Det var redan skumt därinne, när Viola kom hem till sitt rum. Hon
gick in och tände lampan ovanför matbordet.
- En matbit skulle smaka gott, tänkte hon.
Det var länge sen Viola åt lunch. Det gjorde hon kring halv ett,
innan hon gick till biblioteket. Och nu var klockan redan närmare
åtta.
- Den här resan liknar mest en forskningsresa, tänkte Viola, när hon
satte sig ned vid bordet och började äta den första smörgåsen.
Hon
hällde upp mjölk i ett glas, och ställde sedan ned det rödvita paketet
på bordet igen. Påläggen smakade gott. Jättegott, tyckte hon. Där
fanns kaviar, ost, korv samt inlagd sill. Hon borde ha köpt lite
mer grönsaker, men det var ingen fara. Hon skulle inte svälta ihjäl
till i morgon. Och då skulle hon ändå göra en ny promenad till
biblioteket. Nästa uppgift var att ta reda på, var Walvs herrgård låg
någonstans. Personalen på biblioteket borde känna till hergårdarna och
byarna i orten.
- Jag ska försöka få fram en karta över kommunen också, tänkte Viola,
medan hon tuggade på den nygräddade limpsmörgåsen.
Viola började undra, hur stor kommunen var. Om det var samma kommun
som där hon vistades som tonåring. På den tiden bodde det fler
människor i byarna än nu. Sen hade man slagit samman flera små
samhällen till en storkommun.
Viola måste ta reda på hur det såg ut, där hon vistades som tonåring.
Husen var av trä. De flesta var rödmålade. Det var en av de saker hon
mindes ganska bra. Men hur vägarna gick och var skogen tog vid var
lite svårare att minnas. Och så fanns det en å någonstans. Och en
bro över ån.
Nu tog Viola fram boken om Walvs herrgård och Michaels förfäder och
la den på bordet. Hon hade visserligen inte ätit riktigt klart ännu,
men hemma var hon van att läsa och äta samtidigt. Fast då var det
mest tidningar och tidskrifter hon läste. Inte bibliotektsböcker.
Dem måste man vara särskilt rädd om. De var ju inbundna i specialband
och kostade därför mera än vanliga förlagsband.
Walvs herrgård låg någonstans uppe på en kulle. Och det växte skog
runt omkring. Men från trappan till entrén hade man en underbar
utsikt över bygden. Och nedanför byggnaden bredde en stor och
underbar park ut sig. Längst ned fanns en damm med vatten. Där hade
en gång funnits ädelfisk, läste hon i boken.
- Vilket underbart ställe, det måste vara, tänkte Viola. Jag måste
försöka ta mig dit och ta en titt på herrgården.
Medan Viola läste, började hon fantisera om byggnaden, där Michaels
förfäder bott. En trappa upp till entrén. En veranda. Ovanför den en
balkong. Där inne fanns flera stora salar. Kök och matsal. En trappa
upp låg sovrummen och sällskapsrummet. Biblioteket låg på
bottenvåningen på baksidan. Inte så långt från köket. Trapphuset var
stort och luftigt. När man kom in genom entrén kunde man se hela den
breda trappan med ljusbrunt räcke med svarvade stolpar med jämna
mellanrum. I hörnen var stolparna grövre med en träplatta ovanpå.
Ljus sipprade in genom stora fönster i väggen bakom trappan.
Åtminstone när det var klart väder. Där hade man morgonsolen. Och
mot aftonen sken solen in genom ytterdörren, när den stod öppen.
Från balkongen hade man en härlig utsikt över hela bygden.
Åtminstone framstod herrgården så i Violas föreställningsvärld.
Kanske var den helt annorlunda i verkligenheten. Men hon ville till
varje pris ta sig dit för att se den. Och kanske få tillfälle att
kontrollera om det stämde med hennes tänkta herrgård.
Viola tog fram tidningen hon hade köpt tidigare under dagen. Det var
ortstidningen, som flickan rekommenderade henne eftermiddagen innan.
Nu tänkte hon titta i den lite, medan hon vilade sig från boken en
stund.
Som vanligt bläddrade hon bakifrån och framåt. Det gjorde att hon
först hamnade bland annonserna. Sedan kom familjesidan. Idag kunde
hon inte finna något speciellt av intresse där. Längre fram hittade
hon en sida med fastighetsannonser.
- Säkert har den här trakten bara en enda mäklare, tänkte Viola
självsäkert.
Men Viola såg snart, att så inte var fallet. Där fanns flera stycken.
Först och främst de olika bankerna. Sedan var det en mäklare, som
specialiserat sig på villor och lägenheter i närmsta stad. En annan
hade större villor som specialitét, kunde hon se.
Viola hoppade plötsligt till. Vad var det? Det kändes som en elektrisk
stöt genom henne. Minst 220 volt. Vad hade hänt?
- Walvs herrgård till salu, kunde hon läsa. För första gången under
hundra år säljs en herrgård i de här trakterna, fick hon veta lite
längre ned i annonsen.
- Jag måste se på herrgården, tänkte Viola.
- Det här är ett objekt, jag måste se, fortsatte hon för sig själv.
Hon kunde ju spela spekulant. En kvinna som tröttnat på storstaden och
ville ut på landet. Det var ju ganska vanligt nu för tiden.
Den kvällen hade Viola mycket svårt att somna. Hon låg i sin säng och
tänkte på herrgården. Walvs herrgård, som skulle säljas. Det stod
inget pris utsatt, men sådana här objekt brukade vara dyra. Och fanns
det flera köpare, brukade priserna trissas upp ännu mera.
Men om mäklaren inte ville ta henne på allvar, hur skulle det då gå?
Folk som sysslade med affärer brukade vara goda människokännare och
visste direkt om en spekulant var värd att ägna tid åt eller inte.
Hon kunde ju säga, att hennes man och barn ville flytta hit till
trakterna. Att de tänkte sälja en mindre herrgård i närheten av
huvudstaden, bara de fann något lämpligt att köpa i stället. Inbrotten
och rånen hade ökat så pass mycket se senaste åren, att de börjat
fundera på att flytta till ett lugnare ställe. Och det skulle vara
bättre för barnen att få växa upp på en ort, där de kände sig trygga.
På en plats där de inte behövde möta berusade eller drogpåverkade
personer, så fort de reste in till staden. Och att bo i närheten av
en huvudstad var det ingen mening med, om man inte vågade resa in
dit någon kväll då och då för att t ex gå på teater eller göra ett
besök på en restaurang.
Men om hon skulle stöta ihop med Michael, eller om mäklaren skulle
berätta för honom om sin kund och hennes civilstånd? Vad skulle han
då tänka? Att hon var lyckligt gift. Inte blivit ensamstående genom
den andras bortgång. Han sörjde. Men hon behövde inte sörja. Hon var
en lycklig människa.
Nej, det stämde inte med verkligheten. Lika litet som om hon spelade
miljonärska. Ensamstående miljonärska, som inte visste, vad hon skulle
göra med pengarna.
Kunde hon inte hitta en bättre orsak till att hon ville se
herrgården? Att hennes bror, som var förmögen bett henne se efter om
det fanns något bra objekt, där han kunde placera sina pengar. Men då
skulle Michael, åtminstone Michael, undra, hur hennes bror kunde vara
förmögen och inte hon.
- Han hade gift sig med en rik flicka.
Men det var inte heller något bra svar. En rik flicka skulle aldrig
ha gift sig med en fattig pojke. Hon skulle vara rädd att han bara
var ute efter hennes förmögenhet. Att det var pengarna han ville ha
och inte henne.
Nej, en bättre lösning. Att hon vunnit på lotteri. Högsta vinsten. Och
nu behövde hon placera pengarna någonstans.
För att kunna vinna på lotteri eller något annat spel skulle det ju
räcka med att spela en enda gång. Eller några få gånger. Med tur
behövde man inte satsa så mycket pengar.
- Jag gjorde en dumhet en gång, och slösade bort några tior, skulle
hon kunna säga. Jag köpte ett par lottsedlar. Efteråt ångrade jag mig,
att jag inte använt pengarna till något nyttigare. Jag gick och
grämde mig ända tills jag fick veta dragningen. Att jag vunnit högsta
vinsten.
Men hur hög var högsta vinsten på lotteri, lotto eller något annat
spel. Inte så hög i varje fall. Ett par, tre miljoner, kunde man ju
vinna. Om hon inte hade haft särskilt stor tur och vunnit femtio
miljoner. Men skulle någon med så mycket pengar stanna kvar här i
landet? Med de höga skatterna. Knappast.
Viola hann inte tänka klart, för plötsligt somnade hon och vaggades
in i drömmens rike.
132