Björngravar i Norden från år 800 och framåt

Innehållsförteckning:

.

Inledning
I. Björngraven i Karats
II. Björnfestens utbredning på Nordkalotten.
III. Björnbegravningar hos de finsk-ugriska folken
III.1. Samerna
III.2. Finnarna
III.3. Några övriga finsk-ugriska folk
IV. Björnfester och begravningsskick.
IV.1. Jordbegravning i Birka
IV.2. Ibn Fadlans berättelse om en vikingabegravning
V. De olika folkens utbredning och kontaktnät under vikingatiden.
V.1. Samerna
V.2. Vikingarna
Avslutning
.

Inledning

Hösten 1972 skrev jag en B-uppsats i ämnet religionshistoria i Uppsala. Den hade titeln "Björnkulten hos vogulerna" och behandlade den voguliska folktron när det gäller björnen och de jaktriter som man genomför från det man går hemifrån ut på jakt ända tills björnfesten är över och benen av björnen begravs.
Jag skrev om att det var viktigt att kraniet och benen måste bevaras för att björnen skulle kunna uppstå. Men hur själva begravningen gick till nämnde jag bara helt kort. Ämnet behandlades då helt ur religionshistoriskt perspektiv. Nu ska jag däremot försöka behandla björngraven som en arkeolog ser på den och med religonshistoriska fakta förklara varför björngraven ser ut som den gör.

I. Björngraven i Karats

II. Björnfestens utbredning på Norra halvklotet

Björnjakt och björnfester har hållits bland de flesta jägarfolk i norra Europa och norra Asien samt bland indianerna i norra Nordamerika. I Europa och Sibirien finner vi de finsk-ugriska folken, samt de uraliska, altaiska och turkiska folken. Björnkult och björnfest har förekommit hos alla folk, där björnar kunnat leva. Eftersom den fasta jordbruksbefolkningen flyttat längre och längre norrut och börjat odla upp jorden, har björnen trängts undan till skogsområdena.
Ett närliggande exempel på björnfestens undanträngande p g a att åkerbruket och boskapsskötseln bredde ut sig på jaktens bekostnad utgör större delen av södra och västra Finland. Skogsfinnarna i Värmland och Dalarna, vilka bodde långt från all annan bebyggelse bevarade seden längre än man gjorde i egentliga Finland.
Rent kronologiskt har björnfest förekommit minst sedan vikingatiden och fram till in på 1900-talet. Men den har blivit allt mer sällsynt, särskilt bland de folk som inte längre lever som enbart jägare, utan får sin huvudsaklinga bärgning från andra näringar.
I Nordamerika är det indianstammarna i skogarna i norr som firat björnfester. Även här har björnfesten börjat försvinna i och med att indianerna slutat leva av jakt och övergått till att försörja sig på annat, eftersom invandrande européer trängt undan dem och skövlat skogarna, där björnen vandrat omkring.

III.Björnbegravningar hos de finsk-ugriska folken

Hela björnfesten är egentligen en begravningsfest, där inte bara de som fällt björnen deltar utan hela byns befolkning. Hos voguler och ostjaker färdades bekanta och släktingar åtminstone förr långa vägar för att delta i en björnfest. En sådan festlighet innebar en stor ekonomisk uppoffring för den som fällt björnen, men det utgjorde en omväxling i det trista enformiga livet uppe i skogarna i norr.
Det är viktigt att björnens ben och kranium bevaras. Inte ett enda ben för slås sönder för att man ska kunna komma åt märgen därinne. Benen samlas efter björnfesten ihop och begravs. Det finns olika sätt att göra detta på.
Carl-Martin Edsman nämner den schweiziske forskaren Karl Meuli. Denne vidareutvecklar tankegångarna från undersökningen av de klassiskt grekiska offerbruken och konstaterar, att föreställningarna om den upphöjda begravningen av såväl djur som människa är desamma: att den döda kroppen skall få liv igen. Meuli återför denna tro på de jordiska kvarlevornas kontakt med det livgivande kosmiska trädet, som spelar en så stor roll i de schamanistiska jägarkulturerna. (Edsman. 1994 s.163, Den intresserade hänvisas vidare till Karl Meuli: "Die Baumbestattung und die Ursprunge der griechischen Göttin Artemis", s.1083-1118 i Gesammelte Schriften, 1975).

III.1 Samerna

Carl-Martin Edsman berättar om Samuel Rheens skildring av samernas björnfest 1671 och citerar följande om själva begravningen med normaliserad stavning och verben i singularis: "När köttet är förtärt, samlar de alla benen tillsammans, dem de icke sönderslå utan dem alla nedergrävas".
Björnens ben samlas ihop och läggs på samma ställe, där de suttit innan björnen dödades. Man begraver dem (Edsman 1994, s.64-66).
Bland samerna begravdes björnen enligt Fjellströms skildring 1755 "i en grop på kokplatsen med alla ben i sin "ursprungliga ordning", skinnlappen från nosen och svansstumpen, sedan man först avlägsnat alla prydnader, och näverstruten med albark. Det hela täcks med långa, kluvna träklabbar och granris. När allt är klart erinrar man på nytt björnen om den heder, som har bevisats honom och ber honom föra detta vidare till andra björnar (Edsman 1994, s.74f)
Ingen hund fick vara lös när björnen flåddes och hanterades, utan alla skulle vara bundna. Skulle någon olyckligtvis slita sig och snatta bort något ben eller något annat av björnen, så måste han gälda skadan med samma ben och kött av sin egen kropp. Benen efter björnen grävde de ned i jorden, på det att den där skulle vänta på sin långsamma uppståndelse (Edsman 1994, s.79).

III.2 Finnarna

Edsman skriver vidare, att "bruket av björntallar icke får isoleras från övriga ceremonier i samband med festandet på den skjutna björnen. Uppsättandet av björnskallen i en tall har i själva verket utgjort avslutningen och kröningen på den s.k. björnfesten, som på finska kallats karhunpeijaitet, dvs. "björnbegravning" eller "björngravöl". Emellertid har den ovan antydda, rationella tolkningen av björntallsceremonien förfäktats redan i början på 1800-talet av en, som väl känt till hela björnfesten och själv samlat primärmaterial till denna, nämligen C. A. Gottlund, bekant bl.a. för sina resor bland Sveriges finnbefolkning" (Edsman 1994 s.163).

(Den intresserade hänvisas till C. A. Gottlunds reseskildringar från Värmlands och Dalarnas finnmarker, där han berättar om björnkranier uppsatta i tallar)

Matti Sarmela skriver följande angående björntallarna: "The catch has been brought into the forest and placed in a pine tree to look towards the moon and the Plough. The bear’s skull had been returned to the pine tree, into which it had been lowered from the heavens according to the myth of the birth of the bear" (Sarmela

III:3 Övriga finsk-ugriska folk

Det händer att en fälld björn inte hedras med varken björnfest eller begravning. Hos vogulerna berättas det, att om en björn dödar eller sårar en jägare, måste den ovillkorligen straffas. Det sker genom att björnen bränns upp i eld med både skinn och ben. På så vis vill man förhindra, att den föds på nytt till ett fruktat monster i skogen och gör ytterligare skada, ty man tror att även själen dör i och med att kroppen förintas. Det gäller att förinta en farlig fiendes själ, för att den inte ska kunna uppstå på nytt, eventuellt klädd i en annan kropp. Det gäller att förinta själen. (Ur min uppsats: "Björnkulten hos vogulerna") När Khais söner bränner upp den dödade björnen, ser de alltså upp, så att björnens själ inte ens ska kunna undkomma i formen av en gnista. Därför slår de ned de uppåtstigande gnistorna. De gnistor som sänker sig ned mot mrken slår de uppåt. På så vis kan björnen inte uppstå varken som fågel eller kräldjur (MNGy III:2 s.116)

IV. Björnfester och begravningsskick

Björnfesten är egentligen en begravningsfest för den dödade björnen. Hur mycket kan sederna att begrava människor ha påverkat björnfesten?

IV.1. Jordbegravning i Birka

V.1. Ibn Fadlans berättelse om en avliden vikingahövding

V.2 De olika folkens utbredning och kontaktnät under vikingatiden.

V.1. Samerna

Förr bredde samerna ut sig mycket längre söderut än i våra dagar. Enligt recensionen av en artikel som Inger Zachrisson skrivit i "Björklinge förr och nu" framgår att det fanns gott om samer i Uppland förr i tiden. (UNT 06-06-29) Och Broadbent skriver: "Place names with the prefix and ethonym Lapp can reflekt Saami land-use prior to the 13th century. Thesenames extend along the whole Swedish North Bothnian coast to Stockholm and are even scattered in southern Sweden. Over 390 such names are known in Västerbotten County alone."

V.2. Vikingarna

Och vikingar fanns det även i Norrland. På Frösön finner vi Sveriges nordligaste idag kända runsten (Lofterud, s.44-45). Och de begravda benen under Frösö kyrka är troligen rester från ett vikingaboställe (Lofterud, s.46-47).

Avslutning

I en recension med titeln "För Björklinge i tiden" av en artikel av Ingrid Zachrisson nämns, att författarinnan visar på att det fanns gott om samer i Uppland förr (UNT 2006-06-29).
Bo Petré skriver om att björnfällar hittats i gravar och att de troligen utgjort statusobjekt. Han visar på handeln med björnskinn under bl.a. folkvandringstid och vikingatid. Handeln med skinn var den västenligaste handelsvaran. Men efter Birkas nedgång koncentreras handeln med Norrland österut och Gotland blir en maktfaktor. På grund av denna handel, om det var björnskinn eller renskinn det gällde (eftersom björnen var helig och samerna troligen var försiktiga med att sälja alltför många sådna skinn) så bör någon typ av kontakter mellan vikingar, vikingatida handelsmän och samer ha förekommit (Petré 1980).
I Finland har man hittills bara hittat ett fragment av en runsten, men det tyder på att det funnits vikingar i trakten. Det skulle vara intressant att veta, vilka fingsk-ugriska folk vikingarna stötte ihop med på sina resor till Bysans. ---

Litteratur:

Broadbent, Nevil D.: Saami prehistory, identity and rights in Sweden. http://www.nrf.is/Publications/The%20Resilient%20North/Plenary%203/3rd%20NRF_plenary%203_Broadbent_final.pdf
Datum:2008-01-06.
Edsman, Carl Martin, 1994: Jägaren och makterna. Samiska och finska björnceremonier, Uppsala, Dialekt och folkminnesarkivet.
Edsman, Carl-Martin, 1970:Jägaren, villebrådet och makterna. (i Norrbotten, Norbottens museum, 1970, s.37-60.)
För Björklinge i tiden. Recension av artikel av Inger Zachrisson i "Björklinge förr och nu" 2006, UNT 2006-06-29.
Lofterud, Curt, 1999: Frösön, Östersund, Jamtli.
Norrbotten, Norrbottens museum, Årsbok 1970.
Petré, Bo, 1980: Björnfällen i begravnngsritualen - statusobjekt speglande regional skinnhandel? (Fornvännen 75, s.5-14)
Saga och sed,
Ström, Folke, 1967: Nordisk hedendom, tro och sed i förkristen tid, Andra uppl. Göteborg, Akademiförlaget-Gumperts.