NEDSLAGSKRATRAR OCH ASTROBLEM
Jordens atmosfär skyddar oss mot grus och mindre stenar genom att friktionen gör
dem så heta att de brinner upp och förvandlas till gaser innan
de når jordytan. Värre är det med större kometer och asteroider. Dessa når jordytan,
varvid kratrar bildas vid nedslaget. Under årtusendenas lopp sker
geologiska förändringar, vilka raderar eller förvandlar äldre kratrar.
Kratertätheten blir därvid ett kriterium när man bedömer jordytans
ålder. (Nationalencyklopedin bd 14, s.96f)
Det som på jordytan
återstår efter ett forntida stort asteroid- eller kometnedslag kallas
astroblem. Om det funnits kraterväggar eller meteoritrester har dessa
oftast eroderats bort. Man känner bäst igen astroblemen på deras runda
form och att chockstrukturer förekommer i berggrunden. Bland dessa är
shatter cones (konformiga, kraftigt strierade bergartsfragment mellan
1 cm och flera meter) viktiga när man försöker identifiera astroblem.
I Sverige är Siljansringen i Dalarna, Dellensjöarna i Hälsingland och
sjön Mien i Småland de största kända astroblemen. (NE bd 2 s.47-48)
VAD INNEBÄR ETT NEDSLAG AV EN ASTEROID ELLER EN KOMET?
För det första innebär de en risk för alla levande varelser på jorden.
Ungefär 500 meteoriter träffar jorden varje år, och jordens massa ökar
med 550 ton om året på grund av meteoriter. (Sparrow s.30, 32) Enligt
Comins & Kaufmann ökar jordens massa med i medeltal 300 ton per dag.(s.239) Kan
dessa uppgifter stämma? Den senare källan är vetenskaplig, men hur
många av oss har hört talas om någon som dödats av en meteorit? Däremot
hör vi att blixten dödar människor då och då. Visserligen är större
delen av jorden hav, och även landmassorna är till stor del obebodda.
Kollisioner mellan kroppar i solsystemet sker vanligen med hastigheter
kring 10 km/s. Höga hastigheter gör att luften framför asteroiden eller
kometen inte hinner undan utan komprimeras, varvid dess temperatur
stiger och en oerhört stark ljudbang bildas. Vid nedslaget har en
asteroid med 1 km diameter en sprängkraft motsvarande 40 Gt trotyl. I
samma ögonblick som föremålet når marken bildas två tryckvågor. Den ena
plöjer fram genom berggrunden, om meteoriten är stor, passerar alla
lager av olika material och krossar dem. Sprickor och porösa områden i
bergarternas kristallstruktur förstörs. Chockvågen krossar den
underliggande berggrunden, och en kaskad av förångat material med
stenblock och droppar av smälta kastas ut. Inom bråkdelen av en sekund
tränger meteoriten ner till ett lika stort djup som sin egen radie och
exploderar. Sålunda bildas en hålighet som utvecklas till den färdiga
kratern på olika sätt beroende på storleken.
Samtidigt far den andra tryckvågen bakåt in i asteroiden eller kometen
och sliter upp dess bakre ände, varvid den upphör att vara en sfärisk
kropp och förvandlas till oigenkännlighet. Runt om kraterranden bildar
det utkastade materialet ett karakteristiskt omgivande skikt, och
sekundärkratrar visar var de största uppkastade stenblocken slagit ner.
De snabbt dunstande spillrorna av himlakroppen trycks ner i kratern.
Tryckvågen böjs uppåt igen och spyr ut brottstycken av bergmateria från
nedslagsplatsen. De kastas upp i luften i stora bågar. Sönderfallna
klippstycken faller ner på jorden igen runt nedslagskratern. Ett stort
moln av förångad sten som skapas vid markytan pressas av inneboende
tryck och hetta utåt i form av ett jättelikt eldklot. I zonen där
berggrunden smälter ner eller förångas kan ingen varelse överleva. Även
långt bort från denna nollpunkt utplånas allt liv så gott som
fullständigt. Vid en kraftig kollision släpper kalksten ifrån sig sin
lagrade koldioxid. Atmosfären fylls med stoft och gaser, vilket
påverkar klimatet, växtligheten och även livet på jorden. Allt liv på
jorden härstammar från förfäder som överlevt en sådan naturkatastrof.
(Alvarez s.20-23) (NE bd 14, s.96-97)
DINOSAURIERNAS PLÖTSLIGA FÖRSVINNANDE
För 65 miljoner år sedan kolliderade en meteorit med jorden i Mexico.
Chicxulub-kratern som har en diameter på 180-210 kilometer bildades därvid.
Det var den som gjorde att dinosaurierna och en del andra djurarter
dog ut. Det var inte själva meteoriten som var orsaken utan allt det
stoft atmosfären fylldes av efteråt och åstadkom att solljuset inte
nådde jorden. Följden blev mörker och klimatförsämring, den nukleära
vintern inträdde, vilket gjorde att en hel del växt- och djurarter som
inte klarade kylan dog ut. Men efteråt utvecklades andra växter och
andra djurarter, däribland däggdjuren. Om t ex Tyrannosaurus Rex hade
levat på jorden idag, skulle vi människor och även de flesta djur inte
haft så stor chans att existera. Så vi får se det positiva med
meteoritnedslaget.¹
TUNGUSKA 1908
En annan händelse närmare i tiden är nedslaget i Tunguska i Sibirien,
den 30 juni 1908, varvid träden fälldes utåt på en yta med en radie
på 30 km. Tunguskahändelsen kan liknas vid en asteroid på cirka 80 m i
diameter, som exploderar när den träder in i jordens atmosfär med en
hastighet på ca 79 000 km/tim.² Ryssland var för tillfället upptaget
med politiska och ekonomiska omvälvningar och sände därför inga
forskare till området. Och det dröjde till 1927 innan Sovjetunionen
sände dit en expedition. (Comins & Kaufmann s.241f)
EKEBY, SKÅNE 1939
Senast kända av tre meteoritnedslag i Skåne. Stenen var fortfarande
varm, när den hittades. Enligt ett flertal personer syntes ljussken
och hördes ett knattrande ljud. (Helsingborgs dagblad 2006-02-08)
CHIHUAHUA, MEXICO 1969
Kort efter midnatt den 8 februari 1969 sköt ett blåvitt ljus genom
natthimlen runt Chihuahaua i Mexico. Hundratals människor bevittnade
händelsen. Ljuset försvann i en spektakulär, hörbar explosion, vilken
kastade tusentals klippor över förskräckta åskådare. Meteoriten fick
namnet "Allende-meteoriten" efter området där den föll ner. Inom några
timmar var vetenskapsmän på väg till området för att samla prover.
(Comins s.242)
MONTANA, USA 1972
I augusti 1972 nuddade en meteorit på cirka 10 meter i diameter jordens
atmosfär men studsade ut igen. Ett kraftigt sken som syntes i dagsljus
uppstod och himlakroppen skulle säkert ha orsakat en naturkatastrof om
den störtat ned i ett bebott område. (Helsingborgs Dagblad 2006-02-08)
NEAR EARTH OBJECTS OCH HOTET MOT JORDEN
Detta är förkortningen för föremål som asteroider och kometer, vilka
passerar mycket nära jorden, och där risken finns att de ska krocka
med vår planet, trots att den är ytterst liten. Halleys komet t ex har
en bana som ligger i ett annat plan och därför utgör den ingen fara för
oss just nu. Men kometbanan vrider sig och kan komma att skära jordens
bana i framtiden. Och det finns massor med kometer, även oupptäckta,
och vi vet inte i vilket stadium av vridningen deras banor befinner
sig. Nyupptäckta jordbanekorsande kometer och asteroider har okända
banor och det tar tid innan astronomerna lärt känna banorna så bra att
de vet att de inte innebär något hot. Alla okända asteroider som korsar
jordens bana innebär ett hot, eftersom de passerar den två gånger för
varje varv de gör.
Men astronomerna arbetar med ett projekt som heter "Spaceguard". Man
söker efter jordbanekorsande asteroider, och nu är man uppe i över 500
stycken med en trolig diameter på över 1 km. Totala antalet tros vara
kring 1000, och målsättningen är att upptäcka 90 % av dem och lära
känna deras banor. Den nya vetenskapsgrenen impaktgeologi har lett till
att man lyckats identifiera flera hundra nedslagskratrar på jorden. Av
antalet kan man förstå, att det på en miljon år inträffar två, tre
krockar mellan jorden och asteroider eller kometkärnor större än 1 km
i diameter, och kratrarna blir minst 20 km i diameter.³ (Rickman 2002)
Det största hotet just nu är asteroiden Apophis eller 2004 MN4, som den
först kallades. Den är ca 300 m i diameter och den 13 april
2029 kommer den att korsa jordens bana på mindre än en tiondedel av
avståndet mellan jorden och månen. Rickman nämner (2006) att det finns
pyttesmå nålsögon på bara ett par hundra meter, mindre än själva
asteroiden, och de kan innebära en kollison vid återkomsten 2036. Man
uppskattar krockrisken 2036 till 1/5000. Under sommaren 2005 ändrade
NASA hastigheten hos kärnan i kometen Tempel 1 genom att man lät en
projektil slå ned på den. Man skulle på samma sätt kunna ändra Adophis
hastighet strax före närpassagen, om det visar sig nödvändigt. I så
fall bromsas dess hastighet något. Enda svårigheten är bara att beräkna
den rätta precisionen. Man har möjligheten att landsätta en transponder
på Apophis. Denna skulle med hög precision tala om var asteroiden finns
och med vilken hastighet den rör sig, för att beräkna om den ligger
nära ett farligt nålsöga eller ej. Rickman bedömer denna manöver som
ganska trolig.
Vad skulle en kollison med en asteroid som Apophis innebära? På land
skulle en 5 km stor krater bildas men förödelsen skulle bli stor som
ett helt land. I havet skulle en tsunami uppstå. Dödstalet beror på,
var den slår ner. Luften skulle anrikas med klor, kväveoxid och
vattenånga och ozonlagret skulle kunna ta stor skada. Någon global
klimateffekt skulle troligen inte uppstå. (Rickman 2006)
TORINOSKALAN OCH PALERMOSKALAN
Torinoskalan är en elvagradig skala med varibeln för kinetisk energi i
den lodräta axeln och sannolikheten för kollision i den vågräta. Den
har dessutom fälten i fem olika färger efter hotets allvar. Se bilaga.
Palermoskalan mäter riskerna för att en komet eller asteroid ska
påverka jorden. Siffror mellan -2 och 0 innebär att en himlakropp hålls
under noga bevakning.
AVSLUTANDE DISKUSSION
Hot från rymden har varit aktuellt tidigare. 1968 var ett sådant
år. Och 2019 kommer 2002 NT7 nära jorden. Men vi måste även ta i
beräkning allt det rymdskrot som människan skickat ut i banor runt
jorden. När alla satelliter som svävar i sina banor
förlorar i höjd dras de mot jorden. Det är inte bara kometer
och asteroider som innebär ett hot. Uppgifterna om hotande asteroider
är så osäkra ännu, eftersom de här nämnda ligger så långt framåt i tiden.
Under historiens lopp har vi dessutom inte
hört talas så många större katastrofer orsakade av himlakroppar. Därför
kan vi ta det lugnt. Beredskapen är ett annnat problem, eftersom vi inte
har någon erfarenhet av asteroidnedslag. Då är risken större att vi dö i en geologisk eller
klimatologisk naturkatastrof. För att inte tala om alla trafikolyckor
både till lands, till sjöss och i luften. Claes-Ingvar Lagerkvist säger
i en artikel, att risken att dö av ett asteroidnedslag är lika stor som
risken att dö i en flygolycka, förutsatt att vi reser med flyg. Och
chansen att vinna högsta vinsten i penninglotteriet är ungefär lika
stor som risken att dö av nedslaget från en kilometerstor himlakropp.
Hur har han kommit fram till denna statistik? Riskerna för
naturkatastrofer är något vi får leva med. Enda skillnaden mellan
meteoritnedslag och andra naturkatastrofer är att risken för komet-
eller asteroidnedslag finns var vi än är bosatta på jorden. Det ska
bli intressant att se vad som händer 2029 och 2036. Jordens
gravitation kommer också att påverka en förbipasserande asteroid eller
komet. Precis som t ex Jupiters gravitation påverkat ett flertal
kometer och orsakat att deras banor från motsatt riktning samt kortats
av. Hur stor är chansen att en förbipasserande asteroid fångas in av
jorden, så vår planet får en till måne?
Det är 65 miljoner år sedan dinosaurierna utrotades genom att en
himlakropp krockade med jorden. Och Barringerkratern uppstod för ca
50 000 år sedan. Om vi ser på världskartan med kratrarna utsatta (Ymer
2006 s.26), ser vi att de flesta finns i Nordamerika, Europa och
Australien. Det som förvånar är att det finns så få runt Medelhavet.
Är det jordbävningar, vulkanutbrott och annat som suddat ut dem? Eller
har ingen brytt sig om att leta kratrar? Alvarez borde ju ha varit
aktiv i området, eftersom han undersökte jordlagren i Italien för att
finna bevis för sin teori om varför dinosarierna dog ut.
Rent statistiskt lär vi inte få uppleva något större meteoritnedslag.
Låt oss därför i första hand koncentrera oss på att skydda oss från de
naturkatastrofer som orsakas av jordens klimat och geologi. Här är riskerna
mycket större, men vi får inte glömma farorna från rymden.
Källor:
ALVAREZ, Walter (1999), Dinosaurierna och dödens krater, Stockholm,
Norstedt. Orig.s titel: T.rex Ant the Crater of Doom. Övers: Margareta
Brogren.
COMINS & Kaufmann (2002), Discovering the Universe, 6th ed., New York,
Freeman.
LAGERKVIST, Claes-Ingvar, UDAS - Ett svensk-tyskt asteroidprojekt.
METEORITES, Their Impact on Science and History, (2001) Edited by
Brigitte Zanda and Monica Rotaru. Cambridge, University. Franska orig:s
titel: Météorites. Translated by Roger Hewins.
RICKMAN, Hans (2006, Komet- och asteroidnedslag. En risk för samhället.
(i Katastrof! Olyckans geografi och antropologi. Ymer 2006, Stockholm,
Svenska sällskapet för Antropologi och Geografi)
RICKMAN, Hans (2002), Måltavlan jorden. (Populär astronomi mars 2002).
(Finns även på Internet)
SPARROW, Giles (2004), Asteroider, kometer och meteorer, Stockholm,
NoK.