.
Under medeltiden utgjorde dessa böner en väsentlig del av det kristna livet. Förutom i klostren tillämpades de mer eller mindre även av prästerna i kyrkor och katedraler.
Detta arbete bygger i huvudsak på McCluskeys artiklar 1990 och 1993 i litteraturlistan. Uppgifter som hämtats från dessa arbeten saknar därför källhänvisningar i denna essä.
En intressant fråga dyker upp. Hur kunde man veta tiden? Frågan har sysselsatt många forskare på bl a astronomins område. Eftersom den här essän främst bygger på några av Stephen C. McCluskeys arbeten, kan det vara på sin plats att kortfattat redogöra för vad han skriver. Han upehåller sig främst vid hur man kunde bestämma tidpunkterna under natten. Och det gällde att väcka munkarna i klostret innan tuppen gol på morgonen (McCluskey 1998, s.99). Benedikt av Nursia höll abboten i klostret ansvarig för att munkarna skulle bli väckta och hinna samlas till bön i rätt tid.
Det var kanske inte så svårt att veta tidpunkten vid klart väder, när man hade solen att rätta sig efter på dagen och månen och stjärnorna under natten. Men hans arbeten handlar mest om tiden under natten, alltså den mörka tiden av dygnet, då man inte hade solen att rätta sig efter.
McCluskey skriver (1999, s.112) att man använde sig av den starkaste stjärnan i lilla Karlavagnen (Polaris eller alfa i ursa minoris) som "timvisare", eftersom den rörde sig runt norra himmelspolen.
I klostren i Nedre Egypten bestämdes tidpunkten om natten inte av en nyck utan genom att man noggrannt observerade stjärnhimlen.
I ett verk som författaren nämner, "Regula Magistri" från första fjärdedelen av 500-talet, nämns
att munkarna hade ett rullande veckoschema, och att de vakade i par, i fall om den ene skulle
råka somna.
.
Författaren nämner flera olika källor, men den väsentligaste för honom är "De cursu stellarum" av Gregorius av Tours. Astronomisk kunskap får bestämma tiden för bönerna under hela dygnet. Men han tar bara upp den del av astronomin som hjälper en munk att bestämma tiden för bönen före gryningen. Det innebär en astronomisk kunskap reducerad till det allra väsentligaste.
Gregorius räknar grovt ut skillnaden i dagens längd under olika delar av året. På Tours breddgrad är dagen 15 timmar som längst, och som kortast är den 9 timmar. Det betyder att dagen blir en timme kortare för varje månad efter sommarsolståndet. Vid vintersolståndet vänder solen, och dagen förlängs med en timme i månaden tills man åter nått sommarsolståndet. Den kortaste natten gjorde, att nocturnum och matutina sammanföll under tiden mellan påsk och höstdagjämning, medan man under vinterhalvåret fick några timmars sömna mellan de båda bönerna. Dessutom blev även bönerna under natten längre under vinterhalvåret för att de skulle passa årstiderna.
Gregorius visar även hur man lätt kan räkna ut, hur många timmar man kan se månen under en månmånad. Tiden förlängs med en timme varje dag fram till det blir fullmåne utom vid tre tillfällen. Under tiden från fullmåne till nästa nymåne minskar tiden minskas tiden med en timme per dygn utom vid tre tillfällen. Men varför bara en halv timme vissa dar? Om man inte gjorde så skulle hans schema inte stämma. Under 15 dgar förlängs den tid, då månen är synlig från 0 till 12 timmar.
Gregorius´ beskrivningar av stjärnhimlen innehåller tre element till hjälp för läsaren. En enkel teckning av konstellationen, tidpunkten för uppgång och nedgång samt för det tredje platsen för uppgången. Han nämner även månaden för heliakisk uppgång för de flesta stjärnbilderna samt antal timmar respektive stjärnbild är synlig under varje månad under året. Det är fem konstellationer som avgör tiden för bönerna under natten, och Gregorius ger vidare information om dessa. Om man börjar när en viss stjärna stiger upp, hinner man med att sjunga ett visst antal psalmer före gryningen. Men då gäller det att alla munkar sjunger lika fort, vilket troligtvis inte förekommer.
Gregorius´ instruktioner var bara ett ramverk för hur klostren skulle praktisera astronomin.
.
Vidare nämnar författaren astrolabiet som hjälpmedel för att bestämma tiden på dygnet. Men ett astrolabium nämns först i en samling astronomiska arbeten funna i klostret Santa Maria de Ripoli och är från slutet av 900-talet eller början av 1000-talet
Solens läge på himlen och höjd över horisonten visade timmarna under dagen. Soluret kunde
användas vid vackert väder. Oftast var det en gnomon som man använde sig av, en pelare som visade
solskuggan.
.
Munkarna kunde som tidigare nämnts använda sig av psalmsång, för att mäta tiden. Man visste hur många psalmer man hann sjunga mellan de olika bönetiderna, och det var förutbestämt vilka psalmer som skulle sjungas. Men då gällde det att alla munkarna sjöng lika fort, och att pauserna mellan psalmerna var lika långa.
Klepsydran eller vattenuret var ett annat hjälpmedel för att veta tiden. Men vissa problem kunde uppstå. Vattnet avdunstade lätt i varmt klimat. Och det fick inte bli köldgrader, där vattenuret stod, för detta innebar en viss risk att vattnet började frysa till is. Och det gällde att vattennivån var konstant, så vattnet rann lika fort hela tiden. Enligt Huldén kunde en klepsydra utformas til den mest sinnrika konstruktion med t ex visare. Han nämner även tre olika typer av vattenur (s.47-58).
Duncan nämner att vid sidan av soluret och vattenuret användes vaxljuset som klocka. På det kunde man avläsa timmarna, allteftersom ljuset brann ner (Duncan s.96). Men då gällde det att alla ljus var jämna och lika tjocka, samt att vaxet inte började rinna.
Duncan skriver om att Karl den store ska ha haft ett timglas så stort att det behövdes ett halvt dygn för sanden att rinna igenom. Men han nämner, att uppgiften är ganska osäker. Det kanske aldrig existerat. Vissa experter hävdar att timglaset inte uppfanns förrän på 1300- eller 1400-talet. Andra säger att det fanns redan på 100-talet e. Kr. (Duncan s.123). Enligt Lodén var timglaset i bruk hos asiatiska folk redan före Kristi födelse. Men de äldsta europeiska källor använde sig av timglas som tidmätare vid mulet väder.
En annan intressant fråga som McCluskey inte tar upp i sina artiklar är människans biologiska klocka. alla har vi väl hört talas om personer, som vaknar några minuter innan väckarklockan ska ringa på morgnarna. Anders Johnsson tar upp en hel del experiment som gjorts på djur och växter samt även på människor för att se hur den biologiska klockan och dygnsrytmen fungerar. Men hans arbete behandlar inte klostrens nattliga bönetimmar. Men vi kan ju ändå tänka oss, att munkarna som var vana att stiga upp vid midnatt samt strax före gryningen vaknade kring den tiden. Eller om de var vakna, kände de på sig, att nu är det dags. Soluppgången förskjuts ju bara några få minuter för varje dag. Det skulle vara intressant att veta om den biologiska klockan hjälpte dem att lösa tidemätningen vid mulet väder.
Det här med timglas och biologiska klockor skulle vara ett intressant forskningsarbete, om ännu ingen ägnat sig åt dessa. Kanske finns det munkar som gjort anteckningar om både den ena och den andra.
Till sist ska nämnas, att Duncan skriver, att Benediktinerna genom bönetimmarna ville försäkra sig om att en munk i Neapel bad samma bön som en munk i Provence vid samma timme. Det kanske inte är så stor skillnad mellan Neapel och Provence, men under sommarhalvåret går solen upp mycket senare i Italien än i t ex norra Mellaneuropa. Under vinterhalvåret är det tvärtom. Men man kanske inte tog det så hårt med det exakta tidpunkten.
.
DUNCAN, David Ewing: Kalendern, människans 5000-åriga kam att rätta klockan efter himlen -
och vart di tio svunna dagarna tog vägen. Stockholm, W & W, 1999, 315 s. Övers: Gunnar Rydström.
Engelska originalets titel: The Calender.
HULDÉN, Bjarne: Grekisk och romersk ingenjörskonst. Svenska tekniska vetenskapsakademien i
Finland, Helsingfors 1994, 170 s.
JOHNSSON, Anders: Biologiska klockor. Stockholm, N & K, 1977, 160 s.
LODÉN, Lars-Olof: Tid, en bok om tideräkning och kalenderväsen. Stockholm, Bonniers, 1968, 210 s.
MCCLUSKEY, Stephen C.: "Gregory of Tours, Monastic Timekeeping, and Early Christian Attitudes to
Astronomy." ISIS, Vol. 81 (1990), s.9-22.
MCCLUSKEY, Stephen C.: "Monastic Timekeeping." I. Science in Western and Eastern Civilization in
Carolingian Times. Eds.: P.L. Butzer et al. Basel (1993), s.148-50.
MCCLUSKEY, Stephen C.: Astronomies and Cultures in Early Mediaval Europe, Cambridge, University,
1998, 235 s.
NORDISK FAMILJEBOK, 1800-talsutgåvan, Bd. 6. Grimsby - Hufvudskatt. Horae canonicae
(http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfaf/0751.html)