.
.
.
.
.
.
.
.
Arkeologiska fynd och utgrävningar av björngravar sedda i religionshistorisk belysning
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Förord
I. Inledning
II. Definition
III. Metod
IV. Björngravar i norra Skandinavien
IV.1. Björngraven i Grundskatan
V.2. Björngraven i Karats
V. Björnfestens utbredning på Nordkalotten.
VI. Björnbegravningar hos de finsk-ugriska folken
VI.1. Samerna
VI.2. Finnarna
VI.3. Några övriga finsk-ugriska folk
VII. Björnfester och gravskick
VII.1. Norra Skandinavien
VII.2. Finland och längre österut
VII.3. Jordbegravning under vikingatiden
VII.4. Ibn Fadlans berättelse om en vikingabegravning
VIII. De olika folkens utbredning och kontaktnät under vikingatiden
VIII.1. Samerna
VIII.2. Vikingarna
IX. Avslutning
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Björngrav:
För den som vill läsa min uppsats "Björnkulten hos Vogulerna" i dess helhet kan jag nämna att
den finns på följande adress:
Ingvar Eklund
Uppsats i kursen:
Bagdad, Bysans, Birka. Vikingatid i Österväg, 7,5 hp.
Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Stockholms universitet
HT 2007
Abstrakt
Hos folken i norra Eurasien och norra Nordamerika har björnen betraktats som ett heligt djur.
Köttet av en dödad björn åts under speciella ceremonier, som inte fick frångås. Björnfesten
var en högtid som liknade en begravning, men hos några folk står den på gränsen till ett
bröllop. När festen var över skulle kraniet och benen begravas, för att björnen skulle kunna
uppstå till ett nytt liv. Det var därför viktigt att inga ben skadades eller försvann. Några
björngravar i norra Skandinavien har undersökts arkeologiskt. Ett par arbeten har använts för
att skaffa en inblick i arkeologernas arbete både på fältet och inne i laboratoriet. I en
redogörelse för de olika folkens religiösa tro, vad gäller björnen, belyses de olika
arkeologiska fynden. Björngravarna jämförs med gravskicket vad gäller begravningar av människor
under ungefär samma tid. Dessutom tas frågan upp, var de olika folken var bosatta under
vikingatiden, hur mycket kontakter de kan ha haft med varandra och om de kan ha påverkat
varandra religiöst.
Innehållsförteckning:
Förord
Hösten 1972 skrev jag en B-uppsats i ämnet religionshistoria i Uppsala. Den hade titeln
"Björnkulten hos vogulerna" och behandlade den voguliska folktron när det gäller björnen och de
jaktriter som man genomför från det man går hemifrån ut på jakt ända tills björnfesten är över
och benen av björnen begravs.
Jag skrev om att det var viktigt att kraniet och benen bevarades för att björnen skulle
kunna uppstå. Men hur själva begravningen gick till nämnde jag bara helt kort.
Ämnet behandlades då helt ur religionshistoriskt perspektiv. Nu ska jag däremot
försöka behandla björngraven som en arkeolog ser på den och med religonshistoriska fakta
förklara varför björngraven ser ut som den gör.
I. Inledning
Björnen betraktades på nordligaste delen av norra halvklotet som ett heligt djur, d.v.s.
den tillhörde det gudomliga och var därför föremål för rituella föreskrifter.
Traditionen att begrava hela eller delar av den björn som dödats och ätits ceremoniellt är
känd i norra Europa, norra Asien, på Hakkaido i norra Japan samt i Nordamerika. Traditionens
ålder är okänd men vi kan förutsätta att sederna är mycket gamla (Mult & Iregren, 1995, s.12).
Björnkulten, björngravarna och ritualerna utvecklades, förändrades och fick ökad betydelse i
processerna att skapa, definiera och upprättahålla den etniska identiteten mot andra samhällen
i omgivningen - framför allt de norröna enligt Birgitta Fossum (Fossum s.149). Men inte bara
hos samerna förekom björnbegravningar. Även hos finnarna, en hel del andra finsk-ugriska folk
i norra Eurasien, hos indianerna i norra Nordamerika samt hos en del andra folk i de
cirkumpolära trakterna, var björnen ett heligt djur. De som bodde här livnärde sig på jakt och
fiske, och därför blev bl a björnkult utbredd bland folken i de milsvida skogarna i norr, där
åkerbruk och boskapsskötsel hade mindre betydelse.
Längre söderut försvann björnen i och med att åkerbruk och boskapsskötsel blev huvudnäring och
den odlade jorden och betesmarken växte i omfång och skogarna minskade. Men den förekom så
sent som under senare delen av 1800-talet bland samerna (Mulk & Iregren 1995, s.12). Och när
jag åren 1969-71 studerade i Budapest, kom jag i kontakt med Pál Zoltán, som berättade att han
under andra världskriget tillsammans med bl a en vogul deltog i en björnfest, som hölls
någonstans i skogstrakterna i östra Centraleuropa (Pál 1969-70).
II. Definition
Begreppet björngrav definieras i det här arbetet enligt riksarkivarieämbetets praxis, men
enligt den religiösa tron bland folken i norra Eurasien och norra Nordamerika, skulle björnen
i sitt nästa liv få kluvna eller skadade ben, om inte dess ben var oskadda och lades anatomiskt
rätt vid begravningen.
Definition: Begravningsplats för björnben
Kommentar: Hela och/eller märgkluvna björnben
Tidigare sakord: Björngrav
Registreras som fast fornlämning
(Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen, 2007)
III. Metod
Den metod som använts är att utifrån arkeologiska utgrävningar av björngravar och fynd som
gjorts i dessa ge fenomenen en religionshistorisk förklaring. Begravningen av människor
i dessa områden liknar i mycket björnbegravningen, varför en jämförelse har gjorts för att se
om björnbegravningen påverkats av gravskicket, när det gällde människor. Eftersom både samer
och finnar under vikingatiden bodde på helt andra områden än idag, är det intressant att se
var de fanns och hur nära den nordiska befolkningen de kom. Att de haft kontakter med varandra
står klart, men vi vet inte hur mycket. Och vilka religiösa utbyten har dessa kontakter gett
respektive folk?
IV. Björngravar i norra Skandinavien
I det arkeologiska materialet har björnbegravningar varit kända sedan slutet av 1800-talet, men
det var först på 1940-talet som arkeologerna ägnade dem något intresse (Fossum, s.100). Under
1950-talet genomfördes de första arkeologiska undersökningarna av björngravar i Sverige. Ernst
Manker skrev därom 1957. (Manker, 1957, s.246, 254).
I Norge finns björngravar från Nesseby i norr till Salsfjellet i söder. Utom de två sydligaste
ligger de alla vid kusten eller på öar. Vi känner till 27 björngravar i Norge i dag. I Sverige
känner vi till 16 om vi räknar med den osäkra björngraven i Grundskatan i Lövånger. I Norge
har 15 daterats med 14C-analys. År 1940 hittades två björnkranier i en kalkstensgrotta i
Sömna i Yttre Namndal. Det ena daterades till 4225-4005 f. Kr. och det andra till 1400-1435 e.
Kr. På garund av den stora tidsskillnaden mellan dem, kan man undra om båda har kommit dit av
samma orsak. På en ö i Bindal har man hittat ett kranium som senare daterats till 1260-75 f.
Kr. (Fossum. s.101). Fynden visar att björnar begravts i Skandinavien under en lång tid, och
det är troligt att även indoeuropéerna firade björnfest. Under 4000-talet f. Kr. befann sig
samerna längre söderut i det område som idag är södra och mellersta Finland, och de trängdes
senare norrut av finnarna. Av de björngravar Birgitta Fossum undersökt
har lämningarna från 11 analyserats med 14C-analyser, vilket visar att de härrör från tiden
mellan 200-1650 e. Kr. Den äldsta björngraven vi idag känner till i Sápmi är den i Tjeldsund
kommun i Nordland, Norge (Fossum s.101), och det finns ännu en med datering till tiden före
800 e. Kr. Båda ligger vid gränsen mellan de norröna och de samiska områdena (Fossum s.101).
Fossum vill dessutom se björnbegravningarnas uppkomst som "ett resultat av den ökade
ritualiseringen som sker på grund av de ökade kontankterna mellan de norröna och de samiska
grupperna." (Fossum s.101)
I björngraven i Värjaren i Jämtland och i graven i Nordtröndelag har man hittat
mässingskedjor fästade vid björnkraniet. Det har också hänt att man
hittat kulan som dödat björnen. Flera gravar har daterats i laboratorier med radioaktiva
isotoper (14C-metoden).
Intresset för björngravar har funnits sedan början av 1900-talet. Ernst Manker skrev 1957 om
samernas heliga platser. Arkeologerna hade nyss börjat intressera sig för fenomenet. I boken
tog Manker upp två intressanta gravfynd. Han berättar, att under fältarbete 1952
upptäcktes en björngrav under berget Gammelgårdshobben vid Nedre Vapstsjöns övre (östra) ände.
Där fanns en stenkista om 70x150 cm med en kantställd häll på vardera sidan och intill den var
en liten tuva som visade sig vara ett mossöverväxt björnkranium. Det intressanta var att en
järv, "björnens lille kusin", fått göra björnen sällskap i graven. Enligt Manker föreföll det
som om stenkistan använts som offerplats (Manker, 1957, s.254).* Om en annan björngrav skriver
Manker, att på en holme i en vik i övre änden av Storuman påträffades 1910 i en jordhög fem
björnskelett lagda tillsammans. Märgbenen var kluvna men skallarna hela. Fyndet var alltså en
björngrav med delarna av skeletten lämnade som offer (Manker, 1957, s.422).
Zachrisson & Iregren behandlar 1974 sex björngravar i Lappland och en i Ångermanland. De tar
upp begravningssättet, på vilken typ av plats graven finns. Här visar det sig att de flesta
ligger på en ö eller intill en sjöstrand. Bodde man nära vatten och ville ha graven så nära
som möjligt? Här kan ha förekommit en påverkan från insjögravarna, vad gäller gravskick vid
begravning av människor. Vidare visar det sig att man gärna lade en kant av stockar eller
liknande material runt graven samt näver eller stockar under graven. Vidare förekommer att man
samlar kranier. De tycks ha större betydelse än de övriga benen för björnens nästa liv.
Zachrisson & Iregren tar vidare upp en hel del andra frågor i samband med björnbegravningen.
T ex ålder och kön på de björnar som begravdes. Hur stor var björnen i norra Sverige? Fanns det
någon geografisk variation? Hur stämmer de skriftliga källorna med existerande arkeologiskt
material? Hur dödades och flåddes den? Vilka ceremonier förekom kring björnens ben?
* på www.eniro.se kan man norr om Nedre Vapstsjön finna ordet björngrav utskrivet på
kartan. Kan det vara den graven Manker menar?
V.1. Björngraven i Grundskatan
På Grundskatan i Lövånger består björngraven av brända ben som placerats i ett litet röse i
ena hörnet av en tomtning. Man har daterat benen till 880-1030 e. Kr. Enligt kol från
tomtningen är tomtningen och björngraven ungefär samtida (Fossum s.104). Tomtningnen behöver
inte vara samisk. Är björngraven samisk? Hos vogulerna förekom, att man brände en björn,
men bara om den skadat eller dödat en människa. (Se nedan). Gjorde samerna likadant och rör
det sig här om en björn som dödat en människa? Det kan även vara en germansk björngrav, då
björnen ansågs helig även av andra folk i norra Eurasien. Och germanerna var också jägare
när de anlände till Skandinavien.
Samerna strävade efter att placera björnens ben på ett anatomiskt korrekt sätt med kraniet
mellan skulderbladen. (Zachrisson & Iregren 1974, Fossum s.105) I de gravar som noga
undersökts av arkeologer, var några ben märgkluvna (Fossum s.105). I en äkta björngrav ska
benen vara lagda på ett anatomiskt rätt sätt och dessutom vara oskadade. Och björnen hade lagts
på magen, eftersom man funnit skulderbladen ovanpå de övriga benen och kraniet längst fram
(Fossum s.106) Enligt Zachrisson och Iregren "krävs det att björngravarna uppvisar likheter med
de uppgifter som finns i det skriftliga källmaterialet för att kallas björngrav (Fossum s.107).
V.2. Björngraven i Karats
Karats är en liten by som ligger på en udde i sydöstra delen av sjön Karats eller Gárásjön.
Björngraven hittades på ön Vägvisarholmen i närheten av Karats. Det är därför vatten runt
omkring.
Björngraven har daterats till 800-900-talet e.Kr. Samerna levde på den tiden på
fångst, jakt och fiske. Vildrenjakten började upphöra när tamrenskötseln utvecklades på
1350-talet. I den här björngraven hittades inga föremål som kunde dateras arkeologiskt. Man
har däremot tagit en tand och kol från gravens undre skikt för datering. Resultatet visar
att tanden ligger inom intervallet 770-1210 e.Kr. (kalibrerat värde), och kolet inom perioden
440-988 e.Kr. (kalibrerat värde). Enligt 14C-metoden avviker de båda proverna något från
varandra, men med hänsyn tagen till kalibreringarna och osäkerheten i dateringarna så finns det
inget som talar emot att de båda proverna har samma ålder. Även härden har daterats, och dess
ålder visar på tiden mellan 660-980 e. Kr. (kalibrerat värde) Detta visar att den är samtida
med björngraven. Och dessutom får vi veta, att en kåta byggdes där vid tiden för
björnceremonierna. Stenröset är betydligt äldre. Det härrör från tiden 760-120 f.Kr (kalibrerat
värde), och är så pass mycket äldre att det inte kan ha något att göra med björngraven och
björnriterna som utfördes där på ön (Mulk & Iregren, 1995, s.23).
"Kalibrerat värde: Vid åldersbestämning med kol-14-metoden avser kalibrering den
omvandling av kol-14-år till kalenderår som görs i framför allt arkeologiska sammanhang.
Den är baserad på dendrokronologiska dateringar av årsringsserier från gamla träd. F n
kan man kalibrera dateringar ca 5000 år bakåt med stor säkerhet..."
(Liljegren & Sundberg 1997)
Inga-Maria Mulk och Elisabeth Iregren redogör detaljerat för det arkeologiska arbete
de utförde (Mulk & Iregren 1995). De berättar att björngraven antagligen legat
under torvkanten men rasat ned i samband med erosionen. De skriver: "Björngraven låg delvis
synlig i rasbranten ca 0,6-0,7 m nedanför kanten av en ca 3 m hög strandbrink på
holmens V del, ..." (Mulk & Iregren s.13). Från denna del av ön där björngraven
låg schaktades grus under 1920-talet, när Karatsvägen byggdes. Strandbrinken sträckte sig
tidigare 5-10 m längre mot holmens västra del" (Mulk & Iregren s.13). Det kan tyckas
förvånande att ingen observerade graven då, men det kan bero på två faktorer. Under den tiden
saknades intresse för björngravar, särskilt bland de arbetare som hämtade gruset, om de inte
var samer och dessutom kände till björnceremonierna. På grund av
erosion och andra förändringar i marken kan graven ha blivit bättre synlig först senare.
Björnens kranium, ett skulderblad och några spridda ben var det enda som syntes av graven.
Graven var koncentrerad till en yta på ca 0,5 x 0,5 inom två närliggande enmetersrutor. (Man
rutade in hela området i kvadratiska rutor om 1 m².) En yta av 1,5 x 0,5 m omkring graven var
täckt med tunn björnmossa, där utspridda ben hittades. Dessa låg inte koncenterade varken
horisontalt eller vertikalt. Dessutom upptäcktes att benen från gravens bakre del rasat
tidigare än de från den främre. Björnens framparti hade rasat ned senare och i ett enda stycke.
(Mulk & Iregren s.13). I torvkanten ovanför graven och i raskanten låg rundade stenar. Deras
storlek varierade mellan i storlek från 0,1 x 0,1 x 0,1 m till 0,45 x 0,45 x 0,1 m. Författarna
antar att dessa stenar legat ovanpå graven. På den del av graven som inte rasat var stenarna
delvis synliga ovan torv. Man hade inte grävt graven utan gjort hela anläggningen direkt på den
gamla markytan. Vegetationen under graven har bränts, antagligen samtidigt med gravläggningen.
Graven kan ha vridits ett halvt varv vid tidpunkten för raset och björnen bör från början ha
levat med huvudet mot sjön, om vi jämför med andra tidigare hittade gravar. Riktningen kan ha
varierat från V-O till N-S riktning. (Mulk & Iregren s.14).
Arkeologerna redogör för hur de preparerade björngraven så de skulle kunna ta den med sig för
att undersöka den vidare inomhus. En yta om 0,6 x 0,4 m (V-O) lösgjordes med det intakta
partiet. Gipslindor blöttes och lades runt den vertikala jordväggen, vilken de sedan förstärkte
med trästavar vertikalt och järntråd horisontalt. Utanpå gipslindorna lades ännu ett varv med
järntråd samt grov koppartråd. Efter fyra timmar, när gipset brunnit ihop, började man ta loss
preparatet, som fraktades iland.
Inomhus avlägsnade man ett mosskikt som var upp till 2 cm tjock, t. ex. på vänster skulderblad.
Benfragment låg på ytan av mossan förutom de redan tidigare synliga delarna. Dessa kunde bara
delvis tas tillvara, eftersom de var starkt upplösta. De ben som tidigare hittats (vänster
överkäke samt höger skulderblad sommaren 1985, och höger överkäke på öns östra strand 1986)
placerades nu på rätt plats i preparatet. Inplaceringen av skulderbladet exakt, men hur det
legat orienterat är lite osäkert. Överkäkarnas placering i graven är osäker, eftersom man
passade in dem mot underkäkarna. På höger sida om kraniet var bensamlingen komplettast.
Liksom man i fältarbetet delat in ön i ett rutnät, gjordes nu ett rutsystem om 10 x 10 cm över
bensamlingen. Rutorna fick namnet a - y.
Jordprov (J8) togs i hjärnkaviteten för att ta reda på, om björnen begravts med hjärnan kvar i
kraniet. Under bensamlingen låg ett näverskikt och under detta hittades ett kolskikt. För att
näverstyckena inte skulle torka ut under undersökningen i den torra inomhusluften lade man ett
skikt med jord över dem (Mulk & Iregren s.14).
De båda arkeologerna Mulk och Iregren kom fram till följande:
- graven var anlagd på ursprunglig men bränd marknivå på ett näverskikt.
- graven var rösad.
- graven hade rasat vid flera tillfällen
- det främre partiet med kraniet, skulderblad och kotrad hade slutligen rasat i ett enda
stycke.
- endast en mindre del av graven hade kunnat tas till vara, då ben rasat ned och försvunnit
genom grustäkt.
- flera konstruktionsdetaljer överenstämmer med tidigare utgrävda björngravar. Kraniets läge
intill kotrad och skulderblad. Benen har kluvits, men kranium och skulderblad har inte skalats.
Alla skelettelement finns representerade.
- andra konstruktionsdetaljer är unika för denna björngrav: näverskiktet under bensamlingen.
- inga andra fynd än ben gjordes i björngraven (Mulk & Iregren s.16).
Det gjordes en arkeologisk analys av björnen, varvid man kunde fastställa
1. att det var en ung björn
2. att björnens storlek motsvarade de största nutida björnarna i Norrbotten.
Mult och Iregren nämner svårigheterna att osteologiskt fastställa om det var en han- eller
honbjörn. Det är endast storleken och förekomsten av penisben som skiljer hanar från honor.
Man bedömde, att det troligen var en hanbjörn efter storleken att döma. Och hörntändernas bredd
låg inom måttet för storleksvariationen hos nutida hanbjörnar men utanför måttet hos nutida
honbjörnar i Sverige. Något penisben hittades aldrig (Mulk & Iregren s.21).
Både djurets ålder och tiden för jaktsäsongen kan bedömas genom att undersöka en snittad tand.
I tandrotens cement anläggs både ett sommar- och ett vinterskikt. Man har analyserat
björntänder från offerplatsen Unna Saivas, och resultaten visar att jakten ägt rum innan
tandens sommarskikt börjat växa. Jakten bedöms ha skett under vintern eller vårvintern. Dessa
resultat överensstämmer med historiska uppgifter. Hos vogulerna hörde snökastning till en av
ceremonierna, när man kom hem med en dödad björn, vilket visar att jakten helst ägde rum under
den tid på året då det fanns snö. Fanns det ingen snö, fick man ta till vatten i stället
(Kannisto, A: IV s. 403f). Att vattnet användes som ersättning för snö, som måste vara det
man egentligen skulle kasta, bedömer jag av det faktum, att man inte hade för avsikt att blöta
ned varandra. Av kastad snö blir inte kläderna blöta.
Mulk & Iregren skriver följande: "Liksom i andra björngravar är flertalet ben kluvna. Detta
gäller både kotor och rörben. Möjligen finns en tendens till att utnyttjandet av märgen gått
ändå längre eftersom mellanfotsbenen är oftare kluvna i denna grav än i andra björngravar"
(Mulk & Iregren s.21). Detta kan tyda på att de som fällt björnen, ätit dess kött och begravt
den inte var helt ursprungliga jägare. Bland jägarfolken fick inte benen förstöras. Då skulle
björnen i sitt nästa liv leva med skadat skelett.
På utställningen Sápmi på Ájtte visades björnens kranium och ben sammanlagda på någorlunda rätt
sätt (Mulk & Iregren s.16 text invid bild)
VI. Björnfestens utbredning på Norra halvklotet
Björnjakt och björnfester har som tidigare nämnts hållits bland de flesta jägarfolk i norra
Europa och norra Asien samt bland indianerna i norra Nordamerika. I Europa och Sibirien finner
vi de finsk-ugriska folken, samt de uraliska, altaiska och turkiska folken. Björnkult och
björnfest har förekommit hos alla folk, där björnar kunnat leva. Eftersom den fasta
jordbruksbefolkningen flyttat allt längre norrut och börjat odla upp jorden, har björnen
trängts undan till skogsområdena.
Ett närliggande exempel på björnfestens undanträngande p g a att åkerbruket och
boskapsskötseln bredde ut sig på jaktens bekostnad utgör större delen av södra och västra
Finland. Skogsfinnarna i Värmland och Dalarna, vilka bodde långt från all annan bebyggelse
bevarade seden längre än man gjorde i egentliga Finland.
Rent kronologiskt har björnfest förekommit minst sedan vikingatiden och fram
till in på 1900-talet. Men den har blivit allt mer sällsynt, särskilt bland de folk som inte
längre lever som enbart jägare, utan får sin huvudsaklinga bärgning från andra näringar.
I Nordamerika är det indianstammarna i skogarna i norr som firat björnfester. Även här har
björnfesten börjat försvinna i och med att indianerna slutat leva av jakt och övergått till
att försörja sig på annat, eftersom invandrande européer trängt undan dem och skövlat skogarna,
där björnen vandrat omkring.
VII.Björnbegravningar hos de finsk-ugriska folken
Hela björnfesten är egentligen en begravningsfest, där inte bara de som fällt björnen deltar
utan hela byns befolkning. Hos voguler och ostjaker färdades bekanta och släktingar åtminstone
förr långa vägar för att delta i en björnfest. En sådan festlighet innebar en stor ekonomisk
uppoffring för den som fällt björnen, men det utgjorde en omväxling i det trista enformiga
livet uppe i skogarna i norr.
Det är viktigt att björnens ben och kranium bevaras. Inte ett enda ben får slås sönder för att
man ska kunna komma åt märgen därinne. Benen samlas efter björnfesten ihop och begravs. Det
finns olika sätt att göra detta på. "Benen, som icke få sönderslås hopsamlas och nedgräves",
skriver Carl-Martin Edsman (Edsman, 1956, sp. 671).
Edsman nämner på ett annat ställe den schweiziske forskaren Karl Meuli. Denne vidareutvecklar
tankegångarna från undersökningen av de klassiskt grekiska offerbruken och konstaterar, att
föreställningarna om den upphöjda begravningen av såväl djur som människa är desamma: att den
döda kroppen skall få liv igen. Meuli återför denna tro på de jordiska kvarlevornas kontakt med
det livgivande kosmiska trädet, som spelar en så stor roll i de schamanistiska jägarkulturerna.
(Edsman. 1994 s.163, Den intresserade hänvisas vidare till Karl Meuli: "Die Baumbestattung und
die Ursprunge der griechischen Göttin Artemis", s.1083-1118 i Gesammelte Schriften, 1975).
VII.1. Samerna
Våra tidigaste uppteckningar om björnceremonier är från 1600-talet.
Vår troligast äldsta anteckning gjordes av Niurenius, som var verksam i Umeå lappmark
före år 1645 (Mulk & Iregren 1995, s.12).
Carl-Martin Edsman berättar om Samuel Rheens skildring av samernas björnfest 1671 och citerar
följande om själva begravningen med normaliserad stavning och verben i singularis: "När köttet
är förtärt, samlar de alla benen tillsammans, dem de icke sönderslå utan dem alla nedergrävas".
Björnens ben samlas ihop och läggs på samma ställe, där de suttit innan björnen dödades. Man
begraver dem (Edsman 1994, s.64-66).
Bland samerna begravdes björnen enligt Fjellströms skildring 1755 "i en grop på kokplatsen med
alla ben i sin "ursprungliga ordning", skinnlappen från nosen och svansstumpen, sedan man
först avlägsnat alla prydnader, och näverstruten med albark. Det hela täcks med långa, kluvna
träklabbar och granris. När allt är klart erinrar man på nytt björnen om den heder, som har
bevisats honom och ber honom föra detta vidare till andra björnar (Edsman 1994, s.74f)
Ingen hund fick vara lös när björnen flåddes och hanterades, utan alla skulle vara bundna.
Skulle någon olyckligtvis slita sig och snatta bort något ben eller något annat av björnen, så
måste han gälda skadan med samma ben och kött av sin egen kropp. Benen efter björnen grävde de
ned i jorden, på det att den där skulle vänta på sin långsamma uppståndelse (Edsman 1994, s.79).
Vi får inte glömma, att hos både Rheen och Fjällström skildras samernas religion ur kristen
synpunkt, och man såg samerna som hedningar, som borde omvändas. Men björnceremonierna
var inte så lätta att utrota. De pågick så sent som under slutet av 1800-talet. 1878 deltog en
tysk resenär i en björnbegravning i närheten av Arjeplog. År 1883 upplevde den då 90-årige
Nikolaus Nilsson från Glen i Torsåsens sameby, Jämtland, en björnjakt med efterföljande
ceremonier. (Johansson 1981 s.78f enl. Mulk & Iregren 1995, s.12).
VII.2 Finnarna
Edsman skriver, att "bruket av björntallar icke får isoleras från övriga ceremonier
i samband med festandet på den skjutna björnen. Uppsättandet av björnskallen i en tall har i
själva verket utgjort avslutningen och kröningen på den s.k. björnfesten, som på finska kallats
karhunpeijaitet, dvs. "björnbegravning" eller "björngravöl". Emellertid har den ovan antydda,
rationella tolkningen av björntallsceremonien förfäktats redan i början på 1800-talet av en,
som väl känt till hela björnfesten och själv samlat primärmaterial till denna, nämligen C. A.
Gottlund, bekant bl.a. för sina resor bland Sveriges finnbefolkning" (Edsman 1994 s.163).
(Den intresserade hänvisas till C. A. Gottlunds reseskildringar från Värmlands och Dalarnas
finnmarker, där han berättar om björnkranier uppsatta i träd.)
Finnarna i Mellansverige kom hit från Savolax vid klubbekriget under slutet av 1500-talet. De
hade då björnfestceremonierna med sig och praktiserade dem på svensk mark i flera
århundraden. Det har varit svårare att hitta litteratur om björngravar bland den finska
befolkningen i Finland, liksom Gottlund kom hit till Sverige för att samla in de gamla finska
runosångerna, då han här hittade dem i en urspungligare version. Det kan ha berott på att
finnarna i Sverige levt isolerat i de milsvida skogarna långt bort från all annan befolkning.
En parallell till dessa ursprungliga runosånger kan vi finna bland svenskbefolkningen i
Nordamerika, som bevarat sina gamla svenska dialekter bättre än Sveriges landsortsbefolkning.
Matti Sarmela skriver följande angående björntallarna: "The catch has been brought into the
forest and placed in a pine tree to look towards the moon and the Plough. The bear’s skull had
been returned to the pine tree, into which it had been lowered from the heavens according to
the myth of the birth of the bear" (Sarmela 2006)
VII.3. Övriga finsk-ugriska folk
Efter björnfesten begravdes björnen, för att om inte benen bevarades, kunde inte björnen uppstå
till ett nytt liv. Man lade benbitarna, på rätt ställe i den grop man grävt.
I Sibirien hände även att man lade benen på en hög plattform. Man fruktade nämligen att
rovdjur skulle gräva upp några av benen och förhindra björnens nästa liv. I en sådan här
situation fruktade man rovfåglarna mindre. De kunde äta av kvarblivet kött, men lämnade benen i
fred. Ofta användes den här typen av begravning vintertid även för människor,
då marken var frusen och man inte kunde gräva gravar.
Det hände att en fälld björn inte hedrades med varken björnfest eller begravning. Hos
vogulerna berättas det, att om en björn dödar eller sårar en jägare, måste den ovillkorligen
straffas. Det sker genom att björnen bränns upp i eld med både skinn och ben. På så vis vill
man förhindra, att den föds på nytt till ett fruktat monster i skogen och gör ytterligare
skada, ty man tror att även själen dör i och med att kroppen förintas. Det gäller att förinta
en farlig fiendes själ, för att den inte ska kunna uppstå på nytt, eventuellt klädd i en annan
kropp. Det gäller att förinta själen. När Khais söner bränner upp den dödade björnen, ser de
alltså upp, så att björnens själ inte ens ska kunna undkomma i formen av en gnista. Därför slår
de ned de uppåtstigande gnistorna. De gnistor som sänker sig ned mot marken slår de uppåt. På
så vis kan björnen inte uppstå varken som fågel eller kräldjur (MNGy III:2 s.116) (Ur min
uppsats "Björnkulten hos Vogulerna" 1972)
VIII. Björnfester och gravskick
Björnfesten är egentligen en begravningsfest för den dödade björnen. Hur mycket kan sederna
att begrava människor ha påverkat begravningen av björnen? Och tvärtom?
På grund av svårigheterna att dra en skarp gräns mellan samer och germaner under vikingatiden
är det kanske bäst att behandla gravskicket i norra Skandinavien under en rubrik, och sedan
försöka förklara, om det hör till samernas eller germanernas område eller till båda. Man har
nämligen funnit en grav där den ena personen tycks vara same men inte den andre (Fossum s.86).
VIII.1. Norra Skandinavien
"Det finns stora likheter i hur björnen begravdes och hur människorna begravdes under hela den
period som björnbegravningar förekom," skriver Birgitta Fossum (s.147). I Norge lades björnen
i klippskrevor, grottor eller under stenar i moras på samma sätt som man begravde människorna i
urgravarna. De äldsta svenska björngravarna är från 900-talet. Här placerades björnen på marken
och täcktes med stenar. Björnen fick en begravning som liknade människans. När efterfrågan på
björnskinn från de germanska samhällena uppstod, fick björnjakten även en ekonomisk funktion.
Men eftersom björnen var ett heligt djur, gav man grannfolken skulden
till att björnen blev dödad. Detta hände både i norra Skandinavien, där svenskar och finnar
blev syndabockarna och i Sibirien, där man skyllde på ryssarna. Man kunde även skylla på de
som köpte skinnet (Fossum s.148). I Nordnorge har man hittat rester av näversvepning i gravar
(Fossum s.83). Jämför med nävern i björngraven i Karats,
där björnen placerats på en bädd av näver, som lagts på en yta som man först
bränt. Över björnbenen har man sedan lagt ett röse av 10-45 cm stora stenar för att skydda
benen mot rovdjur. Det finns en skarp skiljelinje mellan gravskicken, när det gäller björnar
och människor. Det var mig veterligt bara björnens kranium som hängdes upp i träd, medan resten
av benen begravdes i jorden.
I norra Skandinavien finner vi tre olika gravskick, men kanske bara ett eller två av dem har
praktiserats av samerna.
Vi har urgravarna, till vilka räknas murade kammare i ur (dvs.
stenras, moras, rullstensåsar), rösen, stensättningar, hålrum, grottor eller gropar. Skillnaden
mellan ett samiskt gravfält och ett norrönt är att i de samiska finns ofta flera olika typer
av gravar i ett och samma fält (Fossum. s.80).
Från perioden 800-1000 har man hittat nio gravar, främst i Varanger, en i Finnmark
(Kvalsund) och en annan i Troms (Berg). I en grav hittades en björnfigur i brons.
En grav i Vadsö kommun, daterad till 1000-talet, innehåller föremål av finskt, östbaltiskt
och norskt ursprung (Fossum, s,86).
Insjögravar förekom i det sydsamiska området. De har
antingen anlagts av en jakt- och fångstbefolkning, av en norrön befolkning med samma kulturella
bakgrund som kustbefolkningen eller av en inte homogen befolkning.
De sträcker sig över en tid från 200 f Kr. till ca 1200-1300 e. Kr. och täcker alltså hela
vikingatiden. (Fossum s.89f). Under vikingatiden var insjögravarna små gravar lokaliserade till
uddar (Ibid. s.93)
Insjögravarna i Ångermanland och Hälsingland kan ses som ett resultat av att Dalarna och
Hälsingland kom att försörja Mälardalen med järn omkring 500 e. Kr. Ångermanland som varit
inriktat på jakt och fiske fick en större roll än tidigare att förse handelsmännen med skinn
som ansågs som en prestigevara. Jordbruksbefolkningen växte bl a längs Ångermanälven, och som
resultat kan man se de rika insjögravfälten (Fossum, s. 152).
En tredje variant av gravar var brandgravarna. Man har funnit ett stort antal stensättningar
i Norbotten och Västerbottens inland, av vilka några visat sig vara brandgravar från perioden
mellan Kristi födelse och 600-700-talet. Det är osäkert om samerna fanns i detta område under
den tiden. (Fossum s.97) Kanske befann sig samerna under denna tid ännu i Finland på väg mot
norra Sverige och Norge, om de inte även tog sig västerut över Östersjön och Bottenhavet.
I Norge är björngravarna vid kusten placerade torrt och luftigt. Man kan se att de i mycket
påminner om de s.k. klippgravarna vad gäller placering, om man jämför med människogravar i
samma områden. Ett flertal ligger dessutom nära offerplatser, sejtar eller människogravar
(Fossum s.101).
I björngraven i Nordland i Norge ligger björnen begravd på liknande sätt som man begravde
människor i urgravar. Detta gravskick för människor började inte med något undantag förekomma
utanför Varanger förrän efter 1000-talet (Fossum s.103). Björnen fungerade som statussymbol.
I ett par nordiska stormannagravar från de första århundradena e. Kr. har man hittat klor av
björn och rester av björnskinn (Fossum s.103).
VIII.2. Finland och längre österut.
På Åland är den svenska gravformen med ättehögar den härskande under Vikingatiden. Under samma
tid är brandgravfält under flat mark den förhärskande gravformen på Finlands fastland. Undantag
utgör området i nedre Satakunta, där man sedan 500-talet börjat anlägga jordbravar med obrända
lik. Vid 1000-talets början blir skelettgravar vanliga även i västra Finland (Kivikoski, 1960)
Ett citat belyser likheten mellan seder vid en människas och en björns begravning i
Finland.
" The bear skull and bones were carried to the burial site in a rite procession resembling a
funeral procession or also a wedding procession. The manuscript adds that in the 1600s, the
custom at the Viitasaari chapel parish in Kivijärvi had been to ring the church bells when
the bear skull was carried away. One parish report from 1754 gives an account of the skull
being hung from a tree, filled with ale, and the hangers would bow, greet it, and make merry
while the ale ran out of the small holes left in the skull (the orig. text e.g. Sarajas 1956:
173). Thus, the Finns have also feasted and appeased the bear’s soul while accompanying it to
the hereafter" (Sarmela 2006). Detta är en relativt sen skildring, efter reformationen, och är
kanske inte jämförbar med sederna före kristendomens ankomst. Men lägg märke till att man
ringde i kyrkklockorna även när en björn begravdes.* Likheten mellan en björns och en människas
själ är stor, och den kan ha varit det även under vikingatiden, innan jordbruket tog överhanden
i Norden. I de här områdena är likheten mellan begravning och bröllop ganska stor, men jag ska
inte gå in på björnbröllop här. Däremot måste vi hålla i minnet föreställningen, att björnen är
en människa iklädd björnpäls (Edsman,1994, s.36f). Därför liknar björnbegravningar skicket att
begrava människor, och man vill ge björnen en "människovärdig" begravning.
Gravarna i Karelen liknar dem i västra Finland. Ett särdrag är att man timrade ihop en stockram
i gravens kanter och inom denna ram fick den döde sin plats (Kivikoski 1960). Jämför med vad
Zachrisson & Iregren skriver om björngravarna i norra Sverige, där även stockar förekom runt
graven.
* Bland allmogen kunde det dock dröja ett par århundraden, innan de gamla sederna försvann. Som
exempel kan nämnas, att de katolska sederna fanns kvar bland allmogen i Sverige till in på
1700-talet. Och dessutom måste vi komma ihåg släktskapet mellan björn och människa. Björnen var
människornas anfader o d.
VIII.3. Jordbegravning under vikingatiden
Under den äldre järnåldern fortsätter likbränningen att dominera. Jämsides med eldbegängelsen
började emellertid under den yngre - den romerska järnåldern - åter jordandet av de döda att
praktiseras. (Ström, 1967, s.32)
I Birka begravdes de döda i jorden. Man har genom utgrävningar hittat gravar från den tid, då
staden stod på sin höjdpunkt. Och det har forskats i dräktskicket. Hövdingar och kungar
begravdes i dyrbara kläder av siden m m. Och de fick med sig kostbara smycken och övriga
föremål. Det var rika personer med hög status, som begravdes på det sättet.
Gravkistan av vilken man hittat en sten med runor på ön Berezanj i Kaspiska havet måste tyda på
jordbegravning, att hela kistan sattes ned i jorden (Riksantikvarieämbetet, Finns det
runstenar..)
VIII.4. Ibn Fadlans berättelse om en avliden viking
Araben Ibn Fadlan berättar om hur en vikingabegravning gick till, när man befann sig långt från
hemlandet vid en av de ryska floderna. Man gjorde i ordning kläderna, medan den döde låg i en
provisorisk grav. En tredjedel av den dödes förmögenhet gick till dessa kläder. Sedan dödade
man en trälkvinna, den som svarade: "Jag vill dö med honom". Den döde ikläddes kläderna och
placerades i ett tält på sitt skepp, som de dragit upp på stranden. Under det hade de lagt en
ordentlig hög med ved. Hästar, kor och andra djur dödades och slängdes upp på skeppet. Och man
kastade dit den dödes alla sköldar och övriga vapen. Trälkvinnan stryptes och lades på skeppet.
Veden tändes på och eftersom det kom en kraftig vind, var alltsammans aska på en timme. Ibn
Fadlan frågade varför de gjorde så? Svaret blev: "Ni går till den ni älskar och ärar mest av
människorna och kastar honom i jorden, och jorden och maskarna förtär honom. Vi däremot bränner
upp honom på ett ögonblick, så att han går till paradiset i samma ögonblick." En viktig roll
tycks den gamla kvinnan, som kallades "dödsängeln" ha. Om det döde däremot var en
fattig person, byggde man ett litet skepp, som man brände honom i, berättar Ibn Fadlan (Ström,
s.209-12).
Här verkar det som om det förekom flera skilda gravskick parallellt under vikingatiden.
Ström skriver följande: "Bisättningen av den dödes kvarlevor uppvisar en mängd former och
intressanta varianter kan noteras." Och vidare: "Seden att bisätta den dödes kvarlevor i en båt
eller att resa en stensättning i skeppsform, antingen som kenotaf (minnesvård utan grav) eller
som verkligt gravmonument, når emellertid sin fulla utveckling först under järnålderns yngsta
skeden, folkvandringstidens senare del samt under vikingatiden" (Ström s.32)
Vi vet inte så mycket om hur bondebefolkningen begravdes under vikingatiden. Vi kan utgå från
att rika jordägare begravdes ungefär som människor med status i Birka. Enkla bönder och
jägare begravdes av gravarna i norra Skandinavien att döma på samma sätt som björnen. Med näver
som svepning och ett stenröse ovanpå graven.
IX. De olika folkens utbredning och kontaktnät under vikingatiden.
I Birgitta Fossums doktorsavhandling finns en karta som visar var de finsk-ugriska folken,
slaver, svear m fl. var bosatta under vikingatiden (Fossum s.62). Vi har ester och voter söder
om finska viken. Finnar och samer norr därom och kareler norr om Ladoga. Vad som är slående är
att samerna finns ganska långt söderut, och att de just då drar sig norrut. Av kartan verkar
det vara finnarna som tränger undan dem. Och det skulle vara intressant att veta, hur mycket de
påverkade varandra.
IX.1. Samerna
Förr bredde samerna ut sig mycket längre söderut än i våra dagar.
Enligt recensionen av en artikel som Inger Zachrisson skrivit i "Björklinge förr och nu"
framgår att det fanns gott om samer i Uppland förr i tiden. (UNT 06-06-29)
Och Broadbent skriver: "Place
names with the prefix and ethonym Lapp can reflekt Saami land-use prior to the 13th century.
These names extend along the whole Swedish North Bothnian coast to Stockholm and are even
scattered in southern Sweden. Over 390 such names are known in Västerbotten County alone."
IX.2. Vikingarna
Och vikingar fanns det även i Norrland. På Frösön finner vi Sveriges nordligaste idag kända
runsten (Lofterud, s.44-45). Dessa kom troligen från Norge. Och under koret i Frösö
kyrka har man hittat ben från ett flertal begravda djur (Lofterud, s.46-47). Det måste vara
ett vikingaboställe eller en offerplats de härstammar från, eftersom en jägarbefolkning som
ansåg björnen helig inte gärna begravde den i en massgrav med ett flertal andra djur. Men
fyndet visar att det av allt att döma funnits bofasta vikingar här. 1984 utfördes arkeologiska
undersökningar i Frösö kyrka av personal från Jämtlands läns museum. Det man här funnit är
ingen björngrav. I en sådan ingår bara en enda individ och graven är uppbyggd på ett särskilt
sätt Kol från skärvstenshögen daterades med 14C-analys till 745 plus/minus 85 e. Kr., kol från
kulturlagret med ben till 920 plus/minus 75 e. Kr. I närheten av Frösö kyrka har dessutom 7-11
gravhögar hittats. Allt detta visar att här fanns förhistorisk bebyggelse (Iregren, Vi har
hittat Yggdrasil).
X. Avslutning
Ett slående faktum är att benen i så många av björngravarna är kluvna. Detta stämmer inte med
den religiösa uppfattningen om att björnen uppstår till ett nytt liv. Det är inte helt uteslutet
fastän otroligt, att det kan ha hänt något med benen mellan begravningen och den tidpunkt då de
hittades. Eller att dessa björnar dödat människor och att man därför gjort allt för att hindra
att de skulle uppstå till nästa liv. Samerna kan även ha påverkats av andra folk, som de kom i
kontakt med.
I en recension med titeln "För Björklinge i tiden" av en artikel av Ingrid Zachrisson nämns,
att författarinnan valt ett tacksamt ämne, eftersom det fanns gott om samer i Uppland förr
(UNT 2006-06-29).
Bo Petré skriver att björnfällar hittats i människogravar och att de troligen utgjort statusobjekt.
Han visar på handeln med björnskinn under bl.a. folkvandringstid och vikingatid. Handeln
med skinn var den väsenligaste handelsvaran. Men efter Birkas nedgång koncentreras handeln
med Norrland österut och Gotland blir en maktfaktor. På grund av denna handel, om det nu var
björnskinn eller renskinn det gällde (eftersom björnen var helig och samerna troligen var
försiktiga med att sälja alltför många sådna skinn) så bör någon typ av kontakter mellan
vikingar, vikingatida handelsmän och samer i varje fall ha förekommit (Petré 1980).
I Finland har man hittills bara hittat ett fragment av en runsten, och dess historia är osäker.
Men det tyder på att det kanske funnits vikingar i trakten, om än tillfälligt. Enligt
Riksantikvarieämbetet finns det inga runstenar i Finland, som man med säkerhet kan säga
restes där under vikingatiden. Detta runstensfragment hittades på Stora Ängesön, Hitis,
Dragfjärds kommun,
Åboland. Hur den kom dit vet ingen (Erlin, 1997. Se även: Museum, café, shop). Och det är den
enda runstenen som har påträffats i helaFinland. Det var år 1997 i Dragsfjärds
skärgård. Texten lyder: må den läsa som kan. Torfast. Denna runsten är troligen från
1000-talet (Järnåldern - Runor).
Däremot har man hittat en runsten på en ö i Kaspiska havet. Det
är dock ingen vanlig runsten utan runorna har ristats på en sten som varit en del av en
gravkista. (Riksantikvarieämbetet, 2008: Finns det runstenar i andra länder?)
Det skulle vara intressant att veta, vilka fingsk-ugriska folk vikingarna stötte ihop med på
sina resor till Bysans. Det kanske finns källor om vikingar som var vittnen till eller deltog
i björnfester och björnbegravningar. Kanske har arabiska författare bevittnat björnbegravningar
och skrivit ned vad de såg, men deras arbeten har kanske ännu inte blivit översatta till andra
språk och är därför okända för oss.
Det skulle dessutom vara intressant att veta, om araber var vittnen till björnbegravningar
eller såg vikingar som var vittnen till dylika. Men vi får inte glömma att dessa skrev ned allt
de såg ur sin egen synpunkt och med de kunskaper de hade. Precis som de första kristna prästerna
som berättade om samernas religion.
Säkert kommer framtiden att ge nytt ljus över de problem som tagits upp här.
http://home.swipnet.se/nordeuropa/Universitet/björnkult.htm
Broadbent, Nevil D.: Saami prehistory, identity and rights in Sweden.
http://www.nrf.is/Publications/The%20Resilient%20North/Plenary%203/3rd%20NRF_plenary%203_Broadbent_final.pdf
Datum:2008-01-06.
Edsman, Carl-Martin, 1956: Björnfest (i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid bd 1, spalt 671-74)
Edsman, Carl-Martin, 1994: Jägaren och makterna. Samiska och finska björnceremonier, Uppsala, Dialekt och folkminnesarkivet.
Edsman, Carl-Martin, 1970:Jägaren, villebrådet och makterna. (i Norrbotten, Norbottens museum, 1970, s.37-60.)
Erlin, Niclas, 1997: Unikt runstensfynd tiger om sitt förflutna (i Meddelanden från Åbo Akademi 1997:18 http://web.abo.fi/meddelanden/artiklar/1997_18_runor.sht Datum: 2008-01-12.
Fossum, Birgitta, (2006): Förfädernas land, en arkeologisk studie av rituella lämningar i Sápmi 300 f.Kr-1600 e. Kr. Umeå : Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet. (Studia archaeologica Universitatis Umensis, 1100-7028 ; 22)
För Björklinge i tiden. Recension av artikel av Inger Zachrisson i "Björklinge förr och nu" 2006, Upsala Nya Tidning 2006-06-29.
The great bear : a thematic anthology of oral poetry in the Finno-Ugrian languages, 1993. Lauri Honko ... ; poems translated by Keith Bosley, Helsinki : Suomalaisen kirjallisuuden seura.
Iregren, Elisabeth, Vi har hittat Yggdrasil -med Ratatosk och Eiktyrnir! http://www.infoartefact.se/fastaknappar/artiklar/artiklar5.html Datum:2008-01-06
Järnåldern - Runor
http://www.weegee.espoo.fi/sivu.asp?path=8505;8865;11108;56539;70677;70680;70752
Datum: 2008-01-12
Kannisto & Liimola, 1958: Wogulische Volksdichtung, IV. sid. 401-21 Über die Bärenzeremonien der Wogulen. Helsinki.
Liljegren, Ronnie & Sundberg, Rolf, 1997: Kalibrering (i Nationalencyklopedin bd 10 Höganäs, Bra Böcker, 1993, s,437).
Kivikoski, Ella, 1960: Grav och gravskick, Finland (i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, bd. 5, sp.441ff). Lofterud, Curt, 1999: Frösön, Östersund, Jamtli.
Manker, Ernst, 1957: Lapparnas heliga ställen : kultplatser och offerkult i belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar, Stockholm, Acta lapponica ; 13.
Mulk, Inga-Maria, & Iregren, Elisabeth, 1995: Björngraven i Karats : arkeologisk undersökning, Jokkmokk : Ájtte
Munkácsi, Bernát, 1952: Manysi (vogul) népköltési gyjtemény. Köt. 3, Medveénekek, Rész 2 : az obi-ugor medvetisztelet tárgyi és nyelvi magyarázatok szómutató, Budapest : Akadémiai kiadó
Museum, café och shop. http://www.rosala-viking-centre.com/museet.htm Datum: 2008-01-12
Norrbotten, Norrbottens museum, Årsbok 1970.
Pál, Zoltán, 1969, 1970: Egy viking naplója (otryckt arbete)
Petré, Bo, 1980: Björnfällen i begravnngsritualen - statusobjekt speglande regional skinnhandel? (Fornvännen 75, s.5-14)
Riksantikvarieämbetet: Finns det runstenar i andra länder?
http://www.raa.se/cms/extern/om_oss/fragor_och_svar/finns_det_runstenar_i_andra_lander.html
Datum:2008-01-12.
Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen: Informationssystemet för fornminnen - lista med
lämningstyper och antikvarisk praxis. Version 3.4
Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen
http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/2007/augusti/varia2007_7.pdf
Datum: 2007-12-29
Saga och sed, 1952,
Sarmela,Matti, 2006: The Bear in the Finnish Environment. Discontinuity of Cultural Existence. Helsinki, 2006. http://www.kotikone.fi/matti.sarmela/bear.html Datum: 2008-01-12
Ström, Folke, 1967: Nordisk hedendom, tro och sed i förkristen tid, Andra uppl. Göteborg, Akademiförlaget-Gumperts.
Vilkuna, Kustaa, 1956: Björnfest, Finland (i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid bd 1, spalt 675ff).
Zachrisson, Inger, & Iregren, Elisabeth, 1974: Lappish bear graves in northern Sweden : an archaeological and osteological study. Stockholm : Kungl. Vitterhets-, historie- o. antikvitetsakad.