Byggnader, instrument, undervisning, forskning.
"Om det sker en förändring på ett ställe i samhället, blir följden en förändring på ett annat ställe." (Sagt vid ett seminarium i etnologi vid Stockholms universitet 1979.)
Under 1700-talet hade astronomin en obetydlig position vid de svenska universiteten. Varken Åbo eller Lund hade någon professur i ämnet. Men privatpersoner började bygga observatorier för att bättre kunna utforska rymdens, särskilt solsystemets hemligheter. Anders Celsius var professor i astronomi i Uppsala och utgav 1739 en broschyr med titeln: Nyttan av ett observatorium i Sverige. (Sinnerstad, 1974, s.126) I Lund hade Spole, som var professor i matematik, byggt ett eget observatorium, och i Uppsala hade Anders Celsius byggt ett torn på huset där han bodde vid Svartbäcksgatan. Därifrån utforskade han himlen. (Sinnerstad, 1974, s.127)
OBSERVATORIET PÅ OBSERVATORIEKULLEN
Tanken att Vetenskapsakademin i Stockholm, bildad 1739, skulle bygga ett observatorium väcktes
tidigt. Det låg i frihetstidens anda. Astronomin hade stor betydelse för sjöfarten som vid den här
tiden stod för en stor del av frakterna. Utan kännedom om stjärnhimlen kunde man inte bestämma sin
position, om man inte hade land i sikte. Och i Euorpa höll man på att gå över till den
Gregorianska kalendern, något som diskuterats och även prövats i Sverige, fastän under ett visst
motstånd. 1749 fick Vetenskapsakademin monopol på almanacksutgivningen, något som den skulle få
behålla till 1972. Almanackorna såldes i stora upplagor och gav akademin extra inkomster.
Redan 1746 kom astronomen Pehr Elvius med förslaget att ett observatorium borde uppföras i
Stockholm. Två år senare påbörjades byggnadsarbetet under Carl Hårlemans ledning, och 1753 stod
byggnaden färdig. Det kan tyckas förunderligt att man inte byggde observatoriet längre utanför
staden, men Observatoriekullen låg på den tiden i Stockholms utkant.
Förutom inkomster av almanacksprivilegiet fick man stöd till observatoriebygget från två håll. Genom
ett riksdagsbeslut fick Vetenskapsakademin kostnadsfritt byggnadsmaterial från bygget av Stockholms
slott. Och magistraten i Stockholm upplät området på Brunkebergsåsen till Observatoriebygget.
Förutom själva observatoriedelen med instrument och bibliotek inrymde byggnaden bostad åt
Vetenskapsakademins astronom, senare även bostad åt vaktmästare och assistent.
Varken Elvius eller Hårleman fick uppleva observatoriets invigning. De avled strax innan. Som Elvius
efterträdare valdes Pehr Wilhelm Wargentin, som varit elev till Anders Celsius i Uppsala. Det var
Wargentin som drev på införandet av den Gregorianska kalendern i Sverige. Dessutom inledde han
de temperaturmätningar som än idag görs vid observatoriet.
Daniel Ekström är en person som måste nämnas i detta sammanhang. Han var inte astronom utan
instrimenttillverkare och under vårvintern 1753 flyttade han in i en källarlokal i observatoriet.
Han hade lärt sig hantverket först i Sverige men sedan genom vistelse i England och Frankrike.
Till sin hjälp hade Ekström fem lärlingar och tre gesäller, så det blev ganska trångt där nere.
Ekström hade uppdrag att köpa in instrument åt Uppsala universitet, och därmed blev han insläppt i
instrumentmakarnas lokaler vid sina besök i England. Genom en för tidigt död 1955 hann Ekström
inte vara verksam i observatoriets så länge. Det var meningen att gesällerna skulle ta över, men
de lyckades inte utföra Ekströms hela hantverksskicklighet i praktiken, varför verksamheten så
småningom upphörde. (Amelin)
Wargentin avled 1783. Under hans efterträdares tid hände först inte så mycket. Så småningom började
man mest syssla med geodesi och perioden har därför blivit kallad den "Geodetiska perioden".
Nästa period som följde. den celesta mekanikens period, började 1871, när Hugo Gyldén blev
Vetenskapsakademins astronom och den fortsatte även under Karl Bohlins tid 1897-1927.
Undervisning, forskning:
Under Gyldéns tid grundades Stockholms högskola (numera Stockholms universitet) och Gyldén höll en
serie föreläsningar.
Bland kända elever vid Stockholms gamla observatorium var statsministern Hjalmar Branting som var
en av Gyldéns medarbetare, och det sägs att även August Strindberg ska ha studerat himlen från
Observatoriekullen. (Jargelius, s.15)
OBSERVATORIET I SALTSJÖBADEN
I början av 1920-talet började man därför planera ett nytt observatorium, och det fanns tre viktiga
orsaker. Staden hade växt. Röken från skorstenarna, ljuset från gatlyktorna och vibrationerna från
trafiken störde observationerna. När fotografin började användas av astronomerna visade det sig
att det var omöjligt att ställa upp nya känsliga instrument i gamla observatoriet, som nu blvit
helt omringat av staden. (Sinnerstad, 1974, s.132)
1927 blev Bertil Lindblad, som studerat astronomi i Uppsala, föreståndare för Stockholms
observatorium och planerna på ett nytt observatorium tog fart. Vattnet i söder och öster gav
garantier för att inga störande ljus skulle uppträda, samtidigt som man hade horisonten fri åt dessa
håll, eftersom det mesta man observerade låg på söderhimlen. (Lindblad.P-O. s.96)
Och Saltsjöbaden låg tillräckligt nära Stockholm för att observatoriet även skulle kunna användas
av studenter boende i Stockholm och på ett eller annat sätt knutna till Stockholms högskola, som
universitetet kallades på den tiden.
Precis som när gamla observatoriet byggdes vid mitten av 1700-talet stod man även nu inför
ekonomiska problem. Stockholms stad gav 900 000 kronor som återköp av området där gamla
observatoriet stod. Och Alice och Knut Wallenbergs stiftelse skänktes 1 300 000 kronor under
förutsättning att även det nya observatoriet skulle kallas "Stockholms observatorium".
(Sinnerstad, 1974, s.134) Snart kunde bygget i Saltsjöbaden sätta i gång.
Hösten 1930 flyttade de första personerna till Karlsbaderberget. Med från gamla observatoriet
följde endast Lindblad och vaktmästaren. Alla övriga var nyanställda och kom från andra håll. (P.-O.
Lindblad, s.96) När Lindblad tillträdde tjänsten som Vetenskapsakademins astronom gjorde han sig
av med flera biträdande astronomer för att ge plats åt yngre förmågor tränade i Uppsala tillsammans
med honom själv och Östen Bergstrand (Holmberg).
Den nya spektralanalytiska metodologin kom att ligga till grund för de
instrument som valdes till det nya observatoriet. Dessa metoder hade Bertil
Lindblad tillsammans med lundaprofessorn Knut Lundmark utvecklat under en
vistelse i USA. Utforskningen av Vintergatan var ett speciellt intresse för astronomerna i
Saltsjöbaden.
1937 fick man genom medel från Wallenbergsstiftelsen en ny verkstad för både mekaniska och
elektroniska arbeten och 1968 en elektronikverkstad. Där sysselsatte man fyra personer.
Några av instrumenten i Saltsjöbaden måste nämnas i det här sammanhanget.
Refraktorn, spegelteleskopet och astrografen har alla olika användningsområden och utgör ett
komplement till varandra. De kan därför användas vid flera olika problem sådana som enskilda
stjärnors natur och för att ta reda på stjärnornas allmänna fördelning i rymden. (Sinnerstad, 1974,
135) Den refraktor som användes var särskilt lämplig för att mäta små förändringar i stjärnornas
lägen på himlen, t ex vid dubbelstjärnor. Spegelteleskopet hade en stor ljussamlande förmåga.
Astrografen samlar ljuset genom linser men har ett ljusstakt vidvinkelobjektiv och är lämplig för
fotografering av stora områden på himlen. I ett litet hus för sig själv placerade man så småningom
ett radioteleskop. Eftersom radiovågorna tar sig genom materia var man inte beroende av att ha det
så högt upp.
1965 blev Per-Olof Lindblad observatoriets prefekt efter sin far Bertil. Han sysslade både med
optisk astronomi och radioastronomi, varvid bl a våra kunskaper om Vintergatan liksom om främmande
galaxer utökats. Här kan bara nämnas Råö rymdobservatorium, varifrån de radioastronomiska
observationerna gjordes.
Åtminstone under 1990-talet hade man, kanske varje år, öppet hus vid observatoriet i Saltsjöbaden,
då intresserade bland allmänheten kunde besöka platsen för att se byggnaderna, instrumenten
samt få en inblick i verksamheten. Ett sådant tillfälle var 12 oktober 1997, då man från berget
kunde betrakta en partiell solförmörkelse samt få en inblick i hur ett radioteleskop reagerade
under en sådan händelse.
2000-TALET OCH ALBA NOVA
Med tiden hamnade även observatoriet i Saltsjöbaden i ett ogynnsamt läge. Ljuset från Stockholm
och även Saltsjöbaden med omkringliggande områden blev störande. Dessutom stördes observationerna
av ljuset från strålkastarna på motorvägen söderut. Negativt var även att observatoriet låg för
nära havet. Och tekniken hade gått
framåt och de jordbaserade observatorierna hade fått mindre betydelse. Observatorierna på
rymdstationerna utanför jordens atmosfär var inte utsatta för samma störningar. En plats som
Saltsjöbaden var inte längre lika intressant på 1990-talet, som när observatoriet byggdes. Ville
man observera stjärnorna och planeterna från jordbundna teleskop, behövde dessa vara belägna på
höga höjder i områden med många soltimmar. Och man ville inte vara bunden endast till norra
stjärnhimlen. Dessutom är man numera intresserad av även andra områden av strålning än det synliga
ljuset. Dit hör radiovågorna, ultraviolett strålning, infraröd stråning, X-strålar och gammastrålar.
De viktigaste för astronomerna är radiovågorna, som har den fördelen att den kan passera genom
mörk materia.
Stockholms observatorium flyttade 2001 till AlbaNova, en ny byggnad vid Ruddammen inte långt från
Tekniska högskolan. Här finns optiskt teleskop samt radioteleskop för studenter vid institutionen.
Av Stockholms observatorium har det blivit en universitetsinstitution med undervisning som sin
huvudsakliga verksamhet.
Observationsarbetena har flyttats till observatorier i bl a Medelhavsområdet, på Kanarieöarna och
Andernas högplatåer i Sydamerika. Av dessa observatorier är en del samägda av flera länder. Den
rymdforskning som bedrivs i landet är förlagd till Kiruna.
Men även radioteleskopen har sin fiende. Mobiltelefonin har under det senaste årtiondet utvecklats
på ett lavinartat och för astronomerna hotande sätt. Hur stor framtid har de jordbundna
radioteleskopen här på jorden? Måste de också flyttas ut i rymden?
Som avslutning passar det kanske att återvända till Observatoriekullen. Till en början användes
observatoriets lokaler av olika institutioner vid universitetet. Men så småningom flyttade dessa
därifrån. Bl a när universitetet fick nya lokaler i Frescati.
Vad skulle nu hända med Stockholms gamla observatorium? Stockholms stad hade omkring 1980 planer
att sälja byggnaden, och Handelshögskolan, som inte låg långt ifrån, anmälde sitt intresse.
Men något gick snett och på försommaren samma år visade sig Stockholms fastighetsnämnd ha
långt framskridna planer på att bygga om observatoriet till moské. Husen på kullen skulle målas
vita och få en himmelsblå kupol och omges med en mur. En minaret skulle uppföras och för att
bereda plats åt fyrahundra bedjande skulle större delen av innerväggarna i det hårlemanska husets
nedervåning tas bort. (Monie, 2001,)
Men moskéfrågan fick en mycket bättre lösning. Hårlemans observatorium kom att bevaras som museum,
vilket vi får vara glada för. (Holmberg)
Vi har sett hur förändringen och utvecklingen i samhället påverkat observatorierna i Stockholm. Det ska bli intressant att se, hur länge radioteleskopen kan förbli placerade på jorden.
.
ALM, HENRIK, (1930), Stockholms observatorium. En byggnadshistorisk undersökning (Sankt Eriks
årsbok 1930, Stockholm, W & W, 1930, s.105-173)
AMELIN, OLOV, (2003), "Vår makalösa Ekström". Om Daniel Ekströms verkstad på observatoriet
1753-1755. (Huset närmast himlen : Stockholms observatorium 250 år, Stockholm,
Observatoriemuseet, 2003, s. 61-75.)
BERGSTRÖM, CECILIA (2003), En vandring i museet (Huset närmast himlen : Stockholms observatorium
250 år, Stockholm, Observatoriemuseet, 2003, s. 109-125.)
ELMQVIST, INGA, (2003), Vetenskap och kultur på Observatoriekullen under 250 år.
(Huset närmast himlen : Stockholms observatorium 250 år, Stockholm, Observatoriemuseet, 2003, s.
37-59.)
ELVIUS, T., (1953) Stockholms observatorium under 200 år. (Nordisk astronomisk tidskrift, 1953,
s.128-42).
FRÄNGSMYR, TORE (2003), Inledning. (Huset närmast himlen : Stockholms observatorium 250 år,
Stockholm, Observatoriemuseet, 2003, s.7-11.)
HOLMBERG, GUSTAV (2003), Astronomi vid Stockholms observatorium 1753-1931.
(Huset närmast himlen : Stockholms observatorium 250 år, Stockholm, Observatoriemuseet, 2003, s.
13-35.)
JARGELIUS, MIKAEL, (1980), Något om Stockholms gamla observatorium (Astronomisk årsbok 1979/80,
s.12-15)
LINDBLAD, BERTIL (1953), Stockholms observatorums utveckling och verksamhet (Stockholms
observatorium 200 år. Akademiens högtidssammankomst den 20 september 1953 i anledning av
200-årsminnet av observatoriets invigning. Särtryck ur K. Svenska Vetenskapsakademiens Årsbok
för år 1954, Stockholm, A & W, 1954, s.311-331)
LINDBLAD, PER OLOF (2003), Bertil Lindblad och det nya observatoriet i Saltsjöbaden.
(Huset närmast himlen : Stockholms observatorium 250 år, Stockholm, Observatoriemuseet, 2003, s.
95-107.)
MINNESSKRIFT vid invigningen av Stockholms observatorium i Saltsjöbaden fredagen den 5 juni
1931. (Stockholm, K. Vitterhetsakademien, 1931)
MONIE, KARIN (2001), Hårlemans gamla observatorium - museum för astronomi och naturvetenskap i
kulturell kontext. (Ikoner 2001, nr 3, s-26-29).
Även på Internet: www.btj.se/ikoner/arkiv/2001/pdf/01_03.pdf
RAMBERG, JÖRAN MALTE (1953), Stockholms observatorium 200 år (Populär astronomisk tidskrift,
1953 s.96-121, Ill.)
SINNERSTAD, ULF (1989), "Astronomy and the first Observatory" (Science in Sweden. Ed. T.
Frängsmyr, Canton, Mass., s.45-71)
SINNERSTAD, ULF (1974), Stockholms observatorium. (Nackaboken 1974, 123-48)
SVENSSON, SIGFRID, (1967), Almanackan. (Pleijel, Olsson, Svensson, Våra äldsta folkböcker, 1967,
s.173-199).