De sjunka åter ner i vattnets fägring,
och trollsk ses sjän i kvällens stjärneljus.
Förfäras dock ej över denna hägring,
nej, lyssna blott till skogens furors sus.
Och dessa furor skall med ord så ljuva,
för dig förtälja vad de sett en gång.
Men sätt dig ned på mossbeklädda tuva,
det tröttar dig ty sagan bliver lång.
De skall för dig då bringa klarhets ljusning
för vad du såg och vad du ej förstod.
Ty skogens förr så dova dystra susning,
du tydligt tolka kan till dessa ord.
Det var en gång -- ren svunna äro åren
när i naturen allt av fägring sken.
Linnéan spred sin doft fast gömd bland snåren,
och trasten sjöng sin sång ifrån vår gren.
Det var en natt, när allt var tyst och stilla,
när allting sov och tycktes andas frid.
Då intet anades av världens villa,
av all dess oro, split och kiv och strid
Då kom ett par så sakta ifrån bygden,
med tunga steg de vandrade hit ner.
Dess k&aruml;rlek gjort, de brytet har mot dygden,
och därför livet gav ej glädje mer.
På samma plats, där du nu tankfull sitter,
och lyss till sagan, som vi täljer dig.
Där led de båda vemodsstunden bitter,
förrn de tog steget bort från livets stig.
Där stred i natten tvenne själar unga,
en häftig kamp emellan liv och död.
Men hjärtats sorger voro dem för tunga
och "Frid ger döden" det inom dem ljöd.
Och flickans kind, som fordom varit färjad
lik solnedgångens himmel purpurrö'.
Den var nu utav sorg och smärta härjad.
och syntes blek lik vinterns vita snö.
Fastän hon kämpar svåra smärtan dölja,
då de så nära dödens gränser stod.
Det lyckas ej, på kinden syntes skölja,
i ymnighet den heta tåreflod.
Men ynglingen stod lugn i all sin smärta,
uti hans öga syntes ingen tår.
Han trycker handen mot sitt arma hjärta,
som snart uppå de sista slagen slår.
Han drömmer sig tillbaks till tid som svunnit,
en lyckotid, men ack så kort den var.
Då de sig trodde livets lycka funnit,
då kom den dag som sorgen med sig har.
Sin kära vän han hårt till bröstet sluter,
hon vilar tryggt uti hans starka famn.
Och än en gång de kärlekslyckan njuter,
i denna världens orosfyllda hamn.
Från hennes kind han torkar heta tåren.
Hon viskar sakta: Kära, kära du
det känns så tungt att dö i ungdomsåren,
men vad ger livet oss för glädje nu.
Jag har ej kraft att så av ödet prövas,
och mången gång med smärta tänkt jag har.
Uppå den dag du skulle bort att övas,
och fostrad bli till fosterlandsförsvar.
Du kunde då ej smärtans vägar jämna,
och då min sorg den bleve dubbelt stor.
Om du for bort och mig så ensam lämna,
när tiden nalkas att jag bliver mor.
Att taga dig det har de mig förnekat,
ty rikedom ej fallit på din lott.
Men den leken har de fåfängt lekat,
du vet varför vi hit i natt har gått.
Ja, intet skall oss båda kunna skilja.
Nej hellre skall vi då tillsammans dö.
Fastän vi bryter mot den högstes vilja,
vår grav vi bädda vill i denna sjö.
På flickans kind en rodnad syntes stiga,
samt hennes öga feberglansen får.
Säg vill du ej att vi oss båda viga,
förrän vi in i dödens rike går.
Vi viger oss förutan präst och tärnor
och utan fest samt utan bröllopsskrud.
Till vittnen har vi endast himlens stjärnor,
som blicka ned uppå en dödens brud.
Och ingen ring som vårt förbund förseglar,
det har du ej att ge din arma vän.
Men kärleken som ur ditt öga speglar,
den är en bild av själva troheten.
Så blev ett bröllop firat här på stranden,
till vilket blott naturens ande lyss.
Där prästligt tal förenade ej banden,
dess ceremoni bestod blott av en kyss.
Så skyndsamt ner mot vattnet sen de hastar,
där den skall redas deras våta grav.
De ropar högt då de i sjön sig kastar,
här finna vi vad livet oss ej gav.
Och bergets eko orden återklingar,
de sista ord som dessa talat har.
På vattnet syntes några vida ringar,
sen åter allt så tyst och stilla var.
Då dagen nalkas efter denna natten,
som detta hänt, som vi förtäljt för dig.
När solen spred sitt sken på Linsjöns vatten,
det likt ett sorgflor tycktes breda sig.
De höga furor som kring Linsjön vakta,
de tystna här ty sagan nått sitt slut.
Ett amen viskar du då fram helt sakta,
och skogens sus hörs dovt liksom förut.
Med hjärtat fyllt av vemodsfulla tankar,
du reser dig från tuvan mossbeklädd.
Och därifrån i nattens timme vankar,
uppå en stig av dödens brud beträdd.
Bland bygdens folk där lever än ett minne,
utav den dag då man de båda fann.
Med sorg i hjärtat och med dystert sinne,
de det för dig ännu berätta kan.
När som de togs ur våta grav de båda,
som slet sin livstråd i sin ungdomsvår.
En smärtsam syn det var att dessa skåda,
i mångens öga syntes och en tår.
Den väna brud nu lik en bruten lilja,
av frosten härjad i en tidig höst.
Men döden ej de båda kunnat skilja,
hon vilar tryckt intill sin brudgums bröst.
Så fördes bort till kyrkan högt på kullen,
som kransas av de höga askars rad.
Att gömda bli uti den kalla mullen,
två kistor, höljda utav blom och blad.
Så sänktes ner uti den mörka graven,
då klockors klang utöver nejden ljöd.
Ett par som tidigt nerlagt vandringsstaven,
på livets färd, då motgång kom och nöd.
En enkel grav på tysta kyrkogården,
du skåda får om du ditupp vill gå.
Där några blommor pryda minnesvården,
därunder vilar stoftet av de två.
Så talar folket än i dag om dessa,
av vilka jordens lycka aldrig vanns.
En ädel prins, en gudaskön prinsessa,
där kärleken var deras fursteglans,
Men vad som hänt vid Linsjöns dunkla vatten,
det endast furorna berätta kan.
Lyss du därtill i ljusa sommarnatten,
om ej du tror att sägnen den är sann.
Gå då till Linsjöns skosbeklädda stränder,
en sommarkväll och du gör detta rön.
Ur vattnet sträckes fyra vita händer,
mot stjärnehimlen vädjande i bön.
Så lyder sagan, sägnen så förkunnats,
av bygdens folk och utav skogens fur.
Då livets lycka dem ej hade unnats,
de drack i döden lyckobägarn ur.