Det var en tidig junieftermiddag. Solen sken och himlen var klarblå. Knappast ett enda moln syntes. Uppe på balkongen på Hellidens slott stod en man och blickade ut över staden. Allt var tyst och stilla. Vårterminen hade redan slutat för året. Sommarkurserna hade inte börjat ännu. Därför var det så tomt och lugnt överallt här uppe. Bara den ensamme mannen syntes. Han vandrade fram och åter längs balkongräcket medan han än riktade blicken upp mot tornet på slottet, än kastade en blick ned mot staden, för att beundra utsikten.
På balkongen stod en del plaststolar utställda. Eleverna hade tydligen suttit här och gjort sina läxor under de varma soliga dagarna. På stolparna som balkongräcket satt fast vid syntes mörkröda pelargoner utplacerade. Det knarrade i träet, när mannen promenerade fram och åter. En stark doft av impregneringsfärg spred sig i luften och nådde mannens näsa. Brädgolvet hade tydligen nyss blivit struket.
Långsamt vände mannen tillbaka till ingången, gick in och stängde sedan försiktigt dörren efter sig. Allt blev åter tyst. Bara en lärka hördes drilla högt uppe i skyn.
Efter en lång stund hördes ett fönster öppnas högst uppe i tornet. Det var mannen som tagit sig dit. Han ställde sig där och blickade ut över slottsbyggnaden, parken och skogen där bortom. Närmast under sig hade han de mörkgröna plåttaken med de många skorstenarna. En grå rök syntes stiga upp ur en av de närmaste. Mannen hade nyss gjort upp eld i öppna spisen i sällskapsrummet. Röklukten stack honom i näsan.
Uppe i skogskanten syntes elevhemmet med sitt mörkbruna plåttak och sin ljusa framsida där det låg inbäddat i grönskan. Där bakom tog skogen vid. Nya rektorsbostaden, kallad Vita villan, lyste i solskenet med sina vita väggar och grå tak. Längre ned syntes gamla rektorsbostaden, Gula villan, i gult fasadtegel och med orangefärgat tegeltak. Vägarna till de olika byggnaderna ringlade sig fram mellan buskar och träd i den stora parken.
Gräset där nere var nyklippt. Här uppe kunde man inte känna dess doft. Men däremot den som kom från en blommande syrénbuske. Dess violetta blommor skulle snart vissna.
Inte långt därifrån syntes Vulcans, hästens grav med stenen som liknade ett hästhuvud nästan gömd inne i ett buskage. Och bortom buskarna en sten med ett solur.
Något längre ned stack en hög sten upp. Det var en minnessten som restes en gång för att hedra Hans Henrik von Essen, baronen som lät bygga slottet någon gång under förrförra århundradet. Det såg då inte alls likadant ut som idag. Tornet var lägre och byggnaden hade bara två våningar. Hans Henriks son Alfred hade låtit bygga till en våning, en vindsvåning med takkupor. Och tornet hade fått sin nuvarande höjd. Lilla tornet syntes inte härifrån. Det skymdes av vinkelbyggnaden, som näst tornet var den högsta.
Rakt under sig kunde han se balkongen som löpte längs slottets framsida från tornet och ända till den höga vinkelbyggnaden, som satte stopp för dess längd. De röda pelargonerna liknade närmast röda prickar, där han stod och betraktade dem från tornfönstret.
Lilla kursgården , en liten oansenlig byggnad gömde sig bland träden, liksom var den rädd för att synas.
Längre ned syntes en större byggnad, Stora kursgården, där daghemsbarnen hade lekt i sandlådorna förra sommaren, om de inte vistades uppe i skogen. De blå lupinerna bildade en nästan sammanhängande färgklick i sluttningen ned mot dalgången. De växte utan att man behövde sköta dem. Som ett rent ogräs. Hade de en gång kommit dit och fått rotfäste, var det nästan omöjligt att bli av med dem.
Där nedanför kunde mannen se stora dammen och intill dem några mindre, fyllda med näckrosor och sjögräs. Lukten av stillastående vatten nådde inte ända hit, men man kunde tänka sig hur det kändes där nere. Himlen blänkte i det spegelklara vattnet. Här uppe kunde man se alla dammarna, men från balkongen rakt under visade sig bara den största. De andra gömde sig bland björkar, tallar och granar. Men här uppe kunde man se dem alla ligga och spegla den klarblå himlen och de gröna träden där bortom.
Bakom några träd låg skolhuset, där en del av undervisningen ägde rum. Det var tyst och stilla runt huset idag. Ingen fanns där nu. Inget hamrande hördes från silversmedernas verkstad.
Längre bort gick vägen från staden upp genom skogen. Då och då nådde brummandet från en bilmotor som arbetade sig uppför backen mannens öra. Och cyklister hördes ropa till varandra gång efter annan. Men så blev allt tyst igen. Bakom slottet syntes den snett vidbyggda flygelbyggnaden. Där nere var köksingången med sitt varuintag. Och inge långt ifrån syntes garagen. En påminnelse om den moderna bilburna människan. Annorlunda var det förr. När hästhovarna klappade och vagnarnas gnissel hördes, när de körde fram till ingången och husets ägare eller några gäster klev ur. Sedan förde kusken de svettiga hästarna till stallet, som låg på andra sidan vägen. Det fanns kvar än idag, fast ombyggt till bostadshus.
Mannen stod där och såg sig omkring under tystnad. Sedan nådde ett annat ljud mannens öron. Det var kyrkklockorna i staden som ringde till helgsmål. Mannens blick lämnade parken nedanför och gled längre bort. Ända till staden. Ett högt kyrktorn syntes sticka upp sin spira mot den blå himlen. Det var härifrån klangen kom. Lillklockans diskantröst blandades med den storas dova bas. Intill syntes ännu ett torn. Fast mycket lägre. En av frikyrkorna i staden.
- Allt du ser är mitt, yttrade Hans Henrik von Essen, när han en gång stod där uppe på Helliden och visade utsikten över parken, dammarna, skogen och staden.
Nu började luften bli kyligare. Mannen stängde fönstret och gick nedför trapporna. Det var säkert dags att lägga mer ved på brasan i öppna spisen.

Innehåll:

Harald Eklund: Min hembygd

Harald Eklund: Ett dödens brudpar

Mina dikter från Gröntuv i Gagnef

Min släkt

Helliden i fågelperspektiv

Paket på trottoaren

Turbinhuset i Tidaholm

.

.

.

.

.

.

.

.