pratade.
- Bara vi kan hitta en lämplig plats, där vi kan vara, hördes Kalles tenorstämma.
- Där inte Anders kan se oss, tillade Mari. Han kan dyka upp här när som helst.
Anders var Maris klasskompis. Han hade flera gånger frågat chans på henne. Men hon hade varje gång svarat med ett bestämt nej. En gång hade han försökt stjäla en kyss.
Vid bordet närmast dörren till kafébyggnaden satt två flickor i övre tonåren. Den ena drog med handen i sin långa, ljusa hästsvans medan hon pratade. Den andra flickan gungade i den fjädrande stolen och lyssnade till väninnans ord. Sedan kom hon med ett kort svar och gjorde några gester med händerna.
Vid första bordet intill räcket mot ån satt fyra människor i medelåldern. Två par. Vid nästa bord reste sig just nu två unga kvinnor och gick tillbaka in i huset med sina brickor sedan de ätit och druckit klart.
En halv minut senare kom några andra dit och satte sig. Det var två unga och två äldre människor. Kanske var det två par.
Vid nästa bord satt en flicka på så där tolv fjorton år intill räcket mot ån. Mitt emot henne satt en betydligt äldre kvinna med rödbrunt hår. Hon hade kort hästsvans. Intill den unga flickan satt en man med gråsprängt hår. Han var betydligt äldre än de andra. Han kunde väl vara farfar till den unga flickan. Eller morfar.
Vid nästa bord stod en kvinna och torkade av vattnet från en stol och från bordet. Sedan satte hon sig ner och ställde handväskan på bordet. Hon satt där en lång stund utan att göra någonting. tittade bara rakt bort mot kafébyggnaden. Hade hon kanske inte kommit hit för att äta och dricka något? Kanske hade hon kommit hit bara för att vila fötterna en stund.
Vid bordet längst ut mot ån satt en mamma med sin dotter. Det syntes på dem, att de var släkt. Båda hade ljust, krusigt hår. Flickan kunde vara så där en åtta år. Och mamman var kanske mellan trettio och fyrtio. De hade just ätit och druckit klart och gjorde sig i ordning att gå vidare. De reste sig och tog sina brickor och bar in dem i huset.
En man med två flickor kom just ut med sina brickor framför sig. Långsamt stegade de fam till kvinnan som satt där med väskan ställd på bordet. Mannne sa något till henne. Tydligen var det en familj.
Flickorna slog sig ner vid hörnbordet, som just blivit ledigt. De satte sig med ryggen mot ån, så de kunde se borden med de andra gästerna och huset i vilket serveringen var belägen.
Kvinnan reste sig och flyttade till samma bord. Mannen slog sig ner bredvid henne. På brickan mannen just satt ned på bordet stod två koppar till brädden fyllda med kaffe. Där låg också två bullar på små assietter. Kvinnan började med att smaka på kaffet. Mannen tog en stor tugga av sin bulle samtidigt som han lyfte koppen och förde den mot munnnen. Han drack en stor klunk sedan han tuggat i några sekunder.
Intill det bord där familjen satt var en trätrappa. som ledde ned till en liten smal gångstig som slingrade sig längs stranden av ån. Just nu var det ingen som gick ned dit. Inte heller kom det någon upp därifrån. Regnet hade nog gjort att mänskorna hellre höll sig inne i de små röda stugorna eller promenerade på asfalten.
Intill trappan men på andra sidan satt ett äldre par. På deras brickor stod kaffekoppar och små fat. Mannen hade en käpp, som stod lutad mot bordet. Vid kortändan av bordet satt en man. Tydligen hade han hämtat en torr stol från annat håll. Eller också hade han kommit hit senare. Tydligen kände han det äldre paret. Annars skulle han inte ha satt sig här. Han pratade hela tiden och viftade med armarna. Han försökte visa något med händerna, som han höll ungefär en halv meter från varandra. Var det storleken på något han köpt? Eller var det måtten på stolen han satt i eller på brickorna som man bar kaffekopparna på, när man gick ut och sökte sig en lämplig plats bland alla borden?
Kalle och Mari stod fortfarande kvar där vid ingången och lät blickarna glida över de olika borden. Mari skakade på huvudet och sa något med svag flickröst.
- Här är för vått, sa kalle efter en stund. Hans röst var betydligt grövre.
- Och för många mänskor, påpekade Mari. Det är inte rätta platsen för oss just idag. Vi behöver försvinna. Vi tittar efter hur set ser ut därinne.
De gick in genom ingången till den skumma lokalen och stannade strax de klivit över tröskeln. Kassörskan var just i färd med att ta betalt av en kund. Ljudet från kassaapparaten var allt som hördet. Och klirrandet av småpengarna hon lämnade tillbaka på sedeln.
- Här tycker jag det ser bättre ut, sa Kalle efter en stund.
- Vi sätter oss vid bordet längst ned i härnet, föreslog Mari. Vi har ju kommit hit för att fira i dag.
- Och en sådan fest, där man helst skulle vilja vara så osynlig som möjligt, klämde Kalle i.
De köpte var sin bulle och en flaska Jaffa. Kalle betalade och så gick de ned till bordet längst in i vrån och satte sig.
Då och då hördet något ljud. En röst. Ljudet från växelpengar och smällen när kassalådan flög ut. Kassörskan var upptagen så gott som hela tiden.
Kalle och Mari var fortfarande de enda gästerna som satt därinne.
När de ätit och druckit ur var sitt glas dricka, tog Kalle fram ett litet paket som han lade på bordet. Försiktigt öppnade han det. Där låg två guldringar. 18 karat. Han tog den ena och drog den på Maris ringfinger. Mari tog den andra och drog den långsamt på Kalles något tjocka ringfinger. Det gick lite trögt att få ringen över knogen, men det lyckades till slut. Efteråt förenades deras munnar i en lång kyss.
De var förlovade.